Tänk dig tanken: att vara så trasig att inte ens silvertejp kan fixa dig.

Jag denna krönika skriven av Sandra Beijer för ett tag sedan. Den handlar om hennes vänskap till någon som stått henne nära under en väldigt lång tid och hur de till slut avlsutar sin vänskap efter flera månader av "det här känns fel"-känslan. Hon skriver om hur hon ville mer medan hennes vän inte ville längre. Hon skriver om hur hon borde känt sig trasig, fastän hon inte gjorde det. Det är någonting med denna sorts texter som gör att det gör lite extra ont. 

Jag har varit där. Jag har känt mig trasig. Det handlar om att växa ifrån varandra och därigenom ha en sorts identitetskris. Att inte veta vem du är, var du är eller vart du ska. Känslan av att aldrig kunna bli hel igen. Där ligger du på marken, som en hög glassplitter, och hoppas att någon ska se dig och din trasighet. Ibland kan det vara så. Jag försöker se det som att olika människor har en viss tid och ett visst syfte i ens liv, men det är svårt att acceptera. Det är vad jag har allra svårast med. 

Men jag har också varit den som inte varit trasig. Det är då människorna en förlorar faktiskt inte är någon större förlust och det märks knappt att de försvann. Då känner jag igen mig i hennes text på ett sätt. Jag borde känna mig trasig, jag har ju förlorat en vän. Men det känns inte så. Det är istället en av de bättre känslorna – som om en plötsligt fått lite mer livsglädje. Jag antar att det handlar om människor som stjäl energi, som ett svart stort hål, och inte ger något tillbaka. 

Jag tror att innan du varit så trasig att inte ens silvertejp kan fixa dig, så har du aldrig riktigt varit hel. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback