vad hände egentligen efter tolvslaget?

Det var nyår och förfesten hade precis börjat. Jag hade tagit på mig den lilla svarta och ett par skor som var to die for. Människor samlades i vardagsrummet där nere och musiken pulserade ut ifrån högtalarna. Det strömmade in folk, okända, men vad gjorde det? Det var ju trots allt nyår. Alla gick lösa på dansgolvet och allting vibrerade. Känslan, stämningen, jag var hög på lyckan, allting var perfekt. Leendet på allas läppar när de tog en klunk av cidern de höll i handen eller ölen som de hade tagit från någon som glömt bort att den stått på bordet. Röken från cigaretterna de tände på balkongen som gled med i de kalla vindpustarna och bort mot det kallare. Hur den lysande glöden såg så underbar ut, när den egentligen bara skapade problem.

Innan tolvslaget drog sig alla ner mot hamnen för att kolla på fyrverkeriet. De vill säga, alla som inte hunnit slockna i soffan. Med den sista skvätten i flaskorna vinglade vi oss ner. Vägen var hal, trottoarerna var hala och alla var berusade. Människor kom från alla håll och kanter och drogs mot den lokala artisten på scenen. Alla såg så glada ut. Ett nytt år, nya förväntningar och möjligheter väntade runt hörnet. Alla drog sina blickar mot den klara himmelen och såg hur raketerna sköts upp med så stor förväntan men försvann nästan direkt. Det var så vackert. Utan förvarning så blev allt mörkt igen, precis som innan men ändå inte alls.

Jag kände snön ligga som ett täcke på mina kalla, torra läppar
. Det var så tyst och om inte kylan hade fångat min kropp i ett järngrepp så hade jag trott att jag var inlåst i ett rum utan fönster. Jag ville inte öppna ögonen och jag ville inte se vart jag tagit mig själv. Jag mindes ingenting efter raketerna och det gjorde mig så rädd. Ändå försökte jag att minnas men utan framgång, jag var borta, precis som natten och allt folk runtomkring mig. Dehär var inte efterfesten jag hade förväntat mig.

Jag tvingade mig själv att öppna mina ögon, jag hade inget val. Det första jag såg var all snö som låg på marken. Det andra var det krossade glaset inte långt ifrån mig. Det bara låg där, slagit i spillror, precis som jag. I min vänstra hand låg små flisor av glas, det var överallt. Jag fick kämpa hårt bara för att sätta mig upp, vad hade hänt med mig? Mina kläder var dyngsura och på något vis trycktes de emot min kropp, det var bara kläder men de kändes som att de höll mig instängd. Precis som en fånge på ett fängelse. Aldrig trygg, alltid övervakad.

Jag såg ut över den tomma hamnplanen och insåg genast hur ensam jag var. De små butikerna var stängda och bara en eller två bilar åkte över bron. På backen låg tomma ölburkar och jag kunde till och med se en och en annan sko ligga i snödrivorna.  Som tur var så hade jag båda mina skor på mig, de som jag kvällen innan hade beundrat. De gjorde mina ben längre, smalare, de lyfte upp mig och gav mig ett säkert självförtroende. Tänk vad några cm kan göra åt allt. Trots de älskade centrimetrarna så kunde de inte ändra eller förklara varför jag satt ensam vid hamnen på nyårsdagen. Hade ingen saknat mig? Vad hände efter att allt blev mörkt?

Inga brutna ben eller blåmärken jag inte kunde förklara så jag reste mig upp. Det kändes så nytt, att stå på egna ben. Även fast jag gjort det i stort sett hela mitt liv så kändes det som första gången, om inte bättre. Plötsligt kom det. Av ren reflex böjde jag mig framåt och lät gårdagen och nattens misstag visa sig i snön. Jag hade fel, det kändes inte underbart att stå på egna ben, det kändes som de äckligaste jag gjort på flera år. Jag fick kolla ner i marken en lång stund, säkert flera minuter, allt för att försöka hitta balans nog att kunna ta mig fram utan att ramla eller vingla fram handlöst.

De första metrarna gick så bra som de kunde gå. Visserligen kände jag inte mina tår så det kändes osäkert att gå men förutom det så såg det ljust ut. Kylan svepte med när jag tappert försökte ta mig hem och tillslut såg jag den bruna, men dock slitna, dörren som jag gick ut igenom för drygt ett dygn sedan. Äntligen var jag hemma! De inbjudande, varma julstakarna stod i vartenda fönster och allt jag ville var att komma in.

Men fortfarande, vad hände egentligen efter tolvslaget?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback