Artiga bokstäver.

Det krävdes en bilolycka för att jag skulle höra av mig till dig. Ett sms. Ett "Hoppas allt gick bra!" och en bild. Mer än ett år har gått och jag var osäker på om du ens skulle svara. Fanns jag ens kvar i din kontaktlista? Osäkert. För mer än ett år sedan plockade vi bort varandra från våra liv. Kvar fanns gamla presenter och fotografier som lades i byrålådan. Kvar fanns bara minnen och allt det där vi sa att vi skulle göra.
 
Du svarar och jag blir förvånad. Jag finns kvar i din kontaktlista trots allt. Jag undrar vad du tänkte när du såg mitt namn lysa upp skärmen. Det kommer jag nog aldrig få veta. Stämningen är stel och det känns som att vi precis har träffats. Allt är artigt och jag hoppas att ditt liv är bra. Nu låter vi som bekanta som kallpratar för att vi måste. Sårbarheten ligger i luften. Kontrasten är så stor och det är svårt att se hur vi hamnade här. Hur vi hamnade ingenstans. 
 
Det är tydligt att vi skickar meddelanden till varandra för artighetens skull. Ett par bokstäver varje gång. Det känns alldeles för krystat, men jag behövde veta att allt gick bra. Det kommer inte att komma in några nya samtalsämnen. Vi kommer inte att prata om allt mellan himmel och jord. Det kommer inte bli som förr. Jag lämnar dig vid "läst". 
 
Jag bryr mig fortfarande, på avstånd och utan att du märker. Det är en av mina brister – jag släpper aldrig riktigt taget. Jag är fortfarande förvånad över att du över huvud taget svarade.

När studentlivet börjar gå mot sitt slut.

Hej människor! I skrivande stund sitter jag på ett tåg från Stockholm med destinationen Hallsberg. Jag har inte varit hemma sedan i påsk, så det ska bli skönt att vara lite på hemmaplan. Idag gjorde jag min sista dag på praktiken på Blogg.se och det känns konstigt efter så många veckor där. Praktiken har varit sinnes givande och rolig, så ångrar inte för ett ögonblick att jag hade min praktik där. 
 
Ikväll ska jag skicka in min allra sista uppgift på utbildningen och imorgon är det dags för avslutningscermoni nere i Jönköping. Mitt fina Jönköping. Det känns inte ens som mitt hem längre, vilket det gjorde för bara ett par månader sedan. Just nu känner jag mig väldigt klar med allt vad studentlivet innebär faktiskt. Ser verkligen fram emot en sommar i Stockholm. 
 
Under mina tre år i Jönköping har jag vuxit otroligt mycket som person och det är mycket som har förändrats sedan jag först flyttade dit. Jag har en annan inställning till nästan allt, umgås inte alls med samma människor idag som jag gjorde då och jag vågar så himla mycket mer nu. Det känns ändå bra.
 
När jag började på högskolan kunde jag inte se mig själv ta examen. Det kändes så långt bort. Jag valde att plugga vidare för att jag inte visste vad jag skulle göra annars – jag såg det som det enda alternativet. Idag vet jag bättre. Faktum är att alla dörrar står på vid gavel. Min framtidsångest är total, men jag försöker att inte tänka så långt fram. 
 
Jag är väldigt tacksam för allt Jönköping har gett mig, men nu är jag redo för en annan stad och ett nytt kapitel. Det känns så jäkla bra. 
 
Anyway, vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 

En lördag när väggarna krympte.

Väggarna krymper. Tomrummet tar upp hela rummet. Luften trycks in i rummets hörn och försvinner sedan ut genom fönstren som står öppna. Känner mig instängd. Det här är tredje gången jag gråter på en kväll – och jag vet inte ens varför. Jag låter tårarna rinna längs med kinderna och försöker att andas. Försöker streta emot, men allting fortsätter att krympa. Fortsätter att kväva. Jag kippar efter andan, försöker att andas i samma takt som alla andra. Märker inte ens att jag slutar att andas helt istället. Jag bara glömmer bort det.
 
Rannsakar mig själv och alla andra. Vill bryta upp från hälften av mina vänskapsrelationer. Vill våga lita på människor. På riktigt. Vill skapa mig själv och vara klar med hela identitetsletandet. Vill bara förlora mig själv totalt. Vill lyckas och fortsätta jobba mot den där skrivardrömmen jag burit på sedan jag var liten. Vill bara misslyckas och bli av med alla förväntningar. 
 
Märker att jag inte passar in. Ser inte mig själv någonstans. Vet inte vem jag är. Det är inte kul att vara 20-någonting längre. Jag har en identitetskris minst tre gånger per dag och försöker fortfarande anamma någon sorts "jag vet vad jag håller på med"-fasad. Det verkar som att jag lurar de flesta i min omgivning. Ändå en bedrift kanske. 

Tankar på ett tåg från Stockholm till Hallsberg.

Nu sitter jag på tåget påväg mot Hallsberg. Hem till Närke. Jag lyssnar på Thomas Stenström och försöker samla energi. Det fungerar inte. Jag känner det i hela min kropp – denna vecka har tagit hårt på mig. Och det är bara torsdag. Jag känner mig inte utvilad när jag vaknar upp på morgonen. Det är nästan som att jag blir ännu mer sliten under natten. Varje dag har jag gått hem från praktiken med en huvudvärk som aldrig riktigt försvinner. Det är bara ett konstant tryck. 
 
Stod still på centralen förut. Såg hur alla andra gick med snabba steg genom vänthallen med kabinväskor efter sig. Påskledigheten. De var påväg hem, precis som jag.
 
Jag har börjat hitta min rytm där. I Stockholm. Börjat bygga upp någon slags vardag, något slags liv. Jag är inte helt vilse i tunnelbanesystemet längre och jag förstår på ett ungefär vilka stadsdelar som är vilka. Ibland känner jag att här vill jag stanna för evigt. Ibland vill jag att Stockholm ska bli min stad, på riktigt. 
 
Stockholm - Hallsberg. En tågsträcka utan byten. Raka vägen hem. Jag kan vara borta hur länge som helst, men hemma kommer alltid att vara hemma. Drömmer mig tilbaka till Stockholm. Till konserter på Gröna lund och svala kvällar i parker. Till att söndagsstrosa på museum och gå på smala kullerstensgator i Gamla stan. 
 
Jag måste verkligen sluta romantisera kullerstensgator. 

7 Facebook-grupper jag hänger i.

Idag vill jag passa på att tipsa om olika Facebook-grupper. Under det senaste året har jag upptäckt hur nice det egentligen är med Facebook-grupper och hur många det finns. Till exempel finns det en grupp som heter Växtgäris, som jag inte är med i dock, som pratar om enbart växter! Jag har valt grupper utifrån vad jag vill veta mer om/vad jag är intresserad av och kan kategoriseras som: peppande grupper, skriv- och läsgrupper och "jobbgrupper" som på ett eller annat sätt inspirerar mig i mitt (framtida) yrkesliv. Jag tycker att en aldrig kan få för mycket inspiration och att det är viktigt att vi börjar backa och stötta istället för att konkurrera med varandra, och Facebook-grupper kan mycket väl vara ett steg på vägen mot det. 
 
 
Heja livet! är en grupp jag blev tipsad om när jag sökte praktikplatser i Stockholm. I gruppen är det väldigt peppande stämning och många delar med sig av sina livshistorier. Det dyker upp allt från resetips och jobbtips till middagar och "vem vill ta en fika?"-inlägg. Känner att medelåldern i gruppen är snäppet äldre än mig, men det gör bara att jag får ta del av galet bra livstips! Gillar blandningen starkt. Endast för kvinnor.
 
 
925 är den nyaste gruppen jag blivit medlem i och är en "förlängning" av Sandra Beijers kommentarsfält på hennes blogg. Det är en väldigt aktiv grupp och hittills har jag sett massa "ge mig resetips"- och "vem vill ta en fika/öl/vin/whatever?"-inlägg. Gillar verkligen stämningen i gruppen! 
 
 
Skrivgäris är en undergrupp till Streetgäris där massa skrivande människor har samlats. Obs! I Skrivgäris, Litteraturgäris och Kreatörsgäris får bara kvinnor och icke-binära vara medlemmar. Gruppen är inte jätteaktiv, men när den är det så postar folk ofta texter de skrivit, frågar efter skrivkompisar eller hur en botar skrivkramp! Om en är någon typ av skrivande människa (som jag) så kan en gilla denna grupp. Förekommer också rätt mycket diskussioner om skrivutbildningar. 
 
 
Litteraturgäris är också en undergrupp till Streetgäris, men fokuserar på böcker! Här dyker det ofta upp boktips, bilder på nya inköp, bokcirkel-förfrågningar och annat om böcker. Toppen om en vill göra plats för mer litteratur i sitt liv (som jag vill). 
 
 
Kreatörsgäris är, precis som de två tidigare, en undergrupp till Streetgäris. Här samlas kreatörer av olika slag och inläggen varierar rätt mycket. Ibland är det någon som söker jobb eller tips på bra föreläsningar, ibland är det frågor om hur en ska ta betalt för sitt arbete eller annonser för kontorsplatser. Rätt så "arbetsinriktat" tycker jag. Tycker inte riktigt att jag är en kreatör, men blir väldigt peppad och inspirerad av att läsa hur andra gör det dem tycker allra mest om + det gränsar till mitt eget "yrkesfält". 
 
 
Reklamsnack är en grupp jag upptäckte ganska nyligen. Här postas det kort och gått reklam som folk tycker om eller ogillar! För en "reklam-gillande" människa är denna grupp nice, mest på grund av att reklamen inte enbart dyker upp i ens flöde utan diskuteras också. Rätt så aktiv grupp dessutom! 
 
 
Annonsrådet är en annan reklamliknande grupp, men med enbart tjejer. Här diskuteras reklam inte lika mycket, utan de har istället som mål att synliggöra och anmäla sexistisk annonsering och sexistiskt innehåll på sociala medier. Gruppen har blivit rätt uppmärksammad den senaste tiden för det jobb dem gör. Är med i gruppen för att: (1) jag ogillar sexistisk annonsering och sexistiskt innehåll, (2) vill ha ett bättre klimat på sociala medier, (3) jag gillar att se vilken typ av annonsering som förekommer och (4) för att jag tycker att det gränsar till mitt eget "yrkesfält". Lite som att göra omvärldsanalys.
 
Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 

När jag inte gillar den jag är.

Ibland känns det som att jag föråder mig själv, som att jag går emot mina principer och det jag brukade tro på. Den jag brukade vara, men inte längre är. Jag har insett att jag vänder kappan efter vinden mer än vad jag vill erkänna. Förr brukade jag stå upp för mig själv, mina åsikter och vad jag ansåg var rätt och fel. Nu är jag konflikträdd och låter mig trampas på. Jag låter människor kritisera hur jag väljer vilka jag umgås med och jag låter människor behandla mig dåligt utan att säga ifrån. Om mitt yngre jag hade sett mig nu, så hade hon varit besviken. Jag känner inte igen mig själv längre när jag tittar i spegeln. Jag vet inte vem jag är längre. 
 
Det senaste året har jag hört ord som lika gärna kunde varit knivar i ryggen. Knivar varsamt inlindade i siden. Istället för att ifrågasätta, istället för att stå upp för mig själv, så ligger jag här och långsamt förblöder. Året som på många sätt har stärkt mig och låtit mig växa, har även tagit mig tillbaka flera år. Jag funderar ofta på vad som hände: hur jag välkomnade in negativitet i mitt liv och hur människor slutade stötta varandra, på riktigt. Vart jag än vänder mig känns det som att det finns en dold agenda, och jag kan bara spela med. Kanske är problemet inte att jag inte vet vem jag är, utan att jag faktiskt vet och inte gillar det. 

Tankar jag hade en måndagsnatt: om vad jag ska göra efter examen.

Det var meningen att jag skulle publicera ett inlägg här i måndags natt. Det var tänkt att jag skulle berätta om hur den sista terminen på högskolan började och om hur C-uppsatsen och projektarbetet fick det att knyta sig i magen på mig. Det var tänkt att det skulle vara ett inlägg jag kunde publicera, och titta tillbaka på senare för att se hur mycket som har förändrats och att det inte alls var något att oroa sig för. Istället resulterade det i detta:
 
Mitt i allt uppsatsskrivande och ny kurs känns det svårt att föreställa sig en vardag där jag inte behöver utveckla teorier, tänka akademiskt och ständigt ställa mig frågorna "är detta tydligt nog?" och "hur mycket ska jag utveckla?". Jag har svårt att föreställa mig en vardag där jag får göra det som jag, för länge sedan, sagt att jag vill göra. Svaret på frågan "vad vill du bli när du blir stor?" känns så nära nu, nästan lite för nära. Vad jag vill göra efter examen varierar från dag till dag – jag vill liksom göra allt på en gång.
 
Ibland vill jag sommarjobba ihop pengar och resa, bara för att tillåta mig själv ta en paus från allt som är prestation, och ibland vill jag plugga vidare eller läsa fler kurser för att komplettera. Ibland hoppas jag att jag blir erbjuden jobb på min praktikplats, ibland hoppas jag att jag inte får det, men ändå hittar något medierelaterat jobb. Ibland hoppas jag att jag stannar i Stockholm, ibland hoppas jag att jag flyttar till en helt ny stad. Varannan dag vill jag jobba på reklambyrå som copywriter, och resterande dagar vill jag jobba på ett företag som arbetar med jämställdhetsfrågor eller mångkultur. Jag brukade tro att det faktum att jag inte vet vad jag vill är ett hinder, men egentligen är det ju möjligheter.
 
Jag är öppen för i princip allt. Det skulle vara skönt om någon berättade för mig vad jag skulle göra. Om någon bestämde att jag skulle ta mig en en masterutbildning eller att jag skulle armbåga mig fram i Stockholms mediebransch. Men, så går det ju inte till. Jag gillar inte när jag inte får vara med i beslutsprocesser, när jag inte har något att säga till om, så varför skulle jag egentligen vilja att någon ska bestämma åt mig nu? I ren rädsla av att gå miste om chanser eller känna mig fast skjuter jag upp allting. Istället för att fokusera på vad jag ska göra med mitt liv så borde jag tänka på vad jag vill göra härnäst.
 
Medan alla andra frågade "vad vill du bli när du blir stor?" så önskar jag att någon annan hade sagt: det går att ändra sig. Du behöver inte bli bara en sak "när du blir stor", du kan bli flera saker, både samtidigt och efter varandra. Du kan ha flera drömmar och du behöver inte förverkliga alla direkt. Livet har inga spelregler, du skapar dina egna. 

En måndag för mycket.

Måndag. Klär mig i gråskala och spelar Maggio i hörlurarna. Det matchar mitt humör. Istället för att sova lagar jag matlådor alldeles för sent och äter bullar mitt i natten. Jag tittar på serier av gammal vana och viker mig dubbel av magont. Försöker göra listor på saker som är bra. På saker som är kul. Jag kommer inte på något. Borde byta inställning, men ser inte vad alternativet skulle vara. Allt går alldeles för sakta, men samtidigt alldeles för fort. Jag hinner inte ta reda på vad jag vill. Det känns som att någon släpper ut mig mitt på öppet hav, och jag måste simma i land. Framtidsångesten är total. 


Tankar och tips: om sånt som inte är vitt.

 
Igår tillät jag mig själv ligga kvar i sängen längre än vad som anses vara acceptabelt, både av samhället och av mig själv. Jag behövde verkligen en "jag gör vad jag vill"-dag där jag struntade i vad jag "borde" göra eller "måste" göra. Istället låg jag kvar och lyssnade på podcasten Arga flickor och det 39:e avsnittet Men du är ju nästan vit..?! :Med Jyothi och Jon. Kort sagt så pratar de om adoption och hur man kan bli bemött som adopterad. Den podden har länge funnits i min "att lyssna på"-lista, men det var det första avsnittet jag lyssnade på. Jag var fast, precis som jag blir av det mesta när det kommer till adoption. Mitt första tips är därför att lyssna på avsnittet.
 
Jag har ramlat över Jyothi och hennes adoptionshistoria ett par gånger förut, men jag kände att jag ville veta mer. Det gjorde att jag ett par minuter senare satt och lyssnade igenom Verkligheten i P3 där hon pratar om när hon åkte till Indien för att söka efter sina rötter. Det kändes befriande att det som är problematiskt med adoption togs upp – det känns inte som att den aspekten får så mycket plats som den behöver. Det andra tipset är att ta lite tid och lyssna på en del av Jyothis återresa. Lyssna, lyssna, lyssna!
 
Tidigare i höstas la jag märke till att jag inte följer någon av sydostasiatiskt ursprung på sociala medier, förutom de som är bekanta till mig. Jag hade väldigt få som jag kunde känna en utseendemässig samhörighet med. Det gjorde att jag tyckte att mitt utseende var udda och inte lika välkomnat. Att kunna känna igen sig i andra är viktigare än vad jag trodde. Dagen jag insåg detta blev dagens projekt att laga mitt flöde, att få det till det jag ville att det skulle vara: en plats där jag bestämmer vilka jag inspireras av och vilkas liv jag vill ta del av. Jag började aktivt fylla mina flöden med en bredare representation, speciellt av sydostasiater och speciellt på Instagram. Mestadels är jag bara förvånad över att jag inte reflekterat över det här tidigare. Jag antar att jag undermedvetet har försökt anamma det mer typiskt västerländska utseendet. Ett utseende som jag aldrig kommer kunna ha. Jag vill inte matas med intryck som gör att jag inte känner mig tillräckligt bra som jag är, men det tog ett tag innan jag insåg att det var precis det jag blev. Jag tror att alla borde vara lite mer selektiva när det kommer till vilka vi följer och ofta så hjälper det att bara reflektera lite.

Cravar städer.

Jag cravar Belgien så sinnes mycket. Jag kollar igenom mina instagrambilder. Soliga dagar vid Graslei och vimpelprydda kullerstensgator. Jag tänker på trånga rökrum, varma våfflor och att varje ölsort hade ett eget glas. Mitt främsta transportmedel var en cykel och det som skrämde mig mest var spårvagnspåren. Jag saknar timmarna jag spenderade vid Graslei eller i Citadel park med en bok. Jag saknar att dansa in i natten och sedan cykla hem medan solen går upp. Jag saknar att inte behöva planera, att inte behöva tänka – allting kom så naturligt. Att ha kul var min högsta prioritet och livet i Sverige verkade så avlägset. Ibland saknar jag personen jag var, där, i min lilla Gent-bubbla. Hon som släppte alla problem eller lämnade dem till sitt framtida jag. Samtidigt som jag förstod att det bara var en tillfällig lösning, så var det nog precis det jag behövde. Jag saknar att bo så centralt och att kunna resa utan att det var någon större grej. 
 
Det kändes verkligen som ett slag i magen när vi fick reda på att vi skulle bli tvungna att läsa ekonomikurser i Paris. Marken raserades. Ingen vår i Paris. Inga baguetter eller gatuhörnskaféer. Ingen "sitta och dricka vin vid Eiffeltornet"-idyll. Utlandsterminen blev inte som jag hade tänkt mig, men det blir väl saker sällan? Belgien blev så jäkla fint och i nuläget så vet jag inte riktigt hur jag ska kunna toppa det, fastän jag vet att det kommer att komma fler sinnes nice perioder. Förutom att se Jonas Gardell och Håkan, så ser jag verkligen fram emot att gå vilse i Stockholm i vår. 
 
Stockholm. En ny stad att utforska. Att gå vilse i. Jag längtar. En till stad att känna sig hemma i. Förhoppningsvis. Iallafall för ett par månader. Allt jag kan tänka på är hur jag ska turista sönder staden. Jag ska göra allt det där som alla andra blint ser förbi. Ibland tänker jag att jag är mer peppad över att bo i Stockholm än över min praktikplats. Kanske är för att jag vet mer om staden än praktikplatsen. Kanske är det för att jag är lite för rädd för att tänka på vad som kommer att hända efter praktiken. Antagligen det sistnämnda. Ingenting ger mig så mycket tankesnurr som framtidstänk. 

Jag vet inte hur jag ska stänga av.

Saker jag borde göra: hänga tvätt, packa upp min resväska och ta hand om min kropp när det gäller träning, mat och sömn. Vad jag gör: tar in stressande intryck. Hela. Hela. Tiden.
 
Från att jag vaknar till att jag går och lägger mig igen på kvällen, så finns mobilen alltid inom en meters avstånd. Om jag inte håller på med mobilen, så sitter jag säkerligen vid datorn istället. Jag vet inte hur jag ska göra för att stänga av och framför allt låta mobilen vara. Människor säger att "det är väl bara att lägga ifrån dig mobilen" men det är lättare sagt än gjort när jag är, mer eller mindre beroende, av den. Jag vet att mitt mobilanvändande är ett problem och jag behöver inte människor som konstaterar det med jämna mellanrum. Jag vet och det gör mig stressad, för jag vet inte hur jag ska minska det.
 
Det är svårt att stänga av alla sociala medier när samhället påminner oss om att vi alltid ska vara uppdaterade. Extra svårt blir det när en, som jag, pluggar något medierelaterat, vilket innebär att du måste vara uppdaterad för att vara aktuell i något sammanhang. En nackdel med att plugga och kunna disponera sin tid själv är att jag är väldigt dålig på att planera min tid. Jag kan inte begränsa mig. Pluggandet och vetskapen om att jag kan göra lite bättre och plugga lite mer finns alltid i bakgrunden. Ett kontorsjobb med arbetsuppgifter som inte följer med hem känns lockande.
 
Tidigare idag när jag och Sunanda satt och letade information till C-uppsatsen sa hon att "vi måste nog bli bättre på att ta pauser, för igår gjorde vi inte det alls", vilket jag höll med om. Egentligen borde jag bli bättre på att ta pauser överlag. Att inte alltid ha något som behöver göras, som måste göras, utan bara vara. Jag borde ta paus ifrån sociala medier, skolan och samhällets ouppnåeliga krav. Det är mycket jag borde göra, men som jag inte gör, för att jag inte vet hur jag ska göra det. Jag är fast i en ond spiral och den snurrar alldeles för fort. Det är provocerande att jag inte tar hand om mig själv och att jag vet det gör det bara ännu värre. 
 
Imorgon hoppas jag att jag är en stressfri själ som kan pausa allt runtomkring mig utan att det rör mig i ryggen. Jag kan iallafall önsketänka lite. 

Obetydligt tankesnurr.

Här sitter jag. Väntar. Tänker. Bara är. Imorse hade jag energi, nu har jag ingen alls. Jag skakade mattor, skurade golv och diskade. Jag skickade mejl som legat för länge i utkorgen och bäddade rent i sängen. Jag hade en sån där produktiv förmiddag. Min datorstol snurrar runt, runt, runt. På golvet ligger en opackad cabinväska och på skrivbordet står ett vattenglas. Mina händer är torra. Jag dricker sällan vatten, men idag så. Förhoppningsvis gör det att mina händer inte känns som sandpapper. På datorskärmen syns ett dokument och en inspelning – jag ska transkribera en intervju, men jag kommer ingenstans. Det är bland det tråkigaste jag vet. 
 
Jag tänker på boken som samlar damm på mitt nattduksbord. Igår vände jag blad i den för första gången på flera veckor. Tänker på hur skönt jag brukade tycka det var att försvinna bort, in i en annan värld. Jag brukade läsa mycket och ofta, precis som jag brukade skriva mycket och ofta. Min fristad. Jag kommer inte ihåg när jag slutade. Det var inget tvärt slut, det bara tonade ut. Försvann. Jag tror att det är dags för mitt bokintresse att återuppstå. Ibland finns det trots allt inget bättre än att vira in sig i en filt med en bok som enda sällskap. Jag borde antagligen sluta vara uppkopplad hela tiden också. Det är en av flera dåliga vanor jag har. Kul. Ledord för hösten: mer vatten, mer böcker och mindre mobil.

En himla massa tack.

Kent spelas på repeat. Vilket band, vilken musik! Jag har blivit besatt, om så bara för en dag. Jag har befunnit mig i en låtsasvärlds-bubbla hela dagen. Allt har känts så overkligt. Idag kom en liten del av framtiden och knackade på. Den kändes plötsligt varken främmande eller lika långt borta. Ett steg i rätt riktning – ett steg mot att få hålla på med det jag alltid hittar tillbaka till: skrivandet. Fastän 2016 inte bara har varit en dans på rosor, så tycker jag att jag har haft ovanligt mycket flyt det här året. Medgång. Framgång. Det bara går. 
 
Det finns mycket och många som är fina här i världen, speciellt de som är glada för andras framgång, och jag har turen att få ha många sådana människor i mitt liv. När jag omedvetet försöker förminska min framgång eller mig själv, så stoppar de mig och låter mig ta platsen jag förtjänar. När jag känner mig låg och behöver bekräftelse, så är det precis vad de ger mig. När jag har slutat tro på mig själv, så fortsätter de att tro. De tror så det räcker och blir över. Jag tar ofta det här för givet. Det här är inte alls självklart för alla. 
 
Tack. Tack så jävla mycket. Tack till er som är alldeles för många mil, men bara ett telefonsamtal bort. Tack till er som bara behöver höras av max en gång per månad, men som alltid funnits där. Tack till er som orkar ha mig kvar när jag sagt jag orkar ej livet tio gånger på rad. Tack till er som läser varenda ord jag skriver, till och med de meningslösa. Tack till er som förstår, och till er som inte förstår men som finns där ändå. Tack till er som inte skämtar bort mina mardrömmar om att ni omkommit i olyckor. Tack till er som frågat hur jag mår när jag bara velat skrika att jag mår ingenting, för jag känner ingenting. Tack för att ni är med och firar min medgång, men också finns där för att sörja min motgång.Tack, tack, tack. 

Kan jag inte ens få dansa, åka buss eller koka pasta i fred?

Jag och mina vänner kör en girls night out på närmaste klubb. Vi skålar vid baren och Beyoncés Single Ladies får dansgolvet att koka. När jag är som gladast, där, på dansgolvet, känner jag en arm runt min midja. Jag känner mig instängd. Den höga musiken blir till bakgrundsbrus. Det står en okänd  kille bakom mig. Jag lyfter bort hans arm, vänder mig om och säger "tack, men nej tack, kan du vara snäll och gå härifrån?". Istället för att gå tar han ett nytt grepp. Mina vänner backar upp mig och killen lämnar oss ifred. 
 
En annan kväll, under en bussresa hem, satte sig en man bredvid mig, fastän bussen var nästintill tom. Han började prata med mig på flera olika språk, sist av allt på svenska. Han började förhöra mig om min bakgrund, familj och kultur, eller rättare sagt den kulturen han tillskrev mig. På bara några minuter gick jag från att vara en individ till ett exotiskt objekt. Jag visade att jag inte var intresserad, men det förstod aldrig han. Han satt på sätet närmast gången och jag fick snällt vänta tills han gick av.
 
Jag står i korridorsköket och kokar min pasta. In kommer killen som bor mittemot mig. Han frågar mig om min musiksmak och mitt svar förvånar honom. Jag passar inte in i normen. Han fortsätter samtalet med att berätta om sin barndom och hur han skäms över att han lekte med barbiedockor. Därefter beskriver han en kille som homosexuell och frågar om jag vet vem det är – han antar att jag, precis som han, dömer och upprätthåller samhällets normer. Min timer piper, pastan är klar, men när jag går därifrån är jag inte hungrig längre. 
 
En del säger att feminism inte behövs i Sverige längre och att den till och med gått för långt. Jag säger att: feminism fortfarande behövs, även här. Den behövs för att ett nej inte betyder "försök lite mer", för att jag är mer än min etniska bakgrund och för att jag vill kunna koka pasta utan att någon öser normer och stereotyper över mig. 

"Två minuter över tio"-tankar.

Avsnitt efter avsnitt. Sida efter sida. Kapitel efter kapitel. Jag låter inte rastlösheten komma fram. Jag kan inte stanna upp. Allting kommer att komma ifatt mig. Det ser ut som att jag springer, men egentligen flyr jag. Min taktik är rörig och upp och ner, men min riktning är framåt. Jag flyr ifrån framtiden genom att kasta mig in i den med huvudet före. Jag skjuter inte upp någonting, vilket jag kanske borde. Att ta ett sabbatsår känns så långt bort, men ibland tänker jag att det är precis den sortens paus jag behöver. Jag måste lova mig själv att när jag står där, i juni, med min kandidatexamen i handen, så måste jag känna efter. På riktigt. Där och då tar de självklara stadierna slut – jag måste sluta gå från skolbänk till skolbänk. 
 
Jag vill bara glad. Vissa dagar blir jag glad för minsta lilla och är nästan jobbigt glad. Andra dagar känner jag mig helt tom och ingenting känns kul. Allting bara är. Jag är inte ens ledsen. Jag är ingenting alls. Dagar som dessa flyr jag inte från framtiden – jag flyr från mig själv. Från tankarna och tystnaden. I ren panik försöker jag dämpa tystnaden med musik. Oftast finns det inga problem, inga fel, men jag är en överanalyserande människa. Om jag inte har ett problem att överanalysera, så skapar jag ett. Kalla det destruktivt, kalla det vad ni vill, men det är vad det är. 
 
Jag vill bara dansa bort allting. Är det verkligen ett brott att vilja glömma allt för ett tag? Bara vara. Oftast vet jag vad jag vill, men någon dag ibland är det precis tvärtom. Jag skulle kunna tycka att det vore jobbigt, men det gör jag inte. Varje gång tvingas jag reflektera över mitt liv och det behövs titt som tätt. Jag vill bara hitta någon som är lika fucked up som jag är. Är det inte egentligen vad livet går ut på? Att hitta någon som gör allting lite lättare att genomlida? Inte om att hitta någon som peppar på i medgång, utan någon som är kvar i motgång. 

Klarhet i stressen.

Och plötsligt var vi igång. Från och med idag och fem veckor framåt har jag en eller flera deadlines varje vecka. Min hjärna går på högvarv. Jag känner av en underliggande stress som knyter sig i magen. Ofta måste jag fråga mig själv: vad är det värsta som kan hända om jag inte lämnar in i tid? Att sätta allt i perspektiv brukar hjälpa, men på sistone har det bara trasslat till det ännu mer. Det värsta som kan hända är att jag en dag vaknar upp och känner att jag är helt fel ute. Att jag gör fel. Att jag är fel. Att jag vaknar upp och känner tomhet. Att jag inte har någon plan. Inget mål. Ingen framtid. Det värsta som kan hända är att jag fastnar. Att jag nöjer mig. 
 
Det känns som att jag är på resande fot. Jag är på ett och samma ställe, men i mina tankar är jag redan på väg därifrån. Ibland känns det som att jag flyr. Springer. Fort, fort och utan mål. Om jag aldrig stannar kvar, så kommer jag aldrig att fastna. Jag kan hamna i mitten av ingenstans, men jag är iallafall inte kvar där jag började. På gott och ont. 
 
Det senaste halvåret har jag försökt syna allt och alla, inklusive mig själv. Jag var inte säker på någon eller något. Numera pågår det ett ständigt rensande. Sållande. Kanske handlar det om att lämna, istället för att bli lämnad. Kanske är det bara ett kontrollbehov. Jag har alltid sätt mig som en självsäker människa, men det kanske är här min underliggande osäkerhet finns. För om jag har valet att lämna eller bli lämnad, så väljer jag att lämna varje gång. 

Hur nära är för nära?

Ibland vore det skönt att bara kunna skrika ut alla sina problem – och människor stannar upp, lyssnar, förstår och hjälper. Att inte behöva gå runt och bära på någonting, hur litet eller stort det än må vara, utan att bara kunna släppa ut det. Visst vore det härligt? Men det funkar inte så. Vi funkar inte så. Jag funkar definitivt inte så. Jag är övertygad om att alla människor har en psykisk hälsa, och ohälsa, precis som fysisk hälsa och ohälsa. Den enda skillnaden är att den psykiska anses vara mer tabubelagd och nedtystad. 
 
Det finns ett skäl till att jag per automatik svarar "jag mår bra", fastän det kanske inte är fallet. Det finns en anledning till att jag inte vill använda "hur mår du?" som hälsningsfras, och inte heller att folk använder den som hälsningsfras till mig. Jag vill inte bli ställd en fråga där personen som ställt frågan egentligen inte bryr sig. Tyvärr går det automatiskt. Jag frågar, kramar lätt om människor jag träffar och ler. Allt är bra. 
 
Att lära känna en person är bland det mest spännande som finns. Självklart beror det på personen, men iallafall. Tyvärr är det lite som en labyrint – det är komplicerat, och ju längre en går, desto mer får en se och höra. Om en person vore ett hus, så vore alla mörka sanningar en gömd lucka i källaren. Min dörr står alltid öppen – välkommen in. Ibland ett fönster eller två också. Ibland blir det till och med korsdrag. 
 
Ibland tänker jag att psykisk ohälsa är nedtystat, inte för att det är ovanligt eller skamfyllt, utan för att människor bara klarar av att hantera en viss mängd ohälsa – och de har fullt upp med sin egen. Jag tror att låta någon komma så nära inpå, att verkligen släppa in någon, är något väldigt intimt och läskigt. Hur avgör en om en person är värd att släppas in? Tanken på att det skulle finnas någon mer än jag själv som vet om mina innersta tankar och farhågor. Hur kan en lita på en person så pass mycket? 
 
Tillit. Jag vill lita på människor, men det finns alltid en risk. En risk där jag litar för mycket eller förväntar mig för mycket. En risk som resulterar i att jag blir besviken. Egentligen kommer "mörka sanningar" fram hur lätt som helst – "jag har aldrig..." följt av förvånade blickar och x antal klunkar. Det finns inte längre någon intimitet när den omvandlats till ett spel, men om den hade funnits så hade den inte haft ett högt värde. Jag värderar min intimitet väldigt högt, och någon som släpps in bland mitt tankesnurr borde veta hur speciellt det egentligen är. 
 
Och precis som mina tankar är denna text lite oklar. Precis som den ska vara. 

Ur funktion.

Andas in. Andas ut. Ta det lugnt. Kom bara ihåg att andas. De senaste dagarna, de senaste veckorna, har jag känt mig ur spel. Jag fungerar inte. Jag är förbi symtomen för trött – jag känns bara inte närvarande. Mina tankar är överallt och ingenstans och jag har ingen koll. Det är ett under att jag ens vet vad som är upp och ner. Mitt humör är en berg- och dalbana, och jag borde nästan be alla att hålla sig på avstånd. Ta skydd – snart kommer det en explosion.

Kanske är det för att jag har jobbat för mycket. Hela jag går på högvarv. Jag vet inte längre hur en vilar – hur en varvar ner och låter hjärnan tänka på någonting annat än jobb. När jag kommer tillbaka till Jönköping ska jag varva ner på riktigt. Jag ser fram emot att inte ha någonting inplanerat på en hel dag, och sedan inte göra någonting överhuvudtaget. I Jönköping ska jag inte ha något jobb som jag behöver tänka på om nätterna. Där ska det inte finnas några gömda stressfaktorer eller för få lediga dagar.

I Jönköping ska jag börja ta hand om mig själv, på riktigt. Mitt "jag vill bara ha kul"-tänk som jag hade i Gent får ta ett halvt steg åt sidan. Nu vill jag bara må bra. Sova bra. Äta bra. Till och med träna bra. Min rygg känns stundtals alldeles för trasig för att ens anstränga. När terminen börjar är det upp till bevis.

Det sista året på en treårig utbildning. I skrivande stund känner jag ingen ork. På nedervåningen står det som brukade vara mitt hem, nerpackat i lådor. Jag ska sortera, slänga och spara. Jag vet inte var hälften av min gamla kurslitteratur är, men jag kommer inte heller ihåg vad jag faktiskt hade med mig tillbaka. Imorse kände jag att "nej, jag har inte hunnit allt jag vill, inte träffat alla jag ville träffa, jag kan inte flytta än" men nu är jag mer tillfreds med den tanken. 

Allting går i vågor, i perioder, med mig. Ena stunden jätteglad och pepp på livet, för att sedan bara vilja vara ensam i en vecka och stänga ute allt. Stundtals väldigt spontan och impulsiv, men bara på mina villkor. På en hanterbar nivå. Allting känns bara så himla rörigt. Jag försöker, lite stressat och påtvingat, få någon slags struktur på allt. Ordning i oordningen. 


Inte ens mitt "Hej!" känns bra.

Detta skrevs för sex dagar sedan: 4011. Bananer. 4595. Veckans kod för gurka. 4379. Nektariner. Fruktkoder. I våras kändes fruktkoder som en mardröm. Hur skulle jag kunna lära mig en massa siffror? Det kändes precis lika svårt som att hitta hem till brukarna förra sommaren när jag jobbade i hemtjänsten. Svårt, men inte omöjligt. Det tog bara två tre veckor innan jag inte cyklade fel längre. 
 
Mina första sommarjobb. Ica och hemtjänsten. Häromdagen frågade en kund hur det gick med mina journalistdrömmar. Jag blev förvånad. När jag var mindre hade jag och en kompis lekt journalister, och de var personerna vi hade intervjuat. Ja, journalistdrömmarna. Vart tog de vägen? De försvann i samma takt som copywriterdrömmen kom. Och nu, vad har jag ens för drömmar? Resa. Uppleva. Träffa människor. Leva. Slut på drömmar. 
 
I skrivande stund sitter jag och försöker knåpa ihop ett personligt brev till en av alla praktikplatser jag kommer att söka till. Det går inte så bra. Det går faktiskt inte alls. Inte ens mitt "Hej!" känns bra. Nu hade det varit skönt att ha ett förutbestämt brev, ungefär som mitt "manus" när jag sitter i kassan. Jag säger samma saker om och om igen, och de fungerar varje gång. Varje. Gång. Men, i det verkliga livet finns det ingen "detta fungerar varje gång"-garanti. Aldrig. 
 
Detta skrevs idag: jag suddade ut mitt "Hej" och gick ifrån datorn. Ett par timmar senare tog jag upp min mobil, skrev ner ett halvdant intro på mina anteckningar, och tittade vidare på min serie. Igår skrev jag ner den på det tomma A4:t och plötsligt var det inte så tomt längre. Där stod nu en början till ett personligt brev, som inte började med det klassiska och väldigt formella "Hej". Bättre att skriva konstigt och halvdant än att inte skriva alls. Fastän jag knappt kan formulera personliga brev, så är jag småpirrig inför min kommande praktikplats (vilken det än blir). Det känns spännande och nytt, men samtidigt läskigt och så himla, himla seriöst. Jag måste verkligen komma ifatt mig själv. Insikten om att jag är 20 år fyllda och snart påbörjar mitt sista år på en treårig högskoleutbildning har inte riktigt landat än. 

Söndagstankar.

Det är söndag kväll och jag lyssnar på All time low. Jag har hittat gamla spellistor på min gamla spotify. Det är en trip down memory lane. Jag hade alldeles för många spellistor och nu i efterhand så tänker jag att de egentligen hade kunnat heta svår, missförstådd och trött på livet. Det låter mörkare än vad det egentligen är. Bara sådär lagom melankoliskt. Det har varit dålig uppdatering här på bloggen, men det händer inte särskilt mycket nu. Mitt liv består av jobb, träffa släktingar ibland och att sova. Det är inte mycket mer än så. Ja, och att klura ut en praktikplats till våren.
 
Just nu försöker jag bara ta mig igenom sommaren. Praktiken och livet efter examen håller mig vaken om nätterna. Vad ska du bli? Vad blir man då? Är det kul? Får du jobb då? Det löser sig säkert. Jag. Vet. Inte. Det känns inte som att jag vet någonting. Jag är inte redo. Inte redo för heltidsjobb. Inte redo för vuxenlivet, på riktigt. En del av mig vill bara spela mina gamla spellistor och skrika ner i kudden hur livet känns meningslöst och att ingen förstår. Men en annan del av mig kan knappt vänta på att ta ytterligare ett steg in i vuxenlivet, och att faktiskt anses vara vuxen

Tidigare inlägg