Oro.

Oro. Vårdguiden skriver "Att känna oro ibland hör till livet, oavsett hur gammal man är. Olika saker oroar olika människor och en del oroar sig mer än andra." Detta tycker jag är ett helt okej intro på denna gångs tankeinlägg. Så oro. Det går väl lite hand i hand med nervositet och ångest, men också vänskap och kärlek kan jag tycka. 

Det finns så himla mycket man KAN vara orolig över, så himla mycket man ÄR orolig över och så himla mycket som man kanske BORDE vara orolig över. Plugg, jobb, framtid, olika saker man måste göra, vänner och familj. Listan är lång! När jag var yngre såg jag mig själv lite som Nasse i Nalle Puh eller Lille Skutt i Bamse - rätt rädd, orolig och liten. Som tur är är det inte bilden jag har av mig själv längre, men den där oron hänger fortfarande i. 

Jag har skrivit om ångesten och oron jag ibland känner över livet efter gymnasiet, så detta inlägg inriktar sig på vänskap och kärlek. Jag har, mer eller mindre, slutat bry mig om vad människor, jag inte känner, tycker om mig. Man kan inte gå runt och oroa sig för vad varenda människa ska tycka! Strunt samma om personalen i kassan tycker du köper för mycket onyttigheter, strunt samma om den där människan i korridoren kollar snett på din outfit och strunt samma om alla människor inte gillar dig! Det som räknas är DU och vad DU tycker om DIG! Känns det bra - ät den där chokladen, ser det fint ut - ha på dig outfiten och är du dig själv så är det tillräckligt. 

Däremot finns det människor man ska bry sig om (vänner och familj) och de människorna brukar man oftast oroa sig över. Mina vänner kallar mig för mamma - antagligen för att jag påminner dem om plugg och tjatar om rätt och fel. Det är däremot bara för att jag bryr, och oroar, mig för dem. Jag blir lätt överbeskyddande, men det har väl sina anledningar. Början av 2014 har jag varit orolig mer än vanligt och toppen nåddes nog inatt. Första natten, och överhuvudtaget, som jag hade på ljudet på min mobil. Det brukar vara så sällan att jag inte inser att det är min telefon som ringer när det låter. Innan året är över har jag säkert dött av oro eller hjärtattacker. Ha i tanken att jag bara är 18, men oroar mig som om jag vore 70. Till mina vänner som springer på krogen, dricker för mycket, röker för mycket och åker bil med främlingar - jag vill bara låsa in er för alltid så jag vet att ni är i säkerhet. Jag önskar jag kunde säga att ni är stora och kan ta hand om er själva, men alkoholen gör att omdömet försvinner... Ledsen! 

Jag gillar inte att oroa mig, men tyvärr är det inte valbart och nu i efterhand är väl det en bra sak. Jag oroar mig, och antagligen alldeles för mycket, men hellre för mycket än för lite. Någon som känner igen sig? En del säger att jag inte borde oroa mig så mycket, men jag kan ju säga att när jag inte oroar mig för er... Det är då ni borde vara oroliga. Vill avsluta detta inlägg med att säga att jag tycker det är bra att man oroar sig, LAGOM. Så länge man oroar sig betyder det att man har någonting att förlora (jag oroar mig alltid, men man kan såklart bry sig utan att oroa sig). 

Svammel svammel och bara massa ord, nu såhär i efterhand är detta inlägg kanske inte så genomtänkt. Däremot publicerar jag det iallafall för att jag ska kunna gå tillbaka och läsa om när jag trodde jag var ung och klok (egentligen dum). 

Kommentarer
Postat av: Elina

asså du är ju fan gullig <3

2014-01-26 @ 21:57:32
Postat av: Irma

Av någon anledning kan jag aldrig läsa några av dina inlägg som är tankeinlägg utan att få i alla fall en tår i ögat! Du är ju den bästa vän man kan tänka sig, visst det skulle vara skönt för din skull om du börjar oroa dig mindre... Men som du sa: det är när du slutar oroa dig som vi ska oroa oss på riktigt!

2014-01-30 @ 19:42:50
URL: http://irmmak.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback