Mitt kära anteckningsblock ,..

Dehär är någonting jag skrev för ett tag sedan och jag vet inte riktigt vad den har för mening? Men kan väl vara "kul" att spara här ifall att min dator skulle få nåt ryck och radera allt jag har.



Jag skulle vilja skriva någonting som verkligen betyder någonting och inte bara kladda ner det i mitt gamla anteckningsblock som jag gömt längst in i byrån under ett par cd-skivor och gamla presenter. Jag skulle vilja att anteckningsblocket kunde ligga framme, för alla, för allmänheten, för de som vill läsa det jag kladdat ner. Men för det behövs det läsare och ingen vill läsa mina tankar, mina ord, de vill städa undan de som ligger i vägen och just nu är jag en stor fet fläck som de gnuggar bort med såpa och skurborste.

Med lampan tänd över sängen och med anteckningsblocket tryggt i min famn när jag ligger där och tänker, då är jag fri. Ingen stänger mina tankar inne utan de är fria, precis som jag. Jag får le och skratta så mycket jag vill, bara ingen ser på. För tänk så hemskt det skulle se ut om jag visade lite lycka. Lilla jag, jag måste alltid vara olycklig, alltid ledsen och aldrig glad. Alltid oönskad och aldrig älskad. Har du någonsin prövat på att vara jag?

När jag står lutad emot tegelväggen och väntar på att rasten och de plågsamma orden ska ta slut så är anteckningsblocket mitt enda hopp, min räddning, mitt skäl till att stanna kvar. För närsomhelst så kan jag ta upp det och skriva ut allt jag känner, vill och tänker. Då är de inte längre bara tankar eller idéer som folk kan försöka lura bort, då är de på riktigt, svart på vitt, kan de få någon att inse att det inte är på låtsas så har jag lyckats. I alla fall för just den dagen, ett till skäl till att fortsätta vandra även fast jag alltid lyckats ta fel väg. Även om jag vandrar utan skor så fortsätter jag att gå.

Vid matbordet, tystnad. Det är inte så det borde vara men det är så det är. Plågsamma tystnad, när ska du lämna mig ifred och äntligen låta mig leva mitt liv? Bestick som skrapar i porslinet, sluta. En familj som inte pratar, som inte älskar, som inte är en familj. Jag väntar på att någon ska ropa ”Bryt!” och att teatern ska ta en paus men det är aldrig någon som ropar och jag fortsätter att spela, ända tills någon ropar.

Jag väntar. Ni ska bara veta hur mycket jag har väntat. Hur ofta jag drömmer om er, hur ni kommer fram till mig, hur ni säger det jag väntat på så länge, ”förlåt”. Ett ord är vad jag väntar på. Även fast jag vet att det aldrig lär komma så håller jag utkik, hoppet kanske finns ändå, det kanske kommit bort på vägen hit. När min värld rasade samman, det var då jag behövde er som mest. Istället fick jag ligga som nu, ensam i min säng med anteckningsblocket i famnen. Ingen knackade på dörren och frågade mig hur jag mådde, ingen ringde mig för att höra min röst, för att höra att jag fortfarande var vid livet. Ingen gjorde det.

Exakt när blev anteckningsblocket min värld och min enda vän? Det är ju bara papper men ändå så känns det som att det förstår mer än vad ni gjort på flera år. Var de så du hade tänkt? Att anteckningsblocket skulle ersätta dig när du försvann? För nu känns det som att jag har pappersbollar i mitt hjärta, och du vet, papper brinner bättre än vad du skulle ha gjort. Sätt eld på mig, se mig brinna upp med mitt anteckningsblock, se hur allt blir till aska. Sprid ut mig i en pappersfabrik och gör mig till mitt sanna jag. En bunt med papper som brinner så snabbt, som inte känner någon smärta, som bara finns där men som kan gå upp i rök vilken sekund som helst.

Med de sista bladen kvar i anteckningsblocket så ska de få känna på de mest känslosamma meningarna jag någonsin skrivit. Tomt. Tomma meningar, tomma rader, inga ord. De som säger minst säger ibland mest. Med ett par meningar kvar så lämnar jag dem oskrivna, de får tala för sig själva.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback