Med vänliga hälsningar en vilsen människa.

Ibland är det svårt att ta sig själv i kragen. Ibland är det svårt att acceptera och det är svårt att förstå. Det är svårt att säga ifrån och det är svårt att behandla sig själv med respekt. Ofta är det svårt att veta hur en ska hantera olika situationer, och fastän en vill göra så mycket så vet en inte vad. Ofta känner en sig maktlös och värdelös.

Det gör verkligen ont att se någon en bryr sig om ha ont, och att samtidigt veta att "vad jag än gör så kommer det inte hjälpa". Synliga skador känns mycket lättare. Stoppa blödningar och sy ihop sår – det syns rätt väl. Det känns mycket svårare med skador en inte kan se. Människor kan gå hur länge som helst, och behöva hjälp, fastän det inte syns. En del är så himla bra på att låtsas och det gör mig så himla ledsen. Ibland handlar det om att inte vilja vara en börda för närstående, ibland om att försöka förtränga och/eller inte tänka på problemet. Och det gör ont att vara så långt borta, när allt en vill är att hjälpa till. Men det gör också ont att vara så nära, men inte behövas alls. 

Min filosofi är att kramar och te löser alla problem, vilket jag verkligen tror. Inte bokstavligt talat såklart, men själva idén. En kram för mig är värme, trygghet och kärlek. Det är ett "jag finns här för dig om du vill prata eller bara sitta tyst" i kroppsform. Jag är väldigt sparsam med mina kramar, mestadels för att jag tycker att det är en så fin gest. Det är inte så att jag inte gillar att kramas, jag tycker bara att det betyder lite mer än ett sätt att hälsa på varandra. Te för mig är lugn och ro. Det ger mig ett tillfälle att fundera på saker och ting – en stund för att prata igenom allt som hänt. En kopp te är det jag börjar dagen med, för att komma igång, och ofta det jag avslutar dagen med, för att komma ner i varv. 

När jag skrev detta hade jag varit hemma i 37 dagar och det var då 37 dagar kvar tills jag åker igen. Halva sommaren hade gått och jag hade inte ens gjort hälften av det jag velat göra eller träffat hälften av alla människor jag velat träffa. Jag tyckte att det hade gått alldeles för fort. 

Nu är det tre veckor, 21 dagar, kvar tills jag åker tillbaka. Tiden har sprungit iväg. För ett par dagar sen tänkte jag att nä, jag vill bara tillbaka till Jönköping nu. Det är som en helt annan värld, på sätt och vis. Jag trodde att jag skulle komma tillbaka till det jag lämnade för nästan ett år sen, men mycket händer på ett år. De jag umgicks med är inte samma personer längre, och inte jag heller. Kanske till viss del, men ändå inte. Däremot vet jag inte riktigt vad jag kommer tillbaka till i Jönköping heller och jag vet inte riktigt vart jag vill vara egentligen. Är väl egentligen ganska vilse. Lika många gånger som jag verkar ha koll, så är jag hur jäkla vilse som helst. 

Det jag däremot vet är att jag måste säga till mig själv på skarpen. Jag måste sluta vara så naiv och stå upp mer för mig själv. Jag måste tänka mer på mig själv. Jag säger alltid det till mig själv, men det fungerar inte. I slutändan är det ändå jag som sitter där, sviken och nerprioriterad. I slutändan är det ändå jag som förlåter, tröstar och alltid finns där. Jag blir trött på mig själv för att jag låter mig själv bli överkörd varenda gång. Jag tar emot usla ursäkter och blir ofta trampad på tårna, och lika ofta blundar jag för allt det där. Skärpning. 

Med vänliga hälsningar en vilsen människa.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback