Var det kärlek? - en "novell"?

När man har för mycket tid så blir det såhär ,..

Ni vet tankar som svävar men som aldrig riktigt landar? Jag vet allt om dem. Eller snarare, jag visste allt om dem. Nu vet jag ingenting längre, jag är som en karta man läser upp och ner, I doesn't make sense. Det finns inget lättare uttryck än att säga det så, så jag låter det stå. Jag kan inte bara ge er svaret ni vill ha utan ni måste läsa. Du gillar antagligen inte att läsa särskilt mycket för jag slår vad om att du suckade men oroa dig inte, du kommer att läsa och du är nyfiken, men jag kommer fortfarande inte bara ge dig svaret. För vem räcker över svamparna i skogen till dig bara du går nära skogen? Ingen. Du måste ducka för grenar, väja för stubbar och vända på stenar. Om du har tur så går du inte ur skogen tomhänt men det är bara du som kan bestämma.

Ska jag tacka dig för att du läser eller ska du tacka mig för att jag skriver?

Du och jag, vi var det. Enligt alla andra så stämde vi perfekt ihop med mallen. Vi var oskiljaktiga. Det fanns nästan inget du eller jag, vi var ett vi och jag trodde det skulle hålla för evigt. Som i filmer och i böcker, så fel jag hade. Varje gång jag såg, tänkte eller rörde vid dig så log jag och jag kunde inte sluta le. Inte för att jag ville sluta men om jag skulle försöka så skulle det inte gå. Var det kärlek? Varje gång du viska i mitt öra kändes hela världen tom, som att det inte fanns någon dag efter det. Var det kärlek? Varje gång dina läppar mötte mina gjorde det ont. Det var inte så romantiskt, passionerat eller skönt som alla andra skulle beskriva det. Istället var det farligt och förbjudet, som att utmana ödet. Det gav mig världens adrenalinkick och jag älskade det. Du fick mig att vilja ha mer. Du var som en drog för mig och jag behövde adrenalinkicken så mycket, jag tror jag behövde dig. Var det kärlek? Jag behövde dig utan tvekan och en dag utan dig var som jag utan mig. Men frågan är, ville jag ha dig eller fanns det någonting inom mig som sa "Han är ett måste, vare sig du vill eller inte"? Och om det fanns, ignorerade jag den sista delen eller funderade jag överhuvudtaget på varför du var ett måste. Efteråt så vet jag att du inte var ett måste, inte alls, tvärtom, du var ett misstag.

Jag ville leva farligt men ändå säkert och du var ett säkert kort. Du gav mig allt jag behövde och jag började tro att det man behöver är kärlek eftersom att inte ens pengar räcker för att kunna mäta kärlek. Men om du var kärlek, jag är fortfarande inte säker, jag har inget svar. Var det kärlek?

Vi satt på en parkbänk den dagen, jag minns det som igår. Hur jag satt i ditt knä, trygg och säker, trodde jag då. Hur min lugg föll ner och dolde mina ögon och hur din hand lättsamt la min lugg åt sidan igen. "Dina ögon gör mig galen, din röst gör mig underbar och dina läppar skulle kunna göra mig levande, ens om jag vore död." Det ögonblicket trodde jag att du ville ha och behövde mig lika mycket som jag ville ha och behövde dig. Var det kärlek? Den dagen var alldeles underbar, för bra för att vara sann. Sanningen kom ifatt mig redan nästa dag. Du sa att du skulle ringa och jag väntade hela dagen vid telefonen. Varje gång det ringde blev jag full av förväntan i hopp om att det var du. Självklart var det inte du. Mamma tvingade med mig till affären och jag önskar att hon inte hade gjort det. Hon tvingade mig inte bara med till affären, hon tvingade mig att se sanningen. Där satt jag, redo att gå ut ur bilen när jag såg dig. Du gick på andra sidan gatan med henne. Du höll din arm runt henne, tryggt och beskyddande, som du brukade göra med mig. Ni stannade upp och du såg på henne med blicken, just den blicken. Det såg så fel ut, det borde ha varit jag istället. För mig var sanningen fel, för dig kanske det enda rätta? Var det kärlek eller var allt en lögn? Hon skrattade, du log. Hon i din famn, nöjd och ovetande om att du var min. Eller var du hennes? Var jag så blind? Jag kanske var "den tredje tjejen", hon som alla fruktade och avskydde i hemlighet. Jag visste inte vad jag skulle tro. Det ögonblicket försvann allt, allt vi hade och jag försvann med det. Vem var jag nu?

Jag kunde inte gråta, skratta eller känna någonting de närmaste dygnen, jag var tom. Som en kropp som gick vilse, runt och runt i cirklar. Jag visste inte var jag började och jag visste inte vart jag skulle. Du lämnade meddelanden på min mobil, jag lyssnade på vartenda ett, om och om igen. Jag letade så noga, tänkte efter så noga. Vad hade jag gjort för fel? Jag gav mig till dig och utan dig var jag ingenting. Hur gick det till? Hur blev jag så beroende av dig att jag inte la märke till att jag sakta men säkert försvann i din skugga. Det här var inte kärlek.

Efter allt som hänt, vad letade jag efter i början? Kärlek. Jag trodde att jag hade hittat den, att jag var lyckligt lottad. Så fel. Jag blev riktigt lurad. Varje gång jag såg, tänkte eller rörde vid dig så kändes det som att jag dog. Varje gång du försökte prata med mig offentligt sprang jag iväg åt samma håll jag kom ifrån, letade upp närmaste toa och spydde. Allt för att visa dig hur skadad du gjorde mig. Men vem lurade jag där? Du såg mig aldrig. Meddelandena på mobilen försvann och till slut spärrade jag ditt nummer, du var nästan borta ur mitt liv. Även om jag visste att du var farlig för mig så kunde jag inte låta bli att kolla tillbaka på gamla bilder eller gå till dem där speciella platserna bara du och jag brukade gå till.

Hur kunde jag vara så blind att jag lät mig själv dras ner med dig?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback