Det här med att flytta hemifrån.

Det har gått lite mer än två veckor; två veckor sedan jag lämnade Rönneshytta, två veckor sedan jag lämnade min trygga zon och två veckor sedan jag började ett nytt kapitel i mitt liv. Innan jag flyttade var jag osäker, vettskrämd och bara kaos. En annan sida av mig var exalterad, nyfiken och i lyckorus. Det jag väntade mig var en ny skola, nya människor, en ny stad och framför allt en ny Hanna. 
 
Jag menar inte på något sätt att jag var missnöjd med mig själv förut, mer åt det hållet att jag ville uppleva en ny sida hos mig själv. Nu låter det kanske istället som att flytta hemifrån är rena rama himmelriket, men så fint och överskattat ska vi nog inte måla upp det som. Jag var trött på samma gamla rutiner, samma stad och samma tankesätt som genomsyrade det mesta. Jag ville ha nytt. 
 
Jag kunde ha valt en skola närmare min hemort, men hade det blivit samma upplevelse? Antagligen inte. Jag har, bara på dessa två veckor, träffat många oerhört intressanta och roliga människor som jag inte hade haft möjlighet att träffa annars. De har jobbat utomlands, åkt som au pairer, rest genom Asien och känt på kulturen i andra världsdelar. Ålder har inte längre en så stor betydelse och jag älskar att det inte har det. Jag, vi, är inte längre fast i "vilken klass går du i?" där vi blir dömda efter vilket år vi är födda. Här är det erfarenheter, intressen och framtidsplaner som tar den platsen. 
 
Åter till hemlängtan-delen för jag känner att jag gled ifrån ämnet en aning. Hemlängtan. Jag tror att oavsett plats och ålder så "drabbas" alla, iallafall jag, av hemlängtan. Jag trodde att min hemlängtan skulle vara enorm, men jag har helt enkelt inte haft tid att känna efter. Mina föräldrar och jag hörs av nästan varje dag; ibland för att fråga hur dagen varit, ibland för att fråga om tips när det gäller köket och andra "flytta hemifrån" - saker som jag inte har någon koll på. Dessutom har jag möjligheten att pendla hem och jag har faktiskt redan bestämt ett datum! 
 
Att flytta hemifrån innebär väldigt mycket frihet, men också väldigt mycket ansvar. För mig är det ett steg in i "det riktiga vuxenlivet". Fastän man blir "vuxen" när man är 18 så tycker inte jag att det nödvändigtvis stämmer. På grund av att jag delar lägenhet känns det som att "flytta hemifrån" - kontrasterna suddas ut. Det är ofta någon hemma när jag kommer hem och det låter oftast en del - det märks helt enkelt att jag inte bor själv. Tanken på att komma hem till en tyst lägenhet känns ensamt och övergivet. I en delad lägenhet är jag omringad av människor, men kan fortfarande ha en plats som bara är min. 

Bara för att jag flyttat hemifrån betyder inte det att jag inte kommer att flytta hem igen. När jag är klar med mina studier är jag 22 år och har, optimistiskt sett, alla möjligheter i världen! De flesta jag pratat med har, som sagt, äventyrat runt i världen medan jag hoppat från skolbänk till skolbänk. Det vore verkligen en upplevelse att resa runt efter studierna, men jag skulle också kunna tänka mig att flytta hem igen. Det är jag, 18 år, som säger detta. Fråga mig igen när jag är 22 om jag skulle vilja flytta in i mitt gamla rum igen. Kanske, kanske inte.

Avslutningsvis: funderar du på att välja en studieort som innebär flytt eller har någon annan anledning till att flytta? Är du osäker och har seperationsångest? Gör det. Våga. Personligen visste jag inte om jag egentligen var "redo", men nu tänker jag "det är klart att jag var redo". Skulle det mot all förmodan vara hemskt - ta dina flyttlådor och flytta hem igen!

Kommentarer
Postat av: Amanda Jona [SPONTAN]

Spännande!

2014-09-05 @ 19:14:52
URL: http://spontan.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback