Ingen kan älska en alkoholist.

[Egentligen skulle styckena vara i olika typsnitt, men de försvann]

Ingen håller vad de lovar, inte ens jag. De lovade att de alltid skulle finnas vid min sida, att de alltid skulle stötta mig och att de alltid skulle kämpa, även när jag inte orkade mer. Jag lovade att jag skulle sluta, att jag skulle lyssna och att jag skulle försöka. Jag kan inte bestämma mig för om jag ljög mest för dem eller för mig.

Jag vet hur det känns att se sitt livs kärlek försvinna – Bit efter bit och detalj efter detalj. Det började med ett par glas på helgen, till ett par glas i veckan. Ett par glas per dag. Jag kunde inte räkna glasen, varken flaskorna eller burkarna, räkningarna eller de sömnlösa nätterna. Jag såg inget slut, ingen lösning, ingenting.

Pappa har ofta ont i huvudet. Pappa har ofta magsjuka. Han ligger och spyr. Jag får inte prata med honom för då blir han arg. Pappa kommer aldrig och kollar på när jag spelar fotboll. Mamma säger att det är för att pappa har ont i huvudet. Ibland åker mamma och jag till mormor och morfar. Pappa får inte följa med. Mamma säger att det är för att pappa har magsjuka.

Jag trodde inte att min framtid skulle bli såhär. Jag trodde jag var menad för något stort, något bättre, något beundransvärt. Jag tar en dag i taget sen jag sa upp mig från jobbet. Jag vill spendera all vaken tid med min fru och min fina dotter, men tiden räcker inte till. Min fru vill inte se mig och hon tar alltid vår dotter med sig. Hon litar inte på mig längre, och det gör inte jag heller.

Alla försökte sträcka ut en hjälpande hand, men jag stirrade blint och ville inte ha någon hjälp. För så vitt jag visste fanns det inget jag behövde hjälp med. Hade inte alla en full karl på soffan därhemma? Behövde inte alla fly ibland, precis som jag behövde? Fanns det inte fler som var ensamstående i ett äktenskap där man egentligen ska vara två? Jag blev motvilligt en del av ett triangeldrama – jag, han och spriten. Jag förlorade alltid. Det fanns inte tid för mig längre, bara spriten.

Mamma säger att jag ska hålla humöret uppe. Hon lovar alltid att det snart kommer bli bättre, men ”snart” verkar alltid lika långt bort. Mamma säger att det inte är mitt fel, jag säger att det inte är hennes heller. Pappa har huvudvärk hela tiden. Han skriker åt oss och är alltid arg. Vart är min pappa? Mamma säger att någon har tagit honom, kanske för alltid. Jag vill ha tillbaka honom, för alltid. Mamma gråter ofta inne på toan. Mamma får ofta någonting i ögat.

Jag kan inte skilja på rätt och fel. Jag kan inte skilja på verklighet och fantasi. Jag kan inte längre skilja på kärlek eller hat. Det som en gång hjälpte mig tänka klart, gör nu bara allt mycket mer komplicerat. Det lurar mig och jag går alltid på det. Hon sa att ”ingen kan älska en alkoholist”, tog sina väskor, vår dotter och gick. Jag tror hon har rätt. En gång i tiden älskade hon mig och mina felsteg. Nu hatar hon mig och mina felsteg. Jag skriker ”en alkoholist kan älska någon”, men ingen hörde. Ingen ville höra. En alkoholists ord betyder ingenting. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback