Älskade lillasyster ♥ Del 2 ,..

Kära lillasyster, förlåt för att jag aldrig vågar gå in och se dig på riktigt men det gör så ont. Ibland känns det till och med som att du inte är på andra sidan väggen och jag bara inbillar mig att du fortfarande är kvar. Men älskade du, jag tänker aldrig lämna din sida!


”Jag vet att livet är hårt ibland, det tär på livet att det ska vara så svårt och ibland tycker man inte ens att det är värt att vara kvar” sa O’Brian rätt ut i det fria. Jag har svårt för att se om det är mig hon talar till eller om hon bara tänker högt men för att inte verka oartig så svarar jag lika fritt som henne. ”Livet är orättvist och inte min bästa vän, man måste inte älska allt och alla men för det är det ingen ursäkt till att hata allt och alla man inte älskar.” Jag blev förvånad att det just hade kommit från mig, att det var mina ord och att de lät så kloka och närvarande. Inte på många månader hade jag känt mig så levande och närvarande som nu. Mitt liv stannade upp och rörde inte på sig det minsta, jag var fast där jag var och jag kämpade inte ens för att komma någonstans. Jag var nöjd med vart jag var och ingen brådska fanns till att försvinna därifrån.

 

Hon var åter tyst men jag behövde inget gensvar, vi lät tystnaden tala emellan oss. Förut brukade tystnaden kännas obehaglig om jag delade den med någon men inte längre. Tystnaden hade väldigt länge varit min trygghet, mitt revir, under tystnaden kunde ingenting gå fel. Vad var det som var så speciellt med denna Mary O’Brian som delade min tystnad, min sorg och sin förståelse med mig?

 

Sakta och lite stelt reste jag mig upp från golvet där jag länge suttit. Mina slitna jeans hade sett bättre dagar och renare golv, hela jag erkände för mig själv att dehär var en av de dagarna då jag var på botten. Jag bara låg där, på botten, ihopkrupen i fosterställning, jag såg ut som ett rop på hjälp.

 

Utan någon tidsuppfattning vandrade jag omkring på sjukhuset, runt, runt, runt. Jag brydde mig inte om att jag alltid såg samma sak för varje gång, varje varv, var det något nytt, något jag inte la märke till förut. Sjukhuset blev en del av min trygghet, jag visste det innan- och utantill. Att känna ett sjukhus kanske inte verkar som något speciellt men när du inte ens känner dig själv så är ett sjukhus bättre än någonting annat.

 

Lillasyster, du kände mig. Utan dig känner jag inte ens mig själv, vem är jag? Ingen aning. Även fast jag är borta i mig själv så vet jag att jag alltid kommer att vara din storasyster.


All sjukhuspersonal respekterade mig och mitt sätt att sörja, de förstod att varje enskild person har sina sätt och sitt sätt att leva. Det uppskattade jag något enormt, även fast jag aldrig visade det. Ibland bad de mig dock att komma tillbaka senare på kvällen eller nästa morgon och jag gav mig av lika snabbt som de avslutat meningen. När sjukhusdörrarna öppnades för mig på bottenvåningen blinkade jag alltid till. Inte för de automatiska dörrarna utan för dagsljuset. Många gånger blev det att jag glömde bort hur ljust ljuset kunde vara och hur mycket lite ljus kunde göra. Det fick allt att se så ljust ut, som att det var värt att leva och hoppas på bättre dagar.

 

Vanligtvis brukade jag sätta mig på ett café och vänta tills jag fick komma tillbaka till dig. Att ringa mamma kom aldrig på tanken, som hon sa, ”Jag kanske är din mamma men du är inte min dotter längre”. Därför är jag ingens dotter längre, inte heller har jag varit pappas lilla flicka, det är för svårt när man inte ens vet vem ens pappa är. Alla ser mig som övergiven men jag valde att gå, den enda jag ville hålla i handen var dig lillasyster. Du hade fortfarande föräldrar som älskade dig. Jag var det svarta fåret medan du var allas gullegris. Men aldrig var jag avundsjuk på dig, du var trots allt alltid mindre, yngre. Att du var en lillasyster säger och förklarar så mycket när jag blickar tillbaka.

 

 


 

Som rubriken, del 2 på min "novell". Hoppas ni läser och tycker den är någerlunda bra hittills. Är det möjligt att avguda och älska sin lillasyster så mycket som "hon"  gör? Ja/nej?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback