Det här med självförtroende och självkänsla.

Jag har ägnat många timmar åt att skriva om kroppsideal och vikten av bra självförtroende och självkänsla. Just dessa inlägg finns rätt långt bak i arkivet och jag inser nu att det var ett bra tag sedan de ämnena togs upp här i bloggen. Det har varit mer fokus på att flytta hemifrån, att vara ensam, mycket tankar kring framtiden och livet i sig. Jag tycker därför det är på tiden att det kommer ett nytt inlägg, som kanske inte är lika positivt och fint som vanligt. Jag har märkt att ofta när jag skriver så kan jag framstå som en person utan dessa problem – en person som växt ifrån dessa problem. Det är inte falskt, men långt ifrån sant. Syftet med detta inlägg är inte att visa hur långt jag har kommit, utan snarare visa vart jag började. 

Jag får ofta berättat för mig att jag verkar ha ett bra självförtroende. Att få höra något sånt gör mig alltid lite extra glad och jag tror inte jag är ensam om det. Att jobba sig till ett bra självförtroende och självkänsla är svårt och tidskrävande, men så himla viktigt! Att ha bra självkänsla är att tycka att en är bra, fastän en inte presterat på topp. Att ha bra självförtroende är att tro på sig själv när en ska göra någonting. Jag tycker att jag har ett bra självförtroende och självkänsla, och jag tror det är viktigt att en tillåter sig att säga det också.

Det händer mycket när en går på högstadiet och där någonstans började min resa, min kamp, mot alla ideal och krav som ständigt finns i bakgrunden av vår vardag. Det fanns en tro om att en inte var så liten fastän en var det. Viljan om att vara vuxen fastän det var flera år kvar – något jag sitter och småler åt idag. Innan högstadiet hade jag inte samma tankesätt som jag har nu, men jag hade ett tankesätt som gjorde mig medveten om idealen och hur vi ser på våra kroppar. Nu när jag tänker tillbaka ser jag allt på ett annat sätt – till och med att gå till sjuksystern har satt sina spår. Den där viktkurvan som alltid fylldes i har också satt sina spår, fastän jag inte visste om det just då.

Jag har ett speciellt ögonblick när jag insåg att idealen var skit, att världen var skit och kanske bäst av allt – att jag inte var skit. Det var någon dag under högstadietiden och, precis som alltid, kritiserades allt från tår till kläder. Omedvetet påpekades både det ena och det andra och alla tryckte, mer eller mindre, ner varandra. Högstadiet var en period där jag tror att alla var lite osäkra på sig själva och inte riktigt visste någonting. Det var en taskig period helt enkelt.

Detta speciella ögonblick tar plats i mitt flickrum och börjar med att jag står där, framför spegeln, och accepterar alla taskiga kommentarer som jag fått över mig. Det är allt från att jag inte är bra nog till att jag bara är skinn och ben. Det sistnämnda har sårat mig otroligt mycket och verkligen satt sig i huvudet. Än idag hör jag kommentarer om det, och fastän jag inte är helt bekväm med det skrattar jag bort det – det är en ren försvarsmekanism. Faktum är att allt prat kring mat gör mig fortfarande lite obekväm, fastän det också skrattas bort. Jag väntar fortfarande på att jag ska bli så pass bekväm att prata om min relation till mat att det kan bli ett inlägg här på bloggen, men jag är bara inte där än.

När jag står där framför spegeln och analyserar mig själv får jag plötsligt nog. Jag får nog av mig själv och av hela situationen. Vilka här har gråtit framför spegeln, sittandes på golvet i fosterställning, och bara inte klarat av situationen? Jag vet att jag är en av dem. Varje gång jag känner att jag inte är bra nog och trycker ner mig själv brukar jag spola tillbaka till den stunden. Först blir allt bara sämre, men efter ett tag inser jag att jag är så mycket bättre nu... Eller ska jag kanske säga att jag vet att jag är bra nu. Jag vet att detta ämne är rätt tabu – att öppet säga att "ibland mår jag dåligt och ibland bryter jag ihop"... Det är bara inte acceptabelt. Däremot känner jag på mig att det är många som varit i precis den här situationen eller som förstår exakt hur jag kände mig just då. 

Jag blir glad när någon märker att jag har bra självförtroende och självkänsla, för det betyder att det syns. Det har inte alls kommit gratis och det förändrades inte alls över en natt. Det har byggts upp sakta men säkert och det är fortfarande under konstruktion. Jag tror att en alltid behöver jobba lite extra med de delarna och det gäller alla människor, inte bara förvirrade ungdomar. Det är inte någonting en är född med, det är någonting en tränar fram. Jag är trött på att psykiskt välmående inte uppmärksammas lika mycket som fysiskt välmående, för jag tycker inte att det ena är viktigare än det andra.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback