Rastlösheten.

Vi har skrivit på grupparbetet sju dagar i sträck. Det känns som att jag andas, äter och sover grupparbete – det finns alltid där, i tankarna, och påminner mig om att det måste göras. Redan här blir det problematiskt. Jag älskar att vara så uppslukad av någonting, och samtidigt som jag vill ha en paus så är det också det sista jag vill. Förutom grupparbetet är det utlandsterminen och diverse andra saker som det ska tänkas på också.

Samtidigt letar jag ständigt efter något att stilla min rastlösa själ med. Att ta pauser är bra, men ju längre tiden går, desto mer tänker jag att: livet är väl lite för kort för att ta pauser? Lite för kort för att inte göra allt som en vill. Kanske är jag rädd för att inte hinna med? Jag vill inte springa igenom livet, men jag vill göra det mesta av tiden. Livet kommer gå vidare fastän jag utnyttjat tiden eller inte. Kanske är det detta synsätt som skapar pressen av att alltid prestera och att alltid vara produktiv? Att allting alltid ska ha en mening. 

Ge mig någonting att bli uppslukad av. Någonting som tar över. Någonting som stillar behovet av att ständigt leta efter något nytt. Ge mig någonting som tar mig härifrån. Någonting som får mig att hitta mig själv. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback