Alla idéer kommer om nätterna.

Klockan är lite över midnatt och jag borde sova. Istället sitter jag här, framför datorn, och stängde precis ner ett word-dokument. För en halvtimme sen ville jag skriva en novell, sådär som jag brukade göra, men inte längre. Nu vill jag bara skriva av mig, sådär som jag brukar göra. I kväll drömde jag för ett ögonblick om att jag skulle skriva något omvälvande, något stort, något fantastiskt. Därefter halkade jag in på samma bana igen - att uppmärksamma olika sorters problem här i världen. Kanske en något naiv tanke? Det är antagligen en naiv tanke, men som blivande kommunikatör måste jag väl tro att ordet och språket har makt nog att förändra? Det är trots allt mitt främsta vapen. 

Häromdagen sa jag ifrån. Jag sa att "en får äta hur lite eller hur mycket en vill". Självklart vet jag att den meningen är problematisk, men av egna erfarenheter tror jag att jag är kvalificerad nog att säga den meningen. Jag försvarade inte ens mig själv. Personen i fråga behövde antagligen inte ens försvaras? Men kanske försvarade jag mig själv indirekt? Det är något jag fått lära mig - den direkta betydelsen och den indirekta betydelsen. 

Sitter och tänker på mitt hem. Hemmet som är 2 timmar bort med bil. Hemmet som inte är mitt enda hem längre. Hemmet som är så långt bort, men fortfarande så nära. Jag tänker på rummet som ekar och de tomma hyllorna där mina saker brukade stå. Jag tänker på mitt rum här i lägenheten. På hur jag verkligen trivs och känner mig som hemma här. 

Tänker på mina vänner. På att jag vill att de ska se världen, att de ska utforska allt de kommer i närheten av och ta alla tillfällen i akt. På att de inte ska känna sig begränsade, inlåsta eller vilsna. På att de inte ska känna sig ensamma, otillräckliga eller vilsna. I slutändan vill jag bara att de ska vara glada och lyckliga. Det är allt jag vill. Glädje för mig är när jag ser dem le, när de berättar om deras dagsäventyr eller funderar över livets svåra gåtor. 

Detta inlägg har ingen röd tråd i sig, men vad förväntade jag mig? Jag skriver det som kommer upp i huvudet och låter fingrarna glida över tangenterna. Inte så mycket eftertanke, men mycket NU-känsla. Jag vet inte om en skulle lära känna mig bättre av att spendera en dag med mig eller bara läsa mina "tankar som svävar" - inlägg? Är inte det skrämmande? Kanske. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback