I stayed, you left and we never spoke again.

Det är lustigt hur allt visar sig i slutändan. Tycker ni inte också det? Ibland till ens fördel men ibland till ens sämre. Hur det än är så ger allt erfarenhet. Vare sig vi vill eller inte! Det sägs att vissa väljer att kalla sina misstag för erfarenhet. Något jag helt klart håller med om. Det måste varit någon smart som kom på det där. Man kan inte jämföra varandras misstag precis som man inte ska jämföra varandras erfarenheter eller sig själva för den delen.

Vi har alla våra sämre sidor, vissa är bara bättre på att gömma dem. Vi lyckas inte alla gånger och de som en gång ser den sämre sidan har svårt för att kunna se den bättre igen.

En sanning om mig: Jag brukar gå runt och leta "fel" på människor för att försöka känna mig mindre ensam ibland. Hur kondtigt det än låter så funkar det... Visst är det hemskt ellerhur? Jag tycker att så länge man inte skadar någon annan eller liknande så kan det vara rätt så hälsosamt för en själv. På ett riktigt skruvat vis.

Till slutet av saker finns det alltid en väg dit. Vissa säger att det är vägen dit som spelar själva rollen och ja, även där håller jag med. Den är viktig as hell (!) om jag får uttrycka mig så. Dock måste jag säga att det är ännu viktigare vem man går med längs vägen - Den som stannar kvar och den som går sin väg. Vi kom just till med meningen just denna text idag!

De som stannade, de som kom och de som gick. Vi har alla varit med om dessa 'typer' - De finns överallt runtomkring oss. Det är faktiskt oftast när det är svåra tider som de visar sitt "sanna jag" vilket jag kan tycka är lite falskt i vissa stunder. Iofs kanske de själva aldrig har prövats på de viset men då är det allt på tiden att det händer! Jag vet att iallafall jag vill inte gå runt och tro att människor är något man länge trott när det sedan visar sig att man står kvar där utan en enda själ när det behövs som mest.

På stigar,leriga vägar i skogen, motorvägar, cykel- och gångvägar eller helt jäkla vilse i skogen - På alla livets vägar - Där vill jag kunna lita på människor. Det spelar ingen roll om vägen är rak och allt annat än svår eller om vi är vilse i skogen och springer runt som blådårar - Där vill jag kunna lita på människor. Ibland svider det att se hur lätt de faktiskt kan ge upp... På mig, på sig själva och på varandra. En del glider isär pga. tid och avstånd vilket är synd, såklart, men ibland är det bara att acceptera att alla kommer och går.

Jag går hellre tillsammans med någon i mörkret än ensam i solskenet. Jag vill kunna titta tillbaka längs vägen, om så bara för att se hur långt jag kommit.

Jag hoppas att jag väckte några av era tankar kring detta eller att ni iallafall tog er till slutet! Kommentera gärna om ni tycker nåt. Alltid lika glad för all respons.

Kommentarer
Postat av: Sofia

Jag älskar verkligen dina texter du skriver om dina tankar, även dina noveller förstås!:)

Saknar dig HannaBanan! <3

2012-03-05 @ 20:53:44
URL: http://sofiaaas.blogspot.com
Postat av: Julia

Tänkte precis som dig att jag gick runt och letade fel på alla andra för att bevisa att "Nobody's perfect" och om det är så mycket fel på mig så måste det vara fel på alla andra. Men jag har lärt mig att acceptera människor som de är och har slutat se brister med människor och försöker glädjas åt deras goda sidor.

Jag tror du och jag har upplevt samma att när vi började gymnasiet att vi gled isär med varandra, och ibland kanske det är menat att det ska bli så så att man möter någon annan som man är mer lik? :)

2012-03-06 @ 10:54:47
URL: http://barajuliiaa.blogg.se/
Postat av: Marina

Fin blogg!:)

2012-03-07 @ 18:47:45
URL: http://maet.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback