Min fantasivärld ekade tomt

Detta är en av novellerna jag publicerade första stycket på för några dagar sen! Enjoy.

Varje morgon när jag vaknade såg jag mig i spegeln, studerade spegelbilden och ännu närmre mina komplex. Jag försökte intala mig själv att spegeln inte skulle spricka, att allt var normalt och att jag var normal. Jag lyckades aldrig. Psykiskt eller fysiskt, jag var aldrig bra nog.

Ibland svek jag mig själv och vägrade gå till skolan. Ibland ljög jag och sa att jag mådde illa men jag visste sanningen, jag tyckte synd om alla de som skulle se mig såhär. Svag. Fet. Äcklig. Ett missfoster. Varför skulle någon vilja ha med mig att göra tänkte jag när inte ens jag ville se mig själv i spegeln? Därför stannade jag hemma.

De dagarna väcktes jag först efter skolan av att du drog av mig täcket, drog upp persiennerna och kollade granskande på mig. Det var besvikelse i dina ögon. En skam kom alltid över mig och det kändes som att jag bedragit dig, varje gång. Ibland straffade jag mig själv för det och ställde mig vid spegeln. Långsamt föll jag isär inifrån och plågade mitt psyke.

Det var plågsamt att behöva äta och ren tortyr när någon såg på. Varje gång såg jag hur siffrorna steg och spegelbilden växte. Jag hade ingen kontroll längre och jag visste inte vad jag skulle göra. Det var dags att sluta. Siffrorna steg inte längre, maten behövdes inte och jag började beundra min spegelbild. Du, däremot, blev orolig, och jag förstod dig.

Rollspel. Varje gång du var i närheten låtsades jag och åt så att du såg. Ditt leende på dina läppar var obetalbart och blicken du gav mig, blicken som sa att du var stolt över mig, var heligare än något annat. Efter varje bit kändes det som att jag kvävdes, som att jag andades genom ett sugrör och kämpade för luft.

Efter veckor av ångest ledde du mig ut i solljuset men jag hörde fortfarande människor viska bakom hörnen. Det ska inte kännas bra, men det gjorde det, och uppmärksamheten det gav var mer än jag upplevt förut. För en gångs skull var jag nöjd med mig själv och jag kunde stolt säga att jag var lycklig. Utan att förändra något kom jag tillbaka till skolan men där fanns inte samma blickar och min stolthet försvann direkt när jag kom innanför dörrarna. Rösterna som ekade i korridorerna, blickarna som sneglade i matsalen och tankarna jag visste att alla tänkte – De fick mig att rysa. Allt kändes fortfarande så långt bort och overkligt.

”Jag måste fråga… Har du anorexia?” Orden ekade, träffade närmaste fönster och kvar låg glassplitter. Pratade du med mig eller om mig i tredje person för jag var någon helt annanstans. Det sved. Orden brände mig och jag var fast, tagen på bar gärning, att jag varit så blind. Hela tiden låtsades jag vara stark men min svaghet vann och istället för att möta mina problem blundade jag och började springa. Min fantasivärld där jag är stolt över att se vad jag är existerade inte.

Jag förlorade allt, till och med min själ, till anorexian och kampen om att få tillbaka mitt liv var som att försöka hitta ut i ett rum utan dörrar. För mig var att äta en synd men jag anade inte att motsatsen skulle ta mig levande eller död.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback