Högstadienivån stannar inte på högstadiet.

Idag när jag satt på bussen gick det på en hel hög med högstadieelever. Det fanns ett fyrasäte där två tjejer satte sig. Båda använde de två sätena som fotstöd. Det kom en tjej som ville sätta sig där – ingen tog bort sina fötter, hon var helt enkelt inte rätt tjej. Hon stod där ett bra tag också. De två tjejerna ignorerade henne genom att titta ner eller på varandra, men inte på henne. Bussen fylls på och en annan tjej kommer gående. Hon sätter sig där utan problem och jag frågar mig själv "vad var det som just hände?". 

Ett annat tjejgäng på bussen. De pratar, fnissar och skrattar. En av dem verkar vara "ledaren", för alla grupper har en "ledare", och det märks så tydligt. Hon står i centrum... När hon pratar är alla andra tysta... Alla vill ha hennes uppmärksamhet. Det jag la märke till var att 3/4 hade exakt samma modell och färg på jackorna... Och den 1/4 som inte hade samma modell hade exakt samma färg. Sammanträffande? I think not. 

Det är så lätt att se allt det där utifrån. När jag själv gick i högstadiet märkte jag ingenting alls, men visst känner jag igen beteendet. Det fanns där. Jag associerar högstadietiden med mycket skitsnack, knivar i ryggen, utfrysning, osäkerhet och en ständig önskan om att få passa in. Att bara få känna sig hemma någon gång. Om det är någonting som osäkra människor gör så är det att trycka ner andra för att höja sig själva. Högstadiet var ett ställe där en tryckte ner och trycktes ner. 

Dessvärre stannar inte högstadienivån på högstadiet. Det sägs att människor växer upp, mognar och blir bättre människor – det stämmer. Det betyder däremot inte att en helt plötsligt är vuxen. Det är verkligen inte samma sak. Att växa upp/mogna är en process som inte är klar den sekund du fyller 18. Du må vara vuxen på papper, men beteendet är ofta flera år efter och i många fall kvar på högstadienivån. Det är minst sagt tragiskt. Snälla du, gå tillbaka till högstadiet, lämna din högstadieattityd och gå vidare. Alla andra tackar dig, men framförallt kommer du att tacka dig själv. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback