Älskade lillasyster ♥ Del 1 ,..

Jag vill visa dig, bevisa för alla, att jag duger, att jag är värd att sakna och älska. Det här är till alla er som inte trodde på mig. Ps. Jag älskar dig lillasyster, kom ihåg det! Ds.


Jag sitter lutad mot väggen i sjukhuskorridoren, lysrören surrar omkring mig och det enda jag hör är en man som sitter och hostar i andra änden av korridoren. Lika mycket som jag vill vara inne på ditt rum och krama dig tills du inser hur mycket jag älskar dig så vill jag inget annat än vara så långt borta ifrån dig som möjligt. Det räcker med att sitta lutad mot väggen in till ditt rum för att inbilla mig att jag hör dina andetag, tunga och kämpande, att jag känner dina hjärtslag gå igenom mig som musikens bas under hög volym. Den enda skillnaden är att musikens bas har jämna slag och ger en adrenalinkick så att det känns som att man är hög på livet medans dina hjärtslag får mig att inse vilken tur jag har som inte är du just nu.

 

Klockans dömande visare ser på mig med bitterhet, de beskyller mig för allt jag gjort. De är inte som mamma som bara sneglar på mig med en cigarett i ena handen och en tändare i andra. Hon har gett upp hoppet om mig och bryr sig inte mer. Istället jämför hon mig och mina problem med en cigarett, om jag börjar brinna, försvinner jag då? En cigarett är borta på några bloss, några minuter och sen är den redo att fimpas. Det enda som är kvar av det vita misstaget är problemen som sätter sig i lungorna. Om hon ändå älskade mig så mycket som hon älskar dedär glödande pinnarna. Hon vet att de är problem, ett misstag hon gör varje gång hon drar med tummen på den väl använda tändaren. Ändå så håller hon så hårt i sina kära cancerpinnar. Den gula änden har inget slut och den fortsätter att komma tillbaka där den trivs väldigt bra, mellan hennes pek- och långfinger. Däremot är hon väldigt snabb med att fimpa mig och mina problem. När jag behöver min mamma som mest, dedär ”kloka” och ”visa” råden alla säger att mammor ger, de har jag aldrig fått.

 

Jag har suttit längs väggen i flera timmar och jag vill aldrig gå. Aldrig mer tänker jag lämna dig ensam, aldrig mer tänker jag svika dig eller få dig att tro att jag inte älskar dig mer än jag älskar mig själv och hela livet. För jag kommer alltid vara din storasyster och en storasysters enda syfte, enligt mig, är att ta hand om sin högst älskade lillasyster (dig).

 

En sjuksköterska hukar sig ner framför mig, inte påtvingat men obekvämt. Hon har håret uppsatt i en slarvig bulle som sitter högt upp på baksidan av hennes huvud. Iklädd en neutral sjuksköterskeklädsel och vita skor ser hon högst oskyldig ut, som att hon inte har någonting att gömma eller glömma. Med hennes påklistrade leende blir hon bara mer trovärdig för omvärlden, men inte för mig. Jag vet sanningen, sanningen som stämmer och drabbar alla. Ingen är lycklig, ingen är perfekt, ingen är normal. Jag förundras allas dolda skådespelartalanger, för det är vad vi är och vad vi gör. När allt inte är som det ska vara så börjar vi spela oss själva istället. Det farliga med det är att om du spelar tillräckligt länge så tror du att dina problem försvinner, tinar bort, bara du blundar tillräckligt hårt och låtsas som att allt är som det ska. Denhär sjuksköterskan, Mary O’Brian, försökte att låtsas så mycket som hon bara kunde. Jag vet inte om hon spelade tapper för mig eller om hon gjorde det för alla men det var slöseri med tid och ork på mig. Jag såg hur sliten, hur nära att gå in i väggen, hur vilse hon var. Vi har alla en tendens av att på något vis börja låtsas som vi vill att det ska vara i hopp om att det någon dag kommer bli som vi så länge låtsas.

 

Utan att veta så antog jag att hon såg hur sliten, sorgsen, övergiven men ändå hur älskad jag var. Älskade, älskade lillasyster, du var alltid den som trodde på mig och älskade mig ovillkorligt. När du var liten berättade du för mig hur vacker jag var och jag trodde på mig. Nu vet jag att du aldrig gick efter utseende, du gick efter själen, något jag aldrig kunnat göra.

 


Dehär är en lite längre novell som jag börjat skriva på, vet inte heller när eller hur den kommer att sluta :$ Detta är resultatet av sömnbrist på natten. Enjoy.


Kommentarer
Postat av: stina

nolife.

2011-07-08 @ 21:27:24

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback