En trasig tvåsamhet ur balans.

Jag saknar att ha en to-go-to människa. Att det alltid finns någon som lyssnar på mina meningslösa utläggningar och knäppa diskussioner om meningen med livet. På mina halvdana livskriser när det känns som att marken raserar under mina fötter. På mina ologiska drömmar som egentligen inte har någon betydelse överhuvudtaget. Jag saknar att ha någon att luta mig mot. Att ha någon att dansa med. Någon att glömma bort verkligheten med. Någon som bedövar och försöker ge mig nya perspektiv. Att ha någon att framtidsdrömma med. Jag saknar att vara en självklarhet. Jag saknar de vi brukade vara. 
 
Det finns mycket att sakna, men också mycket som jag mer än gärna vill ta avstånd ifrån. Känslan av att känna mig otillräcklig. Onödig. Överflödig. Som ett andrahandsval. Kanske var det aldrig så att vi skulle vara en evighetsgrej. Avstånd och tid leder till förändring. Vi förändrades. För länge sen var vi en fungerande tvåsamhet. Nu är vi två trasiga delar ur balans. Ur fas. Och jag tror inte att vi kommer komma i fas igen. 
 
Vi är en fin, men aningen komplicerad, historia med ett tvärt slut. Vi hittade varandra när vi försökte hitta oss själva. Tillsammans växte vi upp och formade varandra. Vi blev filmkvällar, djupa samtal och alkoholrus. Vi blev dagsutflykter, släktkalas och trygga famnar. Vi blev allt det där som vi behövde vara för varandra, men jag antar att allting bleknar i solen så småningom. Det kanske bara var en tidsfråga. 
 
Du tvingar mig att omprioritera. Att ompröva precis allt. Jag är inte säker på någonting längre. Allting krackelerar. Ibland skaver allt så mycket att jag glömmer bort alltihop. Det är lättare att bara stänga av – skjuta åt sidan. Det är ett problem för framtida mig. Jag har pratat, ältat, om detta om och om igen och nu är det stopp. Vi tvärbromsade. Kraschade. Det finns inte mycket mer att säga om saken. Allting har redan blivit sagt. Det finns inga ord som kan laga sprickorna. Jag vet inte vad som är svårast: att hitta någon som kan fylla tomrummet eller att hitta mig själv igen, utan dig. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback