Två dagars tankar.

Här kommer två dagars tankar. 

Jag kan inte riktigt sätta ord på mina tankar. Allt är så rörigt, men på något vis går allt ihop iallafall. Det är så mycket tankar, och jag analyserar varenda en. Jag kan inte hejda mig. Mina dagar är fyllda med saker att göra och mina anteckningar fyllda med museum, resekostnader och funderingar. Fastän jag borde stanna upp, andas och försöka strukturera, så gör jag motsatsen. Det känns som att jag sitter i en bil som kör i 120 km/h, och att hoppa av i farten är inget alternativ. Jag kan inte förstå att utlandsterminen sker här och nu – det känns så overkligt. Så overkligt att gränserna suddas ut. Det finns inget naturligt stopp längre. 

Jag vill känna mig hemma, men överallt finns det någon som ifrågasätter min rätt att vara här. Människor undrar, frågar, försöker förstå. Det finns ett tydligt jag och du. Det är aldrig ett enkelt "okej", utan alltid ett hop av följdfrågor. Det är aldrig enkelt – det får aldrig bara vara. Medan de andra från Sverige börjar tröttna på de ständiga Sverigefrågorna (som förvisso är en bra start på ett samtal), så når jag inte ens dit. Jag är fast i "vart kommer du ifrån egentligen?". Jag är fast i mitt födelseland. Jag vill inte fly ifrån det, egentligen, men allas intresse gör att jag vill komma så långt bort ifrån det som möjligt. Jag är kluven. Jag är mer än min adoption, men det är svårt att få andra att se det. Jag trodde, till en början, att jag skulle smälta in mer i en internationell miljö. Fel. Här uppmärksammas ursprunget ännu mer, vilket blir jobbigt i längden. Människor måste lära sig att det inte enbart är det ena eller det andra utan även både och
 
Jag måste hitta min plats på nytt. Det känns som ett socialt experiment. Människor vill känna tillhörighet och jag är inget undantag. Jag behöver ha en plats – jag mår bra av att ha en plats. Att pendla mellan olika umgängeskretsar har aldrig riktigt varit min grej. Rättelse: det handlar inte om att jag inte vill pendla, utan mer om att jag vill veta var jag har människor. Lika mycket som jag vill ha en plats, vill jag också att andra människor ska ha en plats. Under månaden som varit har min plats varit på vilovägar. Jag har umgåtts med diverse människor, mer eller mindre, men den självklara platsen har inte hittats än. Behovet av platsen har minskat och jag känner mig mer bekväm i hela situationen nu. Jag kanske inte behöver ha en plats. Jag kanske måste lära mig att uppskatta att pendla.

Samtidigt som jag tänker på tankarna ovan, tänker jag också på att jag kanske har hamnat rätt så himla fel. Ibland får jag en släng av "vad gör jag, jag är på helt fel ställe, jag borde göra detta istället"-känslor och i eftermiddags var en sådan stund. Att vela såhär är så himla typiskt mig och jag tänker att jag vill inte hamna i konflikt med mig själv. Det låter konstigt, men det händer alldeles för ofta. Tyvärr.

Det känns bra att ventilera. Jag borde göra det oftare. Alla borde göra det oftare.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback