9 dagar kvar.

Andas in. Andas ut. Det känns så svårt att andas. Inatt drömde jag en otroligt konstig dröm. Förut när jag läste igenom den kändes den så himla tragisk och jag tänker att mina tankar är mer fucked up än vad jag har trott. Den skulle kunna vara början på en roman. En sån där roman som skär ända in i själen för att handlingen är så ensam, om ni förstår hur jag menar. Det känns inte ens konstigt att beskriva sina tankar som "de ger en sån känsla av ensamhet att de skär ända in i själen". Och det kanske är ännu mer tragiskt. 

9 dagar kvar. Just nu finns det inget bättre scenario som jag kan föreställa mig än när jag står där på Arlanda och bara lämnar allt. Och jag kommer åter igen känna "jag har flyttat och vill aldrig mer komma tillbaka"-känslan – känslan jag hade när jag flyttade till Jönköping. Egentligen lämnar jag inte allt. Jag lämnar en vardag som egentligen inte är min, en plats som känns lika låst som att sitta i karantän och människor vars vardag jag inte borde finnas i. Arlanda är starten, slutet och fortsättningen. Jag återförenas också med en människa vars närvaro känns mer självklar än att vara i orten jag bott i 18 år. Och det låter kanske lite konstigt, men på något vis så självklart. Tillsammans ska vi göra, leva, andas äventyr och jag känner på mig att det kommer bli sådana äventyr som en 1. berättar när en är gammal, 2. berättar på förfester eller 3. inte berättar alls pga what happens in Europe stays in Europe. 

Denna text kanske är obegriplig och isåfall skyller jag på sömnen. Det enda som kaosar mig mer än mina tankar är min dygnsrytm. Igår var jag så trött att jag sydde igen öppningen på min påse som jag håller på att sy. Ni hör ju själva – det kan inte bli mer stabilt. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback