"Jag dansar tills det inte känns så tragiskt."


Ph; Simple Plan konsert – så himla, himla, himla välbehövligt. 

Tänker tillbaka på gårdagen. Det var plugg och sol, och så häng på innergården. Det var The Bottom Line och ROAM som förband och sedan dans, dans, dans till Simple Plan. Det var drömmigt. Nostalgi. Så himla välbehövligt. Det var länge sen jag var så lycklig, men där, i folkhavet, där var jag lycklig. Tid och rum liksom försvann och jag slungades tillbaka till en tid av vilsenhet. Den vilsenheten som sedan blev klarhet, som jag sedan lyckats tappa bort igen. Det kändes skönt att, om så bara för ett par timmar, lyssna på musik som får allt att kännas lite mindre svårt och vilset. Att bara försvinna in i ett folkhav medan musik dånar ut från högtalare är mer terapi än en tror. 
 
I skrivande stund går Maggios album på repeat och jag pendlar mellan att titta på en halvdan serie och skriva på en reflektion om international days. Multi-tasking har aldrig varit min starka sida, men jag fortsätter att envisas med det. Idag har jag gått från att halvt dansa längs den kullerstensprydda shoppinggatan till att vilja stänga in mig på mitt rum och ha serie-maraton för mig själv. Ibland kan det vara så, och det är okej. 

Ha det fint. Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback