Medan Lana Del Rays röst ekar ur högtalarna.

Det känns som att allt rasar, fast ändå inte. Det känns som när man glömmer bort att ta det där extra trappsteget och man faller, om så bara för en sekund, och får en minihjärtattack. Så känns det, fast mest hela tiden. När jag säger att "allt" rasar, så vet jag att det egentligen inte är ALLT. Det är bara en väldigt stor del. Genom åren har jag lärt mig att le och skratta även om jag inte är glad och ingenting är roligt. Jag vet fortfarande inte om det är en bra eller dålig egenskap. Ibland går jag omkring precis som vanligt och ibland håller jag uppe någon slags fasad. Det värsta, och bästa, är att det fungerar. Ibland önskar jag att någon bara kunde se rätt igenom mig, men jag antar att jag är riktigt bra på att låtsas? Kanske har jag bara separationsångest?

Jag vill vara den som alltid är med och pratar, diskuterar och kommer med åsikter. Jag vill vara den som får andra att ha roligt, känna sig tillräckligt bra och delaktiga. Jag vill vara den som för människor tillsammans, som alltid bryr sig om andra och visar att jag uppskattar människorna i min omgivning. Ibland undrar jag om det jag försöker ge någonsin kommer tillbaka till mig. Jag vill oftast inte att människor ska se om jag är nedstämd och plötsligt är fasaden tillbaka igen. Det känns som ett krav att alltid vara positiv, framåt, glad, drivande, social och pratglad. Ett krav att alltid vakna upp på rätt sida. Ett krav att alltid vara det bästa jag kan vara. Allt annat än det är oacceptabelt. 
 
Kan det inte bara vara okej att vilja ligga inne en hel helg och titta serier, inte dricka en enda droppe alkohol, gå emot samhällets brister och komma tillbaka på måndagen och bli accepterad över att det är så man spenderat sin helg? Inga galna fyllehistorier, inga roadtrips till andra sidan landet, inga olagliga handlingar, inga skandaler... Bara en helg ägnad åt att vila. Nej, den galna helgen började på fredagseftermiddagen med förfest hos x där flaskorna tömdes fortare än ljusets hastighet. Vi hann med alla möjliga krogar, dansade som vildast och svepte som mest. Det blev shot efter shot, ölen kom på rullande band och jag blev bjuden på jag vet inte hur många ciders. Självklart hade jag minnesluckor, självklart strulade jag med både den ena och den andra, självklart vaknade jag upp på morgonen därefter med en rejäl huvudvärk. När jag tittar igenom min telefon ser jag bilder på människor jag inte ens kommer ihåg att jag träffat. Där finns också fyllesms och ett par missade samtal. Jag somnar om och vaknar på eftermiddagen när det är dags för släktmiddag. Den är över precis tills vännerna kommer över. Festen är igång. Utgång. Dansar till housemusik, tar ett par bloss, men jag feströker bara och jag är bara glad. Söndag. Vaknar. Befinner mig på ett tåg mot okänd ort. Glömmer helt av en inbokad Stockholmsresa. Fortsätter sova och väl framme är jag redo att visa Stockholm vad jag går för!

När man inte känner för att skriva svenskauppsats låter man tankarna sväva istället.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback