Jag beklagar sorgen

Igår fanns du inte mer. Din kropp hade kämpat på alldeles för länge och nu var det dags att ge upp. Jag var på pole dance, försökte lära mig att snurra runt stången. Fick ett sms: Han var död när vi kom in ♥ Jag fortsatte dansa, som om ingenting hänt. 
 
När jag kliver in genom ytterdörren hos mormor vet jag inte hur jag ska bete mig. Hallen är full av skor och min moster bär in fika till tv-rummet. Jag hör skratt och lågmält prat, som om det var en vanlig fikastund där alla bara råkat komma samtidigt. Jag kramar om mormor hårt och länge, innan jag gör detsamma med din syster. Alla stolar runt bordet är upptagna och det är ingen mer som kommer, men det känns ändå som att det är en stol som fattas. Vi pratar om vilka låtar du gillade och vilka vi ska ha på din begravning. Vi pratar om det gick snabbt eller sakta, om du led eller kände dig ensam. Vi pratar bara om dig, i flera timmar.
 
Jag har inte fällt en tår sedan jag klev in genom dörren. Inte en enda gång sedan vi fick beskedet. Det är inte förrän någon säger att du har med dig frolic till himmelen och matar hunden Clas hela dagarna som tårarna kommer. Min yngsta kusin säger att du inte kan vara i himmelen än eftersom din kropp ligger kvar på sjukhuset. Hennes mamma måste förklara att "själen åker till himmelen och kroppen stannar kvar". Hon måste berätta det flera gånger och jag lyssnar varje gång. Jag har också svårt att ta in det, fastän jag egentligen vet.
 
När jag kommer till jobbet kvävs jag av "jag beklagar sorgen"-kramar och sorgsna blickar. All omtanke är fin, men jag känner mig obekväm eftersom jag där och då inte alls är ledsen. Jag har nästan glömt bort att någonting har hänt. Att någon har försvunnit, för alltid. Det är inte förrän jag måste förklara vad som händer med dina tillhörigheter från sjukhuset som tårarna kommer. Där ska jag försöka vara pedagogisk och stark, medan jag håller tillbaka tårarna. Hur säger en till en 6-åring att hennes teckningar packats ner och att du inte kunde ta med dig dem?
 
Sedan igår är det svårt att ta in nya saker, oavsett vad det gäller. Det har tagit stopp. Framför mig ser jag istället hur du matar fåglar och tittar på dem genom köksfönstret, tittar på tv på högsta volym och knycker gratis servetter från caféer på marieberg. Jag ser allt det där och det gör ont att veta att jag inte kommer se dig göra något mer. Jag kan bara hoppas att du ser oss göra mer. 

180510

Här har det stått still i en evighet och jag känner inte samma behov av att dela med mig längre. Det känns inte som att det finns något värt att dela. Jag har en trötthet i blicken som inte går att sova bort, så jag väntar ut den. Tar tillvara på energikickarna som kommer då och då. 
 
Mitt rum är kvavt och min hud är klibbig efter den alltför tidiga sommarvärmen. Fläktens hummande ljud vaggar mig till sömns. Det håller inte länge. Varje morgon vaknar jag ett par timmar för tidigt, kastar av mig täcket och försöker somna om. Istället för att lapa sol på en handduk, som jag vanligtvis skulle göra, skyr jag solen och håller mig inomhus. Värmen gör mig tung i huvudet och stressar mig. Ännu en till sak att skriva på att göra-listan. "Njuta av solen". Det här är ett tecken på att jag inte är mig själv, för att förut var sol och värme något som gav mig ett lugn istället för att tynga ner mina axlar. 
 
Allting går i vågor. Ena stunden är jag full av motivation, energi och planer, andra stunden sköljer tröttheten över mig och jag vill bara strunta i allt. Det är en blandning av framtidsångest, hormoner och duktig flicka-syndromet. Kanske är 2018 året då allt går min väg, kanske är det året jag inte går någonstans. 

180410

Det är redan april och jag irriterar mig på sten i skorna och försöker förklara varför en inte ska kasta sand. Varje gång jag går utanför dörren tar vinden tag i mig, på ett sånt där okontrollerat och vilset sätt. Jag funderar på om jag ska göra som min moster sa, lägga stenar i fickorna så jag inte blåser bort, eller om jag bara ska vänta ut det. Jag verkar vänta ut det mesta nuförtiden.
 
Min kropp spelar mig spratt och fallerar när jag minst anar det. Magontet kommer smygande och jag försöker acceptera att jag numera är en sån som måste tänka på vad jag äter, att jag tar det lugnt och inte stressar upp mig. Oförklarliga symptom dyker upp och jag självdiagnotiserar mig själv med hjälp av google, familjeliv och flashback. Precis sådär som en inte ska. Varje gång kommer jag fram till att jag är döende, om inte fysiskt så psykiskt.
 
Kommer på mig själv med att tänka "det kan inte bara vara jag som mår såhär". Saken är den att jag inte mår dåligt, men inte heller bra, jag mår ingenting. Gränsen mellan att vara i ett vakuum och att vara ett vakuum är utsuddad. Jag dansar omkring någonstans där på linjen. Det känns som att den berömda väggen lurar i bakgrunden, som ett monster i garderoben vars dörr jag byggt en barrikad framför. 
 
Jag och mina överanalyserande tankar är stammisar hos tandläkaren, sträckkollar Grey's Anatomy och lyssnar på sorgliga spotifyspellistor. Andas, känner efter och gråter på grund av identitetskris, hormoner och för lång tid mellan måltiderna. Känner hur jag tappar fotfästet och driftar iväg. 
 
Slut på melankoli. 

Fem dagar sedan nyår

Jag tittar ner på mitt avskavda nyårsnagellack och tänker att det redan gått fem dagar. Fem dagar sedan jag firade in det nya året med vänner och nya bekantskaper i en tvåa vid Hornstull. Vi hade förrätt och varmrätt utan paus och jag kunde knappt skilja på vad som var vad. Jag la över mat jag inte tyckte om på en väns tallrik och åt upp både hennes och mina laxsnittar istället. Att äta från varandras tallrikar borde vara A och O i vänskaper. 
 
När tolvslaget närmade sig vinglade vi runt gamla husknutar och vallades uppför Skinnarviksbergets trappor. Vi halkade runt på berget i den stora folkmassan och försökte akta oss för att få tomtebloss i håret. 3. 2. 1. 0. Plötsligt skriker alla runtomkring mig och jag har lyckats tappa bort hela sällskapet förutom en person jag knappt kommer ihåg namnet på. Regnet öser ner, gör allting dyngsurt och väcker mig från ruset. 
 
Efter ett tag hittar vi de andra i ett hav av svarta jackor, tomtebloss och glittriga ögonlock. Vi låter suddiga gruppbilder föreviga ett regnigt nyår medan kylan kramar om oss. Vi bestämmer oss för att gå tillbaka till lägenheten där vi åt nyårsmiddag runt soffbordet och flera gånger ropade "Sorry, what was your name again?". Efter lite ommöblering hade vi 2018s första dansgolv. Jag varvade tedrickande med fuldans till gamla klassiker innan vi tänkte "det blir inte bättre än såhär" och slutade på topp. Jag somnade på soffan i en väns andrahandslägenhet med en vän i andra soffänden och två i rummet intill. 
 
Borde hädanefter alltid fira in nyår med okända människor. Gärna fuldansandes med en kopp te i handen och bra vänner vid min sida. 

171223

Nu börjar december lida mot sitt slut och jag reflekterar, som vanligt, över tiden som gått. Jämför med hur det var för ett år sedan och vilka förändringar som skett under året. Det är mycket som är annorlunda och ibland känns det som att jag lever någon annans verklighet. Dagarna flyter ihop och jag lyckas inte stanna upp, allting bara går per automatik. 
 
I förrgår fyllde jag 22. Det kändes inte annorlunda då, men jag tror att åldersnojjan kommit ifatt mig nu. Plötsligt lägger jag märke till hur vuxen jag förväntas vara. Jag antar att det blir tydligare när jag jobbar med barn som är hälften så gamla som jag. Ett år äldre, men vet fortfarande inte vad jag ska göra med mitt liv. 2018 kanske är året jag verkligen kommer på det.
 
Sedan sist jag uppdaterade om livet har följande hänt:
  • Jag har fått en anställning för nästa termin på skolan jag vikarierat på sedan slutet av september. Det var inte alls planen i somras att jag skulle jobba heltid med barn, men så blev det och tur är väl det. Trivs alldeles för bra!
  • Mitt skrivintresse har mer eller mindre försvunnit. Ingenting känns värt att skriva ner längre och det är antagligen därför det har stått så still här. 
  • De enda böckerna jag hinner läsa är kurslitteratur. Ska försöka ta mig igenom en bok och skriva en hemtenta under julhelgen. Önska mig lycka till. 
I alla fall, nu ska jag fortsätta läsa om kvinnor och förbereda inför uppesittarkvällen. Har tänkt redigera de sista New York-bilderna mellan alla bingon, julklappsrim och färgfemmor.

171111

Försöker läsa en suddig inskannad text om postkolonialism. Mina ögon svider, men jag vet inte om det är på grund av förkylningen, ljusstyrkan på skärmen eller det faktum att jag har för svag styrka på mina glasögon. Den senaste tiden har min kropp sagt ifrån och i fredags kom droppen som fick bägaren att rinna över. Det som började som en lätt förkylning övergick till hostattacker och feber. När jag kom hem från jobbet la jag mig i soffan och reste mig inte upp på hela kvällen.
 
Har ordinerat mig själv en helg med så lite aktivitet som möjligt. Ändå spännande att det i min värld betyder två middagar och plugg..? Jag kommer inte ihåg mitt nyårslöfte, om jag ens hade något, men jag tänker att nästa års nyårslöfte borde vara något i stil med "gör mindre, stressa mindre". (Säger hon som väntar på operation och planerar långresa) .Skulle behöva en daglig påminnelse om att släppa alla krav. Kanske borde ha det som text på min bokstavstavla istället. 
 
Kanske bara har hamnat i en ond cirkel just nu. För ett par veckor sedan flöt allt på precis som planerat. Nu kan jag bli stressad av bara tanken på att vara borta en hel helg. Jag blir till och med stressad över att jag är stressad, för jag tycker att jag inte har något att vara stressad över alla gånger. Härligt att vara jag! 

"Jag märkte hur barnen kollade på mig från andra sidan rummet"

För ungefär tre veckor sedan gjorde jag min första dag som vikarie på olika förskolor och skolor (låg- och mellanstadie). Dagen före var jag nervös, för jag hade inte jobbat med barn tidigare. Jag försökte förbereda mig på alla sätt och vis, men jag förberedde mig aldrig på frågorna jag fick. Jag hade inte ens tänkt tanken att någon skulle fråga mig om mitt ursprung. 
 
Frågan "kommer du från Thailand?" fick jag redan första dagen. Jag märkte hur barnen kollade på mig från andra sidan rummet och viskade till varandra. Jag kände på mig att de snart skulle komma fram och fråga något. Efter mycket om och men fick jag peka ut mitt ursprungsland på en rullgardinskarta för att de skulle förstå varifrån jag kom.
 
Det blev så tydligt hur de försökte pussla ihop mitt ursprung med något de redan hade en relation till. Det blev också tydligt hur jag inte passade in i deras verklighetsuppfattning.
 
 
"Du är ju brun, så vilket land kommer du ifrån?" fick jag under en lektion när jag gick runt och hjälpte barnen vid sina bänkar. Den kom så oförberett, jag blev nästan ställd. När jag hade svarat fortsatte barnet med sin uppgift medan jag stod redo för följdfrågor. Hen kunde lika gärna ha frågat mig hur mycket klockan var.
 
"Vad betyder adopterad?" fick jag vid matbordet när vi åt mellanmål. Jag gjorde mitt bästa för att förklara adoption, som kan vara så komplext, på ett så enkelt sätt som möjligt. Jag förstår att barn inte vet vad adopterad betyder, för adoption är inte någonting alla barn kommer i kontakt med. Det finns till och med vuxna som inte vet vad adoption innebär.
 
Andra frågor jag fått är "hon har ju ljust hår och du har mörkt hår, så hur kan ni vara släkt?", "vems näsa har du?" och "kan du ditt språk?".
 
Jag tycker det är spännande att barnen fokuserar mycket på likhet och hur jag ser ut. De sammankopplar utseende med språk och länder, för det är vad samhället lärt dem, och det dyker upp en hel del frågor när det inte stämmer överens.
 
 
När vuxna frågar mig saker känns det som att de gör det mer av nyfikenhet, de bara måste veta, medan när barn gör det så vill de verkligen förstå. Jag är liksom någonting nytt, något främmande som de vill veta mer om. Då ser jag det mer som ett tillfälle att till exempel berätta vad adoption är och att människor kan se olika ut.
 
Hittills tror jag att mitt vikariat har varit väldigt lärorikt, både för mig och barnen jag träffat. Mestadels för att det är bra att träffa människor som skiljer sig på många olika sätt från en själv. Jag tror nämligen att människor, både vuxna och barn, är rädda för det de inte vet så mycket om.
 
Ibland önskar jag att frågorna bara kunde ta slut och ibland önskar jag att de aldrig kommer göra det. Det enda som är värre än alla frågor om adoption är nämligen okunskapen om det.

Vitabergsparken, Västerbron och Skinnarviksberget.

Ligger i Vitabergsparken. Jag har brett ut min filt över skrumpna cigarettfimpar och gamla löv som knastrar när jag rör mig. Försökte undvika kapsylerna som låg som ett minfält över gräsmattan. Det känns inte som att jag är kvar i stan. Jag är flera meter upp, bort från de stimmiga gatorna där människor inte tar paus.

Hör hur jag andas, djupt och nästan suckande. Bredvid mig håller några på att ordna kalas. De klär trädgrenarna med girlanger och ställer fram plockmat på filten. De gör om parken till sitt vardagsrum, och det är kanske det jag gillar allra mest med parker. En liten etta med kokvrå, högst upp i ett lägenhetshus, som egentligen är ett vindsutrymme, kan vara tillräckligt när en har hela Stockholm som hem. 

Tog tunnelbanan till Fridhemsplan och hoppade på en alldeles för full buss. Går längs Västerbron. Jag möts av cyklister i kostymer som trampar så mycket att jag tror att pedalerna ska åka av. De vill bara hem. Känner hur bron svajar när tunga långtradare åker förbi. Insåg inte hur lång bron var förrän jag stod mitt på den och stirrade ut över vattnet, paralyserad av min höjdskräck. 

Möts av rangliga tonårsgäng iklädda munkjackor och slitna jeans. Jag är i gråzonen mellan tidig och sen kväll. Jag drar igen min jacka i ett försök att hålla kvar värmen och fly från de kalla vindarna som uppmanar mig att gå hem. Tar mig upp på Skinnarviksberget och möts av andra människor som också vill se Stockholm från ovan. 

360 grader. Jag kan se hela staden. Takåsar, lyftkranar och människor som njuter av den kyliga augustikvällen. 

Går ned i närmsta tunnelbanenedgång. Åker till Slussen. Går av tåget, går på ett annat tvärs över perrongen. Åker hem. Säger hejdå till huvudstaden, även om det bara är för en liten stund.


Om sorgsna låtar, Stockholm och vad som händer i höst.

Hallå människor. 

Jag lyssnar på sommarprat efter sommarprat medan regnet faller ner. Det piskar mot fönstren och den spruckna asfalten utanför. Jag vill inte gå ut i dag, men förut satte jag igång två tvättmaskiner som snart är klara. Jag har inget val. Regnet fortsätter att falla. Det kompenserar för den snustorra sommaren som snart är förbi.

Jag lyssnar på en sorgsen spellista på Spotify för att komma in i stämningen. Jag skriver alltid bättre när jag mår sämre. Jag har ingenting att vara ledsen över, men jag kommer fort in i känslan. Den liksom sköljer över mig. Påminner mig om allt som skaver. Om allt som kunde varit bättre.

I lite mer än fyra månader har jag kallat Stockholm för mitt hem. Jag har sprungit ner för rulltrapporna på tunnelbanestationen för att hinna med tåget som precis ska gå, fastän det kommer ett nytt om ett par minuter, och jag har strosat längs stadens gator, först i förvirring, men sedan som om jag aldrig gjort något annat.

På måndag är det två veckor kvar på Summer camp. Två ynka veckor kvar av artikelskrivande, SEO-tänk och härliga människor. Jag har redan separationsångest. Från dem och från Stockholm. Ja, från allt egentligen. Redan nu pratar jag om "när jag flyttar tillbaka hit", för jag vet att det kommer hända. Det kommer bli så. Det kanske kommer några städer eller länder emellan, kanske en resa eller två, men jag kommer att komma tillbaka. Jag bara vet att det kommer att bli så.

Jag räknar ner tills jag flyttar, men det är inte det enda jag räknar ner till. Runt hörnet väntar en resa till New York också. Nu är det mindre än en månad dit. Min wanderlust får mig att klättra på väggarna, så resan kommer mycket lägligt. Om en kunde resa hela livet, så skulle jag göra det. Det finns inget bättre än att resa, upptäcka nya saker och vara i rörelse. 

Samtidigt som separationsångesten flåsar mig i nacken ser jag fram emot hösten. Det är i alla fall vad jag intalar mig själv. Jag vet inte riktigt vad jag vill, men jag vet att jag är på väg dit. Jag har tackat ja till en kurs i genusvetenskap på distans. Jag säger till mig själv att "det är okej att ta en paus" samtidigt som alla målmedvetna människor runt omkring mig frågar vad "mitt nästa steg" är. 

Jag låter fingrarna dansa över tangentbordet. Penna och papper i all ära, men det finns inget som känns lika naturligt som detta. Det knyter sig i magen när jag tänker på oordningen som är mitt liv, men egentligen, hur många 21-åringar har sitt liv figured out? 

Jag måste verkligen sluta jämföra mig själv med andra.

Allting kommer lösa sig till slut. Det är i alla fall vad alla säger, precis efter att de frågat "vad jag vill göra när jag blir stor". 


En annan text om systerskap.

Låt mig romantisera. 
 
Vi möts upp en mulen söndagseftermiddag. Regnet hänger i luften och en kollektiv trötthet har lagt sig över staden. Även stressiga Stockholm har insett att det är söndag. Jag har skyndat mig från tunnelbanan och kommer inte ens ihåg om jag hälsade när jag kom fram till er. Med trötta steg börjar vi gå mot museumet – vi har återinfört vår söndagstradition. Varje söndag leker vi kulturella och strosar runt på det ena museumet efter det andra. Jag sicksackar mellan utställningsrummen och försöker att verka allt annat än uttråkad, men jag tyvärr har aldrig varit ett fan av historia och det lyser igenom.
 
Mina tankar vandrar iväg. Jag har tänkt skriva en krönika om systerskapet och om hur exkluderande det kan vara. En krönika om hur systerskapet känns som starkast en dimmig lördagskväll på krogen, men som lyser med sin frånvaro alla andra dagar i veckan. Jag ville påpeka hur exkluderande feminism kan vara och hur viktigt det är att vi fortsätter kämpa. Någonstans mellan alla tankar tappade jag bort orden.
 
Det här är inte texten om systerskap som jag tänkte skriva, men det är ändå en text om just systerskap. Det är inte det systerskap som syns längst fram på barrikaderna och det är inte heller det systerskap som är helt fläckfritt. Däremot är det den sortens systerskap som skämtar om par som pratar i vi-form och som backar varandra när det verkligen behövs. Det är den sorten som skrattar, gråter och hoppas tillsammans. Det skulle vara en lögn att säga att det är det enda systerskapet jag behöver, men det är också ett privilegium att kunna säga exakt det. 
 
Systerskapet borde inte vara ett privilegium, det borde vara en självklarhet, och det är det vi borde kämpa för. 

Artiga bokstäver.

Det krävdes en bilolycka för att jag skulle höra av mig till dig. Ett sms. Ett "Hoppas allt gick bra!" och en bild. Mer än ett år har gått och jag var osäker på om du ens skulle svara. Fanns jag ens kvar i din kontaktlista? Osäkert. För mer än ett år sedan plockade vi bort varandra från våra liv. Kvar fanns gamla presenter och fotografier som lades i byrålådan. Kvar fanns bara minnen och allt det där vi sa att vi skulle göra.
 
Du svarar och jag blir förvånad. Jag finns kvar i din kontaktlista trots allt. Jag undrar vad du tänkte när du såg mitt namn lysa upp skärmen. Det kommer jag nog aldrig få veta. Stämningen är stel och det känns som att vi precis har träffats. Allt är artigt och jag hoppas att ditt liv är bra. Nu låter vi som bekanta som kallpratar för att vi måste. Sårbarheten ligger i luften. Kontrasten är så stor och det är svårt att se hur vi hamnade här. Hur vi hamnade ingenstans. 
 
Det är tydligt att vi skickar meddelanden till varandra för artighetens skull. Ett par bokstäver varje gång. Det känns alldeles för krystat, men jag behövde veta att allt gick bra. Det kommer inte att komma in några nya samtalsämnen. Vi kommer inte att prata om allt mellan himmel och jord. Det kommer inte bli som förr. Jag lämnar dig vid "läst". 
 
Jag bryr mig fortfarande, på avstånd och utan att du märker. Det är en av mina brister – jag släpper aldrig riktigt taget. Jag är fortfarande förvånad över att du över huvud taget svarade.

När studentlivet börjar gå mot sitt slut.

Hej människor! I skrivande stund sitter jag på ett tåg från Stockholm med destinationen Hallsberg. Jag har inte varit hemma sedan i påsk, så det ska bli skönt att vara lite på hemmaplan. Idag gjorde jag min sista dag på praktiken på Blogg.se och det känns konstigt efter så många veckor där. Praktiken har varit sinnes givande och rolig, så ångrar inte för ett ögonblick att jag hade min praktik där. 
 
Ikväll ska jag skicka in min allra sista uppgift på utbildningen och imorgon är det dags för avslutningscermoni nere i Jönköping. Mitt fina Jönköping. Det känns inte ens som mitt hem längre, vilket det gjorde för bara ett par månader sedan. Just nu känner jag mig väldigt klar med allt vad studentlivet innebär faktiskt. Ser verkligen fram emot en sommar i Stockholm. 
 
Under mina tre år i Jönköping har jag vuxit otroligt mycket som person och det är mycket som har förändrats sedan jag först flyttade dit. Jag har en annan inställning till nästan allt, umgås inte alls med samma människor idag som jag gjorde då och jag vågar så himla mycket mer nu. Det känns ändå bra.
 
När jag började på högskolan kunde jag inte se mig själv ta examen. Det kändes så långt bort. Jag valde att plugga vidare för att jag inte visste vad jag skulle göra annars – jag såg det som det enda alternativet. Idag vet jag bättre. Faktum är att alla dörrar står på vid gavel. Min framtidsångest är total, men jag försöker att inte tänka så långt fram. 
 
Jag är väldigt tacksam för allt Jönköping har gett mig, men nu är jag redo för en annan stad och ett nytt kapitel. Det känns så jäkla bra. 
 
Anyway, vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 

En lördag när väggarna krympte.

Väggarna krymper. Tomrummet tar upp hela rummet. Luften trycks in i rummets hörn och försvinner sedan ut genom fönstren som står öppna. Känner mig instängd. Det här är tredje gången jag gråter på en kväll – och jag vet inte ens varför. Jag låter tårarna rinna längs med kinderna och försöker att andas. Försöker streta emot, men allting fortsätter att krympa. Fortsätter att kväva. Jag kippar efter andan, försöker att andas i samma takt som alla andra. Märker inte ens att jag slutar att andas helt istället. Jag bara glömmer bort det.
 
Rannsakar mig själv och alla andra. Vill bryta upp från hälften av mina vänskapsrelationer. Vill våga lita på människor. På riktigt. Vill skapa mig själv och vara klar med hela identitetsletandet. Vill bara förlora mig själv totalt. Vill lyckas och fortsätta jobba mot den där skrivardrömmen jag burit på sedan jag var liten. Vill bara misslyckas och bli av med alla förväntningar. 
 
Märker att jag inte passar in. Ser inte mig själv någonstans. Vet inte vem jag är. Det är inte kul att vara 20-någonting längre. Jag har en identitetskris minst tre gånger per dag och försöker fortfarande anamma någon sorts "jag vet vad jag håller på med"-fasad. Det verkar som att jag lurar de flesta i min omgivning. Ändå en bedrift kanske. 

Tankar på ett tåg från Stockholm till Hallsberg.

Nu sitter jag på tåget påväg mot Hallsberg. Hem till Närke. Jag lyssnar på Thomas Stenström och försöker samla energi. Det fungerar inte. Jag känner det i hela min kropp – denna vecka har tagit hårt på mig. Och det är bara torsdag. Jag känner mig inte utvilad när jag vaknar upp på morgonen. Det är nästan som att jag blir ännu mer sliten under natten. Varje dag har jag gått hem från praktiken med en huvudvärk som aldrig riktigt försvinner. Det är bara ett konstant tryck. 
 
Stod still på centralen förut. Såg hur alla andra gick med snabba steg genom vänthallen med kabinväskor efter sig. Påskledigheten. De var påväg hem, precis som jag.
 
Jag har börjat hitta min rytm där. I Stockholm. Börjat bygga upp någon slags vardag, något slags liv. Jag är inte helt vilse i tunnelbanesystemet längre och jag förstår på ett ungefär vilka stadsdelar som är vilka. Ibland känner jag att här vill jag stanna för evigt. Ibland vill jag att Stockholm ska bli min stad, på riktigt. 
 
Stockholm - Hallsberg. En tågsträcka utan byten. Raka vägen hem. Jag kan vara borta hur länge som helst, men hemma kommer alltid att vara hemma. Drömmer mig tilbaka till Stockholm. Till konserter på Gröna lund och svala kvällar i parker. Till att söndagsstrosa på museum och gå på smala kullerstensgator i Gamla stan. 
 
Jag måste verkligen sluta romantisera kullerstensgator. 

7 Facebook-grupper jag hänger i.

Idag vill jag passa på att tipsa om olika Facebook-grupper. Under det senaste året har jag upptäckt hur nice det egentligen är med Facebook-grupper och hur många det finns. Till exempel finns det en grupp som heter Växtgäris, som jag inte är med i dock, som pratar om enbart växter! Jag har valt grupper utifrån vad jag vill veta mer om/vad jag är intresserad av och kan kategoriseras som: peppande grupper, skriv- och läsgrupper och "jobbgrupper" som på ett eller annat sätt inspirerar mig i mitt (framtida) yrkesliv. Jag tycker att en aldrig kan få för mycket inspiration och att det är viktigt att vi börjar backa och stötta istället för att konkurrera med varandra, och Facebook-grupper kan mycket väl vara ett steg på vägen mot det. 
 
 
Heja livet! är en grupp jag blev tipsad om när jag sökte praktikplatser i Stockholm. I gruppen är det väldigt peppande stämning och många delar med sig av sina livshistorier. Det dyker upp allt från resetips och jobbtips till middagar och "vem vill ta en fika?"-inlägg. Känner att medelåldern i gruppen är snäppet äldre än mig, men det gör bara att jag får ta del av galet bra livstips! Gillar blandningen starkt. Endast för kvinnor.
 
 
925 är den nyaste gruppen jag blivit medlem i och är en "förlängning" av Sandra Beijers kommentarsfält på hennes blogg. Det är en väldigt aktiv grupp och hittills har jag sett massa "ge mig resetips"- och "vem vill ta en fika/öl/vin/whatever?"-inlägg. Gillar verkligen stämningen i gruppen! 
 
 
Skrivgäris är en undergrupp till Streetgäris där massa skrivande människor har samlats. Obs! I Skrivgäris, Litteraturgäris och Kreatörsgäris får bara kvinnor och icke-binära vara medlemmar. Gruppen är inte jätteaktiv, men när den är det så postar folk ofta texter de skrivit, frågar efter skrivkompisar eller hur en botar skrivkramp! Om en är någon typ av skrivande människa (som jag) så kan en gilla denna grupp. Förekommer också rätt mycket diskussioner om skrivutbildningar. 
 
 
Litteraturgäris är också en undergrupp till Streetgäris, men fokuserar på böcker! Här dyker det ofta upp boktips, bilder på nya inköp, bokcirkel-förfrågningar och annat om böcker. Toppen om en vill göra plats för mer litteratur i sitt liv (som jag vill). 
 
 
Kreatörsgäris är, precis som de två tidigare, en undergrupp till Streetgäris. Här samlas kreatörer av olika slag och inläggen varierar rätt mycket. Ibland är det någon som söker jobb eller tips på bra föreläsningar, ibland är det frågor om hur en ska ta betalt för sitt arbete eller annonser för kontorsplatser. Rätt så "arbetsinriktat" tycker jag. Tycker inte riktigt att jag är en kreatör, men blir väldigt peppad och inspirerad av att läsa hur andra gör det dem tycker allra mest om + det gränsar till mitt eget "yrkesfält". 
 
 
Reklamsnack är en grupp jag upptäckte ganska nyligen. Här postas det kort och gått reklam som folk tycker om eller ogillar! För en "reklam-gillande" människa är denna grupp nice, mest på grund av att reklamen inte enbart dyker upp i ens flöde utan diskuteras också. Rätt så aktiv grupp dessutom! 
 
 
Annonsrådet är en annan reklamliknande grupp, men med enbart tjejer. Här diskuteras reklam inte lika mycket, utan de har istället som mål att synliggöra och anmäla sexistisk annonsering och sexistiskt innehåll på sociala medier. Gruppen har blivit rätt uppmärksammad den senaste tiden för det jobb dem gör. Är med i gruppen för att: (1) jag ogillar sexistisk annonsering och sexistiskt innehåll, (2) vill ha ett bättre klimat på sociala medier, (3) jag gillar att se vilken typ av annonsering som förekommer och (4) för att jag tycker att det gränsar till mitt eget "yrkesfält". Lite som att göra omvärldsanalys.
 
Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 

När jag inte gillar den jag är.

Ibland känns det som att jag föråder mig själv, som att jag går emot mina principer och det jag brukade tro på. Den jag brukade vara, men inte längre är. Jag har insett att jag vänder kappan efter vinden mer än vad jag vill erkänna. Förr brukade jag stå upp för mig själv, mina åsikter och vad jag ansåg var rätt och fel. Nu är jag konflikträdd och låter mig trampas på. Jag låter människor kritisera hur jag väljer vilka jag umgås med och jag låter människor behandla mig dåligt utan att säga ifrån. Om mitt yngre jag hade sett mig nu, så hade hon varit besviken. Jag känner inte igen mig själv längre när jag tittar i spegeln. Jag vet inte vem jag är längre. 
 
Det senaste året har jag hört ord som lika gärna kunde varit knivar i ryggen. Knivar varsamt inlindade i siden. Istället för att ifrågasätta, istället för att stå upp för mig själv, så ligger jag här och långsamt förblöder. Året som på många sätt har stärkt mig och låtit mig växa, har även tagit mig tillbaka flera år. Jag funderar ofta på vad som hände: hur jag välkomnade in negativitet i mitt liv och hur människor slutade stötta varandra, på riktigt. Vart jag än vänder mig känns det som att det finns en dold agenda, och jag kan bara spela med. Kanske är problemet inte att jag inte vet vem jag är, utan att jag faktiskt vet och inte gillar det. 

Tankar jag hade en måndagsnatt: om vad jag ska göra efter examen.

Det var meningen att jag skulle publicera ett inlägg här i måndags natt. Det var tänkt att jag skulle berätta om hur den sista terminen på högskolan började och om hur C-uppsatsen och projektarbetet fick det att knyta sig i magen på mig. Det var tänkt att det skulle vara ett inlägg jag kunde publicera, och titta tillbaka på senare för att se hur mycket som har förändrats och att det inte alls var något att oroa sig för. Istället resulterade det i detta:
 
Mitt i allt uppsatsskrivande och ny kurs känns det svårt att föreställa sig en vardag där jag inte behöver utveckla teorier, tänka akademiskt och ständigt ställa mig frågorna "är detta tydligt nog?" och "hur mycket ska jag utveckla?". Jag har svårt att föreställa mig en vardag där jag får göra det som jag, för länge sedan, sagt att jag vill göra. Svaret på frågan "vad vill du bli när du blir stor?" känns så nära nu, nästan lite för nära. Vad jag vill göra efter examen varierar från dag till dag – jag vill liksom göra allt på en gång.
 
Ibland vill jag sommarjobba ihop pengar och resa, bara för att tillåta mig själv ta en paus från allt som är prestation, och ibland vill jag plugga vidare eller läsa fler kurser för att komplettera. Ibland hoppas jag att jag blir erbjuden jobb på min praktikplats, ibland hoppas jag att jag inte får det, men ändå hittar något medierelaterat jobb. Ibland hoppas jag att jag stannar i Stockholm, ibland hoppas jag att jag flyttar till en helt ny stad. Varannan dag vill jag jobba på reklambyrå som copywriter, och resterande dagar vill jag jobba på ett företag som arbetar med jämställdhetsfrågor eller mångkultur. Jag brukade tro att det faktum att jag inte vet vad jag vill är ett hinder, men egentligen är det ju möjligheter.
 
Jag är öppen för i princip allt. Det skulle vara skönt om någon berättade för mig vad jag skulle göra. Om någon bestämde att jag skulle ta mig en en masterutbildning eller att jag skulle armbåga mig fram i Stockholms mediebransch. Men, så går det ju inte till. Jag gillar inte när jag inte får vara med i beslutsprocesser, när jag inte har något att säga till om, så varför skulle jag egentligen vilja att någon ska bestämma åt mig nu? I ren rädsla av att gå miste om chanser eller känna mig fast skjuter jag upp allting. Istället för att fokusera på vad jag ska göra med mitt liv så borde jag tänka på vad jag vill göra härnäst.
 
Medan alla andra frågade "vad vill du bli när du blir stor?" så önskar jag att någon annan hade sagt: det går att ändra sig. Du behöver inte bli bara en sak "när du blir stor", du kan bli flera saker, både samtidigt och efter varandra. Du kan ha flera drömmar och du behöver inte förverkliga alla direkt. Livet har inga spelregler, du skapar dina egna. 

En måndag för mycket.

Måndag. Klär mig i gråskala och spelar Maggio i hörlurarna. Det matchar mitt humör. Istället för att sova lagar jag matlådor alldeles för sent och äter bullar mitt i natten. Jag tittar på serier av gammal vana och viker mig dubbel av magont. Försöker göra listor på saker som är bra. På saker som är kul. Jag kommer inte på något. Borde byta inställning, men ser inte vad alternativet skulle vara. Allt går alldeles för sakta, men samtidigt alldeles för fort. Jag hinner inte ta reda på vad jag vill. Det känns som att någon släpper ut mig mitt på öppet hav, och jag måste simma i land. Framtidsångesten är total. 


Tankar och tips: om sånt som inte är vitt.

 
Igår tillät jag mig själv ligga kvar i sängen längre än vad som anses vara acceptabelt, både av samhället och av mig själv. Jag behövde verkligen en "jag gör vad jag vill"-dag där jag struntade i vad jag "borde" göra eller "måste" göra. Istället låg jag kvar och lyssnade på podcasten Arga flickor och det 39:e avsnittet Men du är ju nästan vit..?! :Med Jyothi och Jon. Kort sagt så pratar de om adoption och hur man kan bli bemött som adopterad. Den podden har länge funnits i min "att lyssna på"-lista, men det var det första avsnittet jag lyssnade på. Jag var fast, precis som jag blir av det mesta när det kommer till adoption. Mitt första tips är därför att lyssna på avsnittet.
 
Jag har ramlat över Jyothi och hennes adoptionshistoria ett par gånger förut, men jag kände att jag ville veta mer. Det gjorde att jag ett par minuter senare satt och lyssnade igenom Verkligheten i P3 där hon pratar om när hon åkte till Indien för att söka efter sina rötter. Det kändes befriande att det som är problematiskt med adoption togs upp – det känns inte som att den aspekten får så mycket plats som den behöver. Det andra tipset är att ta lite tid och lyssna på en del av Jyothis återresa. Lyssna, lyssna, lyssna!
 
Tidigare i höstas la jag märke till att jag inte följer någon av sydostasiatiskt ursprung på sociala medier, förutom de som är bekanta till mig. Jag hade väldigt få som jag kunde känna en utseendemässig samhörighet med. Det gjorde att jag tyckte att mitt utseende var udda och inte lika välkomnat. Att kunna känna igen sig i andra är viktigare än vad jag trodde. Dagen jag insåg detta blev dagens projekt att laga mitt flöde, att få det till det jag ville att det skulle vara: en plats där jag bestämmer vilka jag inspireras av och vilkas liv jag vill ta del av. Jag började aktivt fylla mina flöden med en bredare representation, speciellt av sydostasiater och speciellt på Instagram. Mestadels är jag bara förvånad över att jag inte reflekterat över det här tidigare. Jag antar att jag undermedvetet har försökt anamma det mer typiskt västerländska utseendet. Ett utseende som jag aldrig kommer kunna ha. Jag vill inte matas med intryck som gör att jag inte känner mig tillräckligt bra som jag är, men det tog ett tag innan jag insåg att det var precis det jag blev. Jag tror att alla borde vara lite mer selektiva när det kommer till vilka vi följer och ofta så hjälper det att bara reflektera lite.

Cravar städer.

Jag cravar Belgien så sinnes mycket. Jag kollar igenom mina instagrambilder. Soliga dagar vid Graslei och vimpelprydda kullerstensgator. Jag tänker på trånga rökrum, varma våfflor och att varje ölsort hade ett eget glas. Mitt främsta transportmedel var en cykel och det som skrämde mig mest var spårvagnspåren. Jag saknar timmarna jag spenderade vid Graslei eller i Citadel park med en bok. Jag saknar att dansa in i natten och sedan cykla hem medan solen går upp. Jag saknar att inte behöva planera, att inte behöva tänka – allting kom så naturligt. Att ha kul var min högsta prioritet och livet i Sverige verkade så avlägset. Ibland saknar jag personen jag var, där, i min lilla Gent-bubbla. Hon som släppte alla problem eller lämnade dem till sitt framtida jag. Samtidigt som jag förstod att det bara var en tillfällig lösning, så var det nog precis det jag behövde. Jag saknar att bo så centralt och att kunna resa utan att det var någon större grej. 
 
Det kändes verkligen som ett slag i magen när vi fick reda på att vi skulle bli tvungna att läsa ekonomikurser i Paris. Marken raserades. Ingen vår i Paris. Inga baguetter eller gatuhörnskaféer. Ingen "sitta och dricka vin vid Eiffeltornet"-idyll. Utlandsterminen blev inte som jag hade tänkt mig, men det blir väl saker sällan? Belgien blev så jäkla fint och i nuläget så vet jag inte riktigt hur jag ska kunna toppa det, fastän jag vet att det kommer att komma fler sinnes nice perioder. Förutom att se Jonas Gardell och Håkan, så ser jag verkligen fram emot att gå vilse i Stockholm i vår. 
 
Stockholm. En ny stad att utforska. Att gå vilse i. Jag längtar. En till stad att känna sig hemma i. Förhoppningsvis. Iallafall för ett par månader. Allt jag kan tänka på är hur jag ska turista sönder staden. Jag ska göra allt det där som alla andra blint ser förbi. Ibland tänker jag att jag är mer peppad över att bo i Stockholm än över min praktikplats. Kanske är för att jag vet mer om staden än praktikplatsen. Kanske är det för att jag är lite för rädd för att tänka på vad som kommer att hända efter praktiken. Antagligen det sistnämnda. Ingenting ger mig så mycket tankesnurr som framtidstänk. 

Tidigare inlägg