Håkan-frälst.

Jag har precis gjort en ny spellista på Spotify. En släng av Håkan heter den och innehåller alla Håkan Hellströms låtar som en kan hitta på Spotify. Jag är själv förvånad över att jag inte skapat spellistan tidigare. Men nu, nu finns den, och den kommer lyssnas sönder och samman. 

Jag kommer inte ihåg stunden då jag började lyssna på Håkan. Det kanske började med en låt, sedan två, tre och sedan nästintill allihopa. Det fanns liksom ingen återvändo. På en spotifylista jag har finns det låtar som är tillagda i slutet av 2012. Kanske var det då jag upptäckte musiken som skulle passa så bra in i mitt liv? Musiken som skulle fylla tomrummet en kall novembernatt, göra mig hög på livet var och varannan utgång eller kicka igång en seg morgon när jag bara velat lägga mig under täcket igen. 

Länge levde jag i förnekelse. Jag är inget riktigt Håkan-fan. Jag vet egentligen inte varför. Det var inget jag identifierade mig som helt enkelt. Innan var jag kanske inte i behov av fina och sköra låttexter som skulle hålla mig från att falla isär. Det är jag tydligen nu, men det är inget fel med det. Förr förstod jag mig inte på människor som verkligen gillade ett band eller en artist. Det gick bara inte ihop. Nu är det uppenbart. 

Det jag tycker är allra finast med alla Håkans låtar är texterna och känslan han lyckas förmedla. Jag tycker inte att han kan sjunga och jag tycker inte att hans röst är den vackraste jag hört. Jag förlorar mig i hans texter och drömmer i hemlighet om att en dag kunna skriva lika fint som han gör. Det finns också en dröm om att beröra och påverka lika mycket som han och hans texter. Det är magi. Jag vill också kunna skapa magi. Han skapar även en gemenskap som jag beundrar. Den är verkligen så himla fin. 

Av någon oförklarlig anledning är det få i mina umgängeskretsar som är Håkan-frälst. I vissa fall är det istället tvärtom – Håkan-hat. Det är en olikhet, men ändå en bra sådan. Det vore fint att ha någon att skriksjunga med på dansgolvet medan en fuldansar och det vore fint att ha någon att kunna lyssna på Håkan med, och att det är det enda en gör, men sådan är inte verkligheten. Det är bara önsketänkande. 

Jag tror att musik en är frälst av säger någonting om en som person. Det måste göra det. Musiken en lyssnar på är vad en tycker är fint, peppande eller lugnande. Den får en att känna någonting – och i vissa fall mer än vad en annan levande organism någonsin gjort. Musik har den kraften och den borde inte underskattas. Håkan borde inte heller underskattas. Och inte överskattas för den delen heller. Han och hans texter är vad dem är. Fina, berörande och vackra, men långt ifrån perfekta. Men det kanske är det som är själva grejen. Det är svårt att relatera till något som är perfekt, men desto lättare att relatera till något som är skrynkligt och bränt i kanterna. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback