Sista helgen i september.


Ph1,2,3&4; bilder sen i fredags. 
Ph5&6; idag. 

Hallå där! 
fredags tog jag med mig kameran ut för att fota lite. Huvudmotivet skulle ha varit självporträtt, mem det var alldeles för blåsigt för att det skulle bli bra. Jag gick och bar omkring på mitt stativ runt halva Jönköping utan att faktiskt använda det. Kanske inte var så genomtänkt egentligen. Förutom att fota självporträtt hade jag även "utmaningen" 50 mm-objektivitet och helt manuellt. Så himla bekvämt att fota på halvauto-lägena som finns, men så mycket roligare att fota helt manuellt ju?! Nu i efterhand när jag tittar på bilderna blev de inte alls som jag ville, men då vet jag ju hur jag vill ha dem till nästa gång! Kvällen spenderades på Skype med Alva och 5,5 timmar senare blev kväll natt och jag behövde gå och lägga mig. 

Igår var en riktigt oproduktiv dag. Ibland kan jag njuta av att ha sådana dagar, men det är verkligen inte ofta och det var inte en sån dag igår. Låt oss bara lämna lördagen i det förflutna. Generellt sätt har jag väldigt många bra eller halvdana dagar och väldigt få dåliga dagar. De dåliga dagarna kommer utan förvarning och bara tar allting. Poff. Borta. Kanske är det kroppens sätt att tvinga mig att bara vila? Ja, kanske. Idag, däremot, var en bra dag. Jag vaknade pigg och redo till skillnad från dagen innan. Vid lunch fikade jag med en liten del av konstnärerna och det var fint att höra hur de haft det efter insparken. Jag tror de har hittat sina platser, sina hem i Jönköping, sina nya kapitel i livet. I övergången mellan eftermiddag och kväll satte jag mig i gräset för att plugga, men fick vira in mig i min filt för att inte frysa ihjäl. Ändå rätt skönt att plugga ute. En akustisk spellista på Spotify kan inte riktigt mäta sig med vinden som blåser i träden. 

Annars då? Jag har googlat på att resa ensam och just nu känns inte det som en så dum idé. Detta kommer alltså från hon som egentligen inte alls gillar att vara själv. Bara en dag eller så. Hur skulle det här ens fungera i praktiken? Kanske. Kanske inte alls. Ge mig lite tid så har jag tagit reda på det. Hela min kropp skriker efter att resa. Samtidigt som jag vill stanna, så är allt jag vill att åka härifrån. Mina tankar är så skeva. 

Anyway, vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback