Vi snurrar.

Att senaste gången jag publicerade någonting i denna kategori var 28 december 2013. Skamligt. Det känns bra att vara tillbaka. Förstår inte varför jag lät mig själv sluta. Antar att livet kom emellan. 

Vi snurrar. Runt, runt, runt tills vi nästan lyfter från marken. Karusellen stannar, vi går av, men slutar inte snurra. Jag vill aldrig sluta snurra. Vi går över nöjesfältet, omringade av människor som springer från attraktion till attraktion. Alla verkar ha så bråttom. De springer genom allt det roliga – de måste vara såna som springer genom livet utan att riktigt njuta. Jag vill aldrig bli sån. Jag vill leva, njuta, vara i ständig rotation. Andas. Känna. Bara vara.

Jag brukade vara rädd. Rädd för att våga, rädd för att försöka. Nu är min enda rädsla att inte leva tillräckligt. Har aldrig riktigt passat in i mängden. Inte då, inte nu. Inte någon gång. Har alltid drömt om att hitta min egen plats, där jag passar in och kan vara mig själv. Jag har alltid vetat att detta bara varit en mellanlandning. Att vara kvar här har aldrig varit min plan. När jag var liten ville jag utforska och se mig omkring. Tänkte alltid ”är detta det enda som finns?” Aldrig nöjd. Alltid begränsad. Behövde alltid hålla mig inom synhåll.

Du tittar på mig. Jag har dagdrömt mig bort. Du ler. Flinar, tar min hand och frågar ”vill du följa med på äventyr?” Min kropp skriker ja av lycka. Ja till äventyr, ja till det outforskade – ja till allt förutom att vara kvar. Redo att krossa gränserna. Redo att försvinna från radarn. Redo att leva. På riktigt.

Du går in i folkhavet. Jag följer efter. Jag vet inte vart vi ska. Jag har all, och ingen, kontroll. Jag bryr mig inte längre. Jag vill inte ha kontroll. Jag vill ha kaos. Vi kommer skapa kaos. Det är människor överallt. Vi kämpar för att ta oss ut. Känner mig kvävd i folkhavet. Får ingen luft. Vill bara ut. Du skriker ”kom, jag vet ett ställe”. Innan jag träffade dig var jag vilse. Om du skulle lämna mig nu skulle jag vara vilse. Vi försvinner från nöjesfältet, springer genom utgången och bort. Solen börjar gå ner. Du går in i ett lägenhetshus. Jag blir ståendes utanför. Detta känns inte rätt. Vill inte göra fel. Vill inte vara fel. Du tar min hand. Jag är fortfarande osäker. Du säger ”jag känner en som bor här, jag skulle aldrig sätta dig i skiten”. Vi går in i lägenhetshuset. Det är inte fel, det är inte olagligt. Det borde vara olagligt att inte leva.

Vi tar oss upp till sjätte våningen. Du har nyckel. Kliver in till något som ser ut som dagen efter en fest. Fastän vi missade festen så kändes det som att vi kom precis i rätt tid. Går längst in i lägenheten. Förbi glasflaskor och kvarlämnade jackor. Du öppnar dörren till en balkong. Du presenterar den som din alldeles egna karusell. Vi går ut. Solen har tagit värmen med sig. Jag vaknar till av den kalla luften. Du ger mig din jacka. Andas. Känner. Bara lever.

Du ber mig blunda. Jag tvekar. Du insisterar och jag ger efter. Du berättar om ditt liv. Vilken resa du varit med om. Alla hinder och alla sår. Alla måsten och alla krav. Du pratar om hur allting alltid var förutbestämt. Att du aldrig hade ett val. Hur det bara snurrade på och du inte kunde hoppa av. Du berättar om att du har din egen karusell nu och att du kan bestämma när den ska stanna.

Jag ställer mig upp. Lite för fort. Kroppen hänger inte med. Allt blir svart för en stund. Jag tar tag i kanten. Jag ser ut över en sovande stad och plötsligt är staden jag ville bort ifrån inte alls så som jag kommer ihåg den. Jag andas, känner och tänker att ”jag vill aldrig att staden ska vakna igen, jag vill aldrig att vi ska sluta snurra”. 


Ingen kan älska en alkoholist.

[Egentligen skulle styckena vara i olika typsnitt, men de försvann]

Ingen håller vad de lovar, inte ens jag. De lovade att de alltid skulle finnas vid min sida, att de alltid skulle stötta mig och att de alltid skulle kämpa, även när jag inte orkade mer. Jag lovade att jag skulle sluta, att jag skulle lyssna och att jag skulle försöka. Jag kan inte bestämma mig för om jag ljög mest för dem eller för mig.

Jag vet hur det känns att se sitt livs kärlek försvinna – Bit efter bit och detalj efter detalj. Det började med ett par glas på helgen, till ett par glas i veckan. Ett par glas per dag. Jag kunde inte räkna glasen, varken flaskorna eller burkarna, räkningarna eller de sömnlösa nätterna. Jag såg inget slut, ingen lösning, ingenting.

Pappa har ofta ont i huvudet. Pappa har ofta magsjuka. Han ligger och spyr. Jag får inte prata med honom för då blir han arg. Pappa kommer aldrig och kollar på när jag spelar fotboll. Mamma säger att det är för att pappa har ont i huvudet. Ibland åker mamma och jag till mormor och morfar. Pappa får inte följa med. Mamma säger att det är för att pappa har magsjuka.

Jag trodde inte att min framtid skulle bli såhär. Jag trodde jag var menad för något stort, något bättre, något beundransvärt. Jag tar en dag i taget sen jag sa upp mig från jobbet. Jag vill spendera all vaken tid med min fru och min fina dotter, men tiden räcker inte till. Min fru vill inte se mig och hon tar alltid vår dotter med sig. Hon litar inte på mig längre, och det gör inte jag heller.

Alla försökte sträcka ut en hjälpande hand, men jag stirrade blint och ville inte ha någon hjälp. För så vitt jag visste fanns det inget jag behövde hjälp med. Hade inte alla en full karl på soffan därhemma? Behövde inte alla fly ibland, precis som jag behövde? Fanns det inte fler som var ensamstående i ett äktenskap där man egentligen ska vara två? Jag blev motvilligt en del av ett triangeldrama – jag, han och spriten. Jag förlorade alltid. Det fanns inte tid för mig längre, bara spriten.

Mamma säger att jag ska hålla humöret uppe. Hon lovar alltid att det snart kommer bli bättre, men ”snart” verkar alltid lika långt bort. Mamma säger att det inte är mitt fel, jag säger att det inte är hennes heller. Pappa har huvudvärk hela tiden. Han skriker åt oss och är alltid arg. Vart är min pappa? Mamma säger att någon har tagit honom, kanske för alltid. Jag vill ha tillbaka honom, för alltid. Mamma gråter ofta inne på toan. Mamma får ofta någonting i ögat.

Jag kan inte skilja på rätt och fel. Jag kan inte skilja på verklighet och fantasi. Jag kan inte längre skilja på kärlek eller hat. Det som en gång hjälpte mig tänka klart, gör nu bara allt mycket mer komplicerat. Det lurar mig och jag går alltid på det. Hon sa att ”ingen kan älska en alkoholist”, tog sina väskor, vår dotter och gick. Jag tror hon har rätt. En gång i tiden älskade hon mig och mina felsteg. Nu hatar hon mig och mina felsteg. Jag skriker ”en alkoholist kan älska någon”, men ingen hörde. Ingen ville höra. En alkoholists ord betyder ingenting. 


Förlorad i ljuv sång

Detta är novellen jag faktiskt lämnade in när vi skrev noveller i skolan. Idag fick jag tillbaka den och ett A stod längst ner på pappret. Enjoy!

Laglig, ordentlig, feg, omtänksam, omogen och oerfaren – Detta är ord som beskriver vem jag verkar vara enligt de i min omgivning. Det finns ett ord till, som verkar spela väldigt stor roll, och det är oskuld. Jag säger aldrig att jag är det stora o:et men ibland tror jag att det står skrivet i min panna. Blicken någon ger mig eller sättet de ser på mig berättar från första början om jag är det stora o:et i deras ögon eller inte. Även om jag är fördomsfull just nu så ligger det en sanning bakom varje ord. Varje morgon när jag ser mig själv i spegeln vill jag kunna beskriva mig med ett ord; tillräcklig.

Tillräckligt begåvad för att mina föräldrar ska vara stolta över mig, tillräckligt självsäker för att kunna gå med huvudet högt och kanske, bara kanske, tillräckligt bra i sängen för att förtjäna dig. Det är förbjudet att tråna efter lust och särskilt efter dig, då du leder mig framåt som sirenerna förför sjömän med sin ljuva sång.

Jordgubbar. Grädde. Dina läppar. Mina läppar. Hud mot hud och nakenhet. Inatt drömde jag om dig igen, med mig, och allt var underbart. För dig var jag tillräcklig och det var mer än jag någonsin begärt. Du ville ha mig nära men hur nära jag än kom verkade inte tillräckligt nära. Jag ville bli en del av dig, tillfredställa dig och mig på alla möjliga nivåer, då trodde jag att jag var redo att offra det stora o:et till dig.

Dagen därpå såg jag dig i parken och min kropp skrek efter dig. Jag ville ha allt jag drömt om dendär natten, till nästan vilket pris som helst. I nästa sekund gick du vid min sida och jag log inombords varje gång jag hörde ditt änglaskratt. Lät jag lusten lura mig eller höll jag på att falla för dig på riktigt? Det är ett mysterium jag aldrig kommer lösa.

Beröringar. Pussar. Andetag. Vilda kyssar på min kropp och smekningar kring din. Min dröm var inte längre något långt bortom allt, snarare tvärtom. Det hände just nu och du ville ha mig lika mycket som jag ville ha dig om inte mer. Våldsamt men varsamt och bestämd men ändå osäker. Till slut var jag en del av dig och jag lät dig veta det. Mitt stora o jag länge gått och burit på var numera borta, skänkt till dig. Efteråt sa du att jag var en gudagåva och det kändes speciellt, jag kände mig speciell och behövd. Om så bara ämnad att tillfredställa dig.

Jag fick aldrig mer se dig, smeka din kropp eller låta min blick dra av dig till enkelheten. Allt eftersom försvann min lust om att vara en del av dig men du levde vidare. Jag såg hur du, likt sirenerna, lockade till lätta byten, sådana som en gång haft det stora o:et. Visste de att dem skulle bli berövade på deras heliga skatt eller blev de vilseledda?

Enkel, lätt på foten och kravlös – Detta är ord som beskriver mig efter att jag låtit lusten styra över mig. När jag förlorade det stora o:et förlorade jag även mig själv till någon som inte längre bryr sig. Jag vill vara hel och ren igen, men mest av allt mig själv.


Min fantasivärld ekade tomt

Detta är en av novellerna jag publicerade första stycket på för några dagar sen! Enjoy.

Varje morgon när jag vaknade såg jag mig i spegeln, studerade spegelbilden och ännu närmre mina komplex. Jag försökte intala mig själv att spegeln inte skulle spricka, att allt var normalt och att jag var normal. Jag lyckades aldrig. Psykiskt eller fysiskt, jag var aldrig bra nog.

Ibland svek jag mig själv och vägrade gå till skolan. Ibland ljög jag och sa att jag mådde illa men jag visste sanningen, jag tyckte synd om alla de som skulle se mig såhär. Svag. Fet. Äcklig. Ett missfoster. Varför skulle någon vilja ha med mig att göra tänkte jag när inte ens jag ville se mig själv i spegeln? Därför stannade jag hemma.

De dagarna väcktes jag först efter skolan av att du drog av mig täcket, drog upp persiennerna och kollade granskande på mig. Det var besvikelse i dina ögon. En skam kom alltid över mig och det kändes som att jag bedragit dig, varje gång. Ibland straffade jag mig själv för det och ställde mig vid spegeln. Långsamt föll jag isär inifrån och plågade mitt psyke.

Det var plågsamt att behöva äta och ren tortyr när någon såg på. Varje gång såg jag hur siffrorna steg och spegelbilden växte. Jag hade ingen kontroll längre och jag visste inte vad jag skulle göra. Det var dags att sluta. Siffrorna steg inte längre, maten behövdes inte och jag började beundra min spegelbild. Du, däremot, blev orolig, och jag förstod dig.

Rollspel. Varje gång du var i närheten låtsades jag och åt så att du såg. Ditt leende på dina läppar var obetalbart och blicken du gav mig, blicken som sa att du var stolt över mig, var heligare än något annat. Efter varje bit kändes det som att jag kvävdes, som att jag andades genom ett sugrör och kämpade för luft.

Efter veckor av ångest ledde du mig ut i solljuset men jag hörde fortfarande människor viska bakom hörnen. Det ska inte kännas bra, men det gjorde det, och uppmärksamheten det gav var mer än jag upplevt förut. För en gångs skull var jag nöjd med mig själv och jag kunde stolt säga att jag var lycklig. Utan att förändra något kom jag tillbaka till skolan men där fanns inte samma blickar och min stolthet försvann direkt när jag kom innanför dörrarna. Rösterna som ekade i korridorerna, blickarna som sneglade i matsalen och tankarna jag visste att alla tänkte – De fick mig att rysa. Allt kändes fortfarande så långt bort och overkligt.

”Jag måste fråga… Har du anorexia?” Orden ekade, träffade närmaste fönster och kvar låg glassplitter. Pratade du med mig eller om mig i tredje person för jag var någon helt annanstans. Det sved. Orden brände mig och jag var fast, tagen på bar gärning, att jag varit så blind. Hela tiden låtsades jag vara stark men min svaghet vann och istället för att möta mina problem blundade jag och började springa. Min fantasivärld där jag är stolt över att se vad jag är existerade inte.

Jag förlorade allt, till och med min själ, till anorexian och kampen om att få tillbaka mitt liv var som att försöka hitta ut i ett rum utan dörrar. För mig var att äta en synd men jag anade inte att motsatsen skulle ta mig levande eller död.


Teasers.

"Laglig, ordentlig, feg, omtänksam, omogen och oerfaren – Detta är ord som beskriver vem jag verkar vara enligt de i min omgivning. Det finns ett ord till, som verkar spela väldigt stor roll, och det är oskuld. Jag säger aldrig att jag är det stora o:et men ibland tror jag att det står skrivet i min panna. Blicken någon ger mig eller sättet de ser på mig berättar från första början om jag är det stora o:et i deras ögon eller inte. Även om jag är fördomsfull just nu så ligger det en sanning bakom varje ord. Varje morgon när jag ser mig själv i spegeln vill jag kunna beskriva mig med ett ord; tillräcklig."

"Varje morgon när jag vaknade såg jag mig i spegeln, studerade spegelbilden och ännu närmre mina komplex. Jag försökte intala mig själv att spegeln inte skulle spricka, att allt var normalt och att jag var normal. Jag lyckades aldrig. Psykiskt eller fysiskt, jag var aldrig bra nog."

Detta är två stycken i början på "två noveller" som jag skriver som en svenskauppgift. Ämnet är en av de sju dödssynderna men novellerna handlar inte om samma. Kanske kommer fortsättningarna upp på bloggen... Vem vet, ellerhur? ;)

Enjoy.

Älskade lillasyster ♥ Del 4 ,..

Åh, lillasyster, jag önskade verkligen att du var här nu och tröstade mig. Be mig göra ostsmörgåsar utan kanter eller visa några av dina nya danssteg som du alltid hittade på. Jag saknar dig verkligen!


Gräset kändes hårt, marken kändes brännande och skrapsåren på benen jag fick när jag ramlade tärde på mig inifrån. Smärtan, tårarna, tanken på att snart göra dig sällskap, det fick mig att le. Jag hasade mig upp och satte mig lutad mot den nya gravstenen, din gravsten, något jag inte ville acceptera då. Mamma kom utspringandes, velandes, letandes efter mig. Till slut fick hon ögonen på mig, jag kände en lättnad. Ju närmre hon kom, desto mer hörde jag hur hon flåsade. När hon kom tog hon mig i sin famn, vaggade mig och sa att allt skulle ordna sig. Vi bara satt där, oberörda, i tystnaden. Min älskade trygga tystnad.

 

Efter en evighet i tystnaden öppnades kyrkdörrarna ännu en gång och alla människor kom ut. Ett par män bar din kista och kom emot oss. Vi reste sakta på oss, försökte se anständiga ut och ställde oss på rätt sida om graven. Plötsligt blev allt i slowmotion, nästan stillbild. Det enda som rörde sig var jag och mina tankar som virvlade omkring överallt. Det var som när man spelade musik och när musiken stannade så skulle man stå still, ni vet dendär leken? Nu kändes det som att någon stannade hela mitt liv, som att det varken skulle gå framåt eller bakåt. Allt stod bara stilla.

 

Mamma som stod tätt intill mig kunde inte hejda sina tårar, jag såg hur väl hon försökte, allt förgäves. Hon var på väg att ta upp en näsduk ur sin kappficka. Då såg jag att hon faktiskt kämpade, kanske inte lika mycket som du gjorde lillasyster men så mycket mer än vad jag hade gjort hela denhär tiden. Jag var som borta, okontaktbar, där hade jag suttit på sjukhuset och låtsas höra dina hjärtslag! Så dum jag var, att jag inte visste, att jag inte förstod. Du var borta och ingenting skulle kunna få dig att tillbaka. Jag till och med fällde en tår, kände hur den sakta rann ner för min kind. När de sänkte ner din kista i det kalla, nästan bottenlösa hålet stod jag bara där. Det kändes som en film som spelades mitt framför mig. Var det såhär 4D skulle kännas? Eller var det bara livet som spelade sin roll.

 

När vi alla hörde hur kistan träffade botten hörde jag hur alla drog en lätt suck. Inte för att det var över men kanske så att alla, inklusive jag, kunde börja sin resa genom livet igen. Att arbeta med sorgen, nu när jag var medveten om allt som hade hänt, visste jag skulle bli tufft. Mamma kramade om mig och drog med handen över min rygg, det var lugnande. ”Nu är du min enda dotter, hjärtat”, sa hon och jag kommer ihåg hur det värmde, hur trygg, självsäker och inte fullt så ensam som jag känt mig på sistone, eller som jag alltid gjort. Alltid åsidosatt, aldrig i centrum, alltid oansvarsfull och inte till mina sinnesfulla bruk, aldrig förståndig eller rätt.

 

Hade hon ersatt dig nu? Var du bara blott ett minne för henne? Nej. Jag ville inte. Jag ville inte att hon skulle älska mig mer, att jag skulle bli lämnad här medan du seglade iväg på moln och levde så änglalikt även fast du var död, jag ville bara vara vid din sida. Tillbaka till sjukhuset, där var jag trygg. Även fast jag visste att du inte fanns där bakom de kala väggarna längre, så kändes det bättre där än att vara hemma. Hela mitt liv att tagit en oanad vändning nu när jag faktiskt såg klart, insåg att du verkligen var borta. Jag flydde alla ledsna släktingar och okända personer som jag inte sett på år och dagar, jag ville bara bort. Därför gömde jag mig i bilen och väntade på att mamma skulle köra tillbaka mig till sjukhuset vilket hon gjorde utan att fråga, hon visste vart jag ville och hon visste precis varför. Hissen åkte upp och jag kom tillbaka till din våning, det plingande ljudet som sa att jag var framme gjorde mig ännu lugnare. Mary O’Brian kom nästan direkt och ledde mig till en soffa i ett litet utrymme med bord, soffa och ett par tidningar som låg på bordet. ”Lilla gumman”, sa hon.


Älskade lillasyster ♥ Del 3 ,..

Ibland, kära du, undrar jag om mamma har glömt bort dig bland sina egna problem. För hon kommer aldrig hit längre, hon skickar inga blommor, inga kort, ingenting. Jag vill inte säga dehär men jag måste, ibland eller för det mesta numera känns det som att du är död för henne.

 

Senast jag såg henne på sjukhuset bar hon helsvarta kläder, som klädd för begravning. Vems hon skulle gå på visste jag inte, det var inget som intresserade mig. Hon drog mig nästintill genom sjukhuset och sa att jag var tvungen att följa med. Jag hade inget val. Jag satte mig i framsätet på vår bil, sa inte ett ljud. Mamma var lika tyst hon, men inte elakt tyst tror jag. Jag visste att det var dig hon sörjde, även fast du låg på sjukhuset så satt hon där och snyftade i bilen. Varför? Det var ju bara att vända bilen och köra tillbaka.

 

Rätt som det var körde vi upp på en grusväg, jag visste precis vart den ledde. Det låg en kyrka lite längre in med en kyrkogård bakom. Allt låg väldigt fint, en klarblå sjö låg precis bakom kyrkogården. Kyrkan var vit, gammeldags och i behov av att rustas upp, men det var det som gjorde den så speciell. Varje gång vi (vår forna familj) gick på dop, bröllop eller begravningar så var det hit vi kom. För mig var det tryggt att vara där, det kändes bra, för jag visste att hursomhelst så skulle jag alltid sluta upp här. Här skulle mitt liv någon dag ta slut, men jag skulle inte sörja, för alla säger ju att det är så vackert på andra sidan. Och inte är det värt att sörja något så vackert och heligt som det verkade vara.

 

Jag hörde hur vi var framme vid kyrkan. Inte bara för att motorn stannade utan för att jag hörde hur bildäcken rullades på gruset under oss. När jag öppnade ögonen såg jag ett flertal parkerade bilar bortanför vår bil. Ett par bilar såg bekanta ut men en del hade jag aldrig sett förut. Vilka var dehär människorna? Vems begravning var jag på? Mamma gick ut ur bilen efter att ha torkat sig under ögonen med en näsduk hon hade i fickan. Jag gick efter henne utan att streta emot, som en duktig dotter skulle ha gjort.

 

När de stora, mörkbruna kyrkportarna öppnades för mamma och mig blev jag rädd. Jag såg allt, verkligen allt. Alla människor vars blickar blev fästa på mig, hur de plötsligt började prata om mig. ”Jag hörde att hon är tvungen att gå på medicin.”, ”Är hon tillbaka från sin rehab? Stackars flicka.” eller ”Jag tror inte ens hon vet varför vi är här, det ryktas om att hon praktiskt tagit bor på sjukhuset. Utan för hennes rum.”.  Det gjorde mig paranoid, jag hörde röster överallt. Till och med ifrån den svarta kistan som stod längst fram vid altaret med två ljuspelare bredvid sig. På kistan stod ett kort med en tjej men jag såg inte vem det var, eller rättare sagt, jag ville inte se vem det var. Det kändes väldigt stelt och perfekt i kyrkan, en miljö jag alltid hatat. Det var som att om du hade problem så skulle du inte låtsas om dem, tvivlade du på dig själv så skulle du ändå verka självsäker, med andra ord så skulle du ”må bra”.

 

Ceremonin, eller vad man ska kalla den, var inte särskilt lång men det räckte för att den skulle klassas som utdragen och obekvämt lång. Hela tiden kändes det som att det var din begravning vi var på men jag visste ju att det var omöjligt. Du var ju på sjukhuset och höll på att bli bättre. När alla gick fram för att lägga sin ros på kistan gick jag också fram, mamma hade gett mig en ros precis innan. Då såg jag dig, där på kistan, du var tjejen på kortet. Vilket misstag! Det stämde inte, inte alls. Vad var det som höll på att hända? Hela min värld rasade samman, det gick inte ihop. Ingenting gick ihop längre. Jag stormade ut ifrån kyrkan med tårar rinnande längs mina kinder. Jag snubblade på det hala gruset och hamnade bakom en rätt ny gravsten. Jag ville därifrån men mina ben svek mig. Jag låg kvar, gråtandes. Kyrkan var inte längre en trygg plats, det var en förrädisk plats. Åt helvete med allt!


Älskade lillasyster ♥ Del 2 ,..

Kära lillasyster, förlåt för att jag aldrig vågar gå in och se dig på riktigt men det gör så ont. Ibland känns det till och med som att du inte är på andra sidan väggen och jag bara inbillar mig att du fortfarande är kvar. Men älskade du, jag tänker aldrig lämna din sida!


”Jag vet att livet är hårt ibland, det tär på livet att det ska vara så svårt och ibland tycker man inte ens att det är värt att vara kvar” sa O’Brian rätt ut i det fria. Jag har svårt för att se om det är mig hon talar till eller om hon bara tänker högt men för att inte verka oartig så svarar jag lika fritt som henne. ”Livet är orättvist och inte min bästa vän, man måste inte älska allt och alla men för det är det ingen ursäkt till att hata allt och alla man inte älskar.” Jag blev förvånad att det just hade kommit från mig, att det var mina ord och att de lät så kloka och närvarande. Inte på många månader hade jag känt mig så levande och närvarande som nu. Mitt liv stannade upp och rörde inte på sig det minsta, jag var fast där jag var och jag kämpade inte ens för att komma någonstans. Jag var nöjd med vart jag var och ingen brådska fanns till att försvinna därifrån.

 

Hon var åter tyst men jag behövde inget gensvar, vi lät tystnaden tala emellan oss. Förut brukade tystnaden kännas obehaglig om jag delade den med någon men inte längre. Tystnaden hade väldigt länge varit min trygghet, mitt revir, under tystnaden kunde ingenting gå fel. Vad var det som var så speciellt med denna Mary O’Brian som delade min tystnad, min sorg och sin förståelse med mig?

 

Sakta och lite stelt reste jag mig upp från golvet där jag länge suttit. Mina slitna jeans hade sett bättre dagar och renare golv, hela jag erkände för mig själv att dehär var en av de dagarna då jag var på botten. Jag bara låg där, på botten, ihopkrupen i fosterställning, jag såg ut som ett rop på hjälp.

 

Utan någon tidsuppfattning vandrade jag omkring på sjukhuset, runt, runt, runt. Jag brydde mig inte om att jag alltid såg samma sak för varje gång, varje varv, var det något nytt, något jag inte la märke till förut. Sjukhuset blev en del av min trygghet, jag visste det innan- och utantill. Att känna ett sjukhus kanske inte verkar som något speciellt men när du inte ens känner dig själv så är ett sjukhus bättre än någonting annat.

 

Lillasyster, du kände mig. Utan dig känner jag inte ens mig själv, vem är jag? Ingen aning. Även fast jag är borta i mig själv så vet jag att jag alltid kommer att vara din storasyster.


All sjukhuspersonal respekterade mig och mitt sätt att sörja, de förstod att varje enskild person har sina sätt och sitt sätt att leva. Det uppskattade jag något enormt, även fast jag aldrig visade det. Ibland bad de mig dock att komma tillbaka senare på kvällen eller nästa morgon och jag gav mig av lika snabbt som de avslutat meningen. När sjukhusdörrarna öppnades för mig på bottenvåningen blinkade jag alltid till. Inte för de automatiska dörrarna utan för dagsljuset. Många gånger blev det att jag glömde bort hur ljust ljuset kunde vara och hur mycket lite ljus kunde göra. Det fick allt att se så ljust ut, som att det var värt att leva och hoppas på bättre dagar.

 

Vanligtvis brukade jag sätta mig på ett café och vänta tills jag fick komma tillbaka till dig. Att ringa mamma kom aldrig på tanken, som hon sa, ”Jag kanske är din mamma men du är inte min dotter längre”. Därför är jag ingens dotter längre, inte heller har jag varit pappas lilla flicka, det är för svårt när man inte ens vet vem ens pappa är. Alla ser mig som övergiven men jag valde att gå, den enda jag ville hålla i handen var dig lillasyster. Du hade fortfarande föräldrar som älskade dig. Jag var det svarta fåret medan du var allas gullegris. Men aldrig var jag avundsjuk på dig, du var trots allt alltid mindre, yngre. Att du var en lillasyster säger och förklarar så mycket när jag blickar tillbaka.

 

 


 

Som rubriken, del 2 på min "novell". Hoppas ni läser och tycker den är någerlunda bra hittills. Är det möjligt att avguda och älska sin lillasyster så mycket som "hon"  gör? Ja/nej?


Älskade lillasyster ♥ Del 1 ,..

Jag vill visa dig, bevisa för alla, att jag duger, att jag är värd att sakna och älska. Det här är till alla er som inte trodde på mig. Ps. Jag älskar dig lillasyster, kom ihåg det! Ds.


Jag sitter lutad mot väggen i sjukhuskorridoren, lysrören surrar omkring mig och det enda jag hör är en man som sitter och hostar i andra änden av korridoren. Lika mycket som jag vill vara inne på ditt rum och krama dig tills du inser hur mycket jag älskar dig så vill jag inget annat än vara så långt borta ifrån dig som möjligt. Det räcker med att sitta lutad mot väggen in till ditt rum för att inbilla mig att jag hör dina andetag, tunga och kämpande, att jag känner dina hjärtslag gå igenom mig som musikens bas under hög volym. Den enda skillnaden är att musikens bas har jämna slag och ger en adrenalinkick så att det känns som att man är hög på livet medans dina hjärtslag får mig att inse vilken tur jag har som inte är du just nu.

 

Klockans dömande visare ser på mig med bitterhet, de beskyller mig för allt jag gjort. De är inte som mamma som bara sneglar på mig med en cigarett i ena handen och en tändare i andra. Hon har gett upp hoppet om mig och bryr sig inte mer. Istället jämför hon mig och mina problem med en cigarett, om jag börjar brinna, försvinner jag då? En cigarett är borta på några bloss, några minuter och sen är den redo att fimpas. Det enda som är kvar av det vita misstaget är problemen som sätter sig i lungorna. Om hon ändå älskade mig så mycket som hon älskar dedär glödande pinnarna. Hon vet att de är problem, ett misstag hon gör varje gång hon drar med tummen på den väl använda tändaren. Ändå så håller hon så hårt i sina kära cancerpinnar. Den gula änden har inget slut och den fortsätter att komma tillbaka där den trivs väldigt bra, mellan hennes pek- och långfinger. Däremot är hon väldigt snabb med att fimpa mig och mina problem. När jag behöver min mamma som mest, dedär ”kloka” och ”visa” råden alla säger att mammor ger, de har jag aldrig fått.

 

Jag har suttit längs väggen i flera timmar och jag vill aldrig gå. Aldrig mer tänker jag lämna dig ensam, aldrig mer tänker jag svika dig eller få dig att tro att jag inte älskar dig mer än jag älskar mig själv och hela livet. För jag kommer alltid vara din storasyster och en storasysters enda syfte, enligt mig, är att ta hand om sin högst älskade lillasyster (dig).

 

En sjuksköterska hukar sig ner framför mig, inte påtvingat men obekvämt. Hon har håret uppsatt i en slarvig bulle som sitter högt upp på baksidan av hennes huvud. Iklädd en neutral sjuksköterskeklädsel och vita skor ser hon högst oskyldig ut, som att hon inte har någonting att gömma eller glömma. Med hennes påklistrade leende blir hon bara mer trovärdig för omvärlden, men inte för mig. Jag vet sanningen, sanningen som stämmer och drabbar alla. Ingen är lycklig, ingen är perfekt, ingen är normal. Jag förundras allas dolda skådespelartalanger, för det är vad vi är och vad vi gör. När allt inte är som det ska vara så börjar vi spela oss själva istället. Det farliga med det är att om du spelar tillräckligt länge så tror du att dina problem försvinner, tinar bort, bara du blundar tillräckligt hårt och låtsas som att allt är som det ska. Denhär sjuksköterskan, Mary O’Brian, försökte att låtsas så mycket som hon bara kunde. Jag vet inte om hon spelade tapper för mig eller om hon gjorde det för alla men det var slöseri med tid och ork på mig. Jag såg hur sliten, hur nära att gå in i väggen, hur vilse hon var. Vi har alla en tendens av att på något vis börja låtsas som vi vill att det ska vara i hopp om att det någon dag kommer bli som vi så länge låtsas.

 

Utan att veta så antog jag att hon såg hur sliten, sorgsen, övergiven men ändå hur älskad jag var. Älskade, älskade lillasyster, du var alltid den som trodde på mig och älskade mig ovillkorligt. När du var liten berättade du för mig hur vacker jag var och jag trodde på mig. Nu vet jag att du aldrig gick efter utseende, du gick efter själen, något jag aldrig kunnat göra.

 


Dehär är en lite längre novell som jag börjat skriva på, vet inte heller när eller hur den kommer att sluta :$ Detta är resultatet av sömnbrist på natten. Enjoy.


Övergiven ,..

Jag hörde hur du packade dina saker på nedervåningen och hur ni skrek åt varandra. Hur förtvivlad och förstörd hon var, rösten skar sig. Hon hade så mycket att säga dig men du flydde, precis som du alltid gjort. Där stod hon åter igen i dörröppningen med saknaden av dig samtidigt som jag låg i min säng och försökte kväva min gråt med hjälp av mitt täcke. Patetiskt. Hur jag än försökte sluta gråta så gick det inte men jag försökte vara stark ändå. För hennes skull och för min. Jag visste att du skulle komma tillbaka, för det brukade du alltid göra, men när? Det kunde ta dagar, veckor, månader, år, allt jag visste var att du skulle komma tillbaka. Det var i alla fall vad jag hoppades på.

Några veckor senare ringde telefonen, ett okänt nummer, det måste vara du. Jag lyfte sakta på luren och hörde din röst. Du sa det klassiska, det jag lärt mig utantill, det var din, och alla andras, ursäkt varje gång. ”Gumman, jag saknar din röst. Har du haft det bra idag? Hur mår mamma? Det är inte ditt fel, kom ihåg att jag älskar dig. Jag kommer att komma tillbaka, bara för dig. Men nu måste jag gå.” Varje gång, samma meningar, samma röst, varje gång får jag känslan av att jag är övergiven och de bara fortsätter.

Efter några månader har jag nästan glömt bort dig, de är som att du inte har existerat i mitt liv. Mamma står åter på egna ben och tar sig precis igenom dagen. Ibland ser jag henne med ett vinglas i handen och tårar i ögonen men jag låter henne hållas. Det verkar ju trots allt som att alkoholen läker såren du skapat och rivit upp gång på gång. Jag, nästan lika förstörd och övergiven som förut, fortsätter mitt liv utan dig. Att du skulle komma tillbaka, vad tänkte jag med? Det skulle aldrig hända. Dina pokaler, alla foton och minnen är kvar i huset, i ett rum som vi aldrig öppnar. Vi föredrar att hålla ditt rum stängt och hela dig så långt bort ifrån oss som det är möjligt.

Nu har jag och mamma låtsas riktigt länge, det är nästan så att vi tror att det alltid har varit såhär. Perfekt och harmoniskt menar jag. Men just när vi börjar närma oss lycka, lite ljus i den mörka vardagen, så kommer vi ihåg vad du gjorde mot oss. Det känns som att vi är fångar i ditt lilla spel, som att vi inte får vara lyckliga med dig men inte heller utan dig. Medan du lever vidare ditt liv så har våra liv stannat upp, vi väntar in dig, men vi inser inte att vi lär få vänta förevigt.

Två år senare, på er bröllopsdag, så kommer ett vykort. Framsidan avbildar en varm plats långt härifrån. På baksidan finns det några få ord, men de är tillräckligt många för att klippa itu kortet.

”Jag är ledsen och jag ångrar alla misstag jag gjort, jag ber inte om förlåtelse men om förståelse.”

Jag läste meningen om och om igen, försökte hitta gömda ledtrådar, fler ord som förklarade hur förstörd du var och hur du bad om att få komma tillbaka. När jag inte hittade något av de så glömde jag allt vad förnuft var. Jag ryckte upp dörren till ditt rum och såg mig omkring, här skulle aldrig någon mer gå in. Mamma skulle inte bry sig, hon skulle antagligen bli glad. Jag hällde ut så mycket tändvätska jag kunde och hittade på allt som representerade dig eller en liten del av dig, alltså, inklusive mig själv. För dig var jag ett misstag som du snabbt flydde ifrån, som du plågade och bröt ner inifrån, nu var det min tur.

Jag tände på och såg hur elden slukade dina minnen, ditt liv. Även om jag brann så var det skönt, jag brann inte för dig och inte för någon annan, bara för mig och mitt liv som du lyckats förstöra. När jag tittar ut genom fönstret ser jag dig, du står på andra sidan gatan, du kom tillbaka. Men jag ville inte sluta brinna, jag ville inte ha dig tillbaka i mitt liv, jag ville överge dig för en gångs skull.

Nu vet jag hur småbarn känner sig när de blir lämnade på dagis, de känner sig övergivna, men de börjar aldrig brinna för deras föräldrar kommer tillbaka precis efter mellanmålet.


Mitt kära anteckningsblock ,..

Dehär är någonting jag skrev för ett tag sedan och jag vet inte riktigt vad den har för mening? Men kan väl vara "kul" att spara här ifall att min dator skulle få nåt ryck och radera allt jag har.



Jag skulle vilja skriva någonting som verkligen betyder någonting och inte bara kladda ner det i mitt gamla anteckningsblock som jag gömt längst in i byrån under ett par cd-skivor och gamla presenter. Jag skulle vilja att anteckningsblocket kunde ligga framme, för alla, för allmänheten, för de som vill läsa det jag kladdat ner. Men för det behövs det läsare och ingen vill läsa mina tankar, mina ord, de vill städa undan de som ligger i vägen och just nu är jag en stor fet fläck som de gnuggar bort med såpa och skurborste.

Med lampan tänd över sängen och med anteckningsblocket tryggt i min famn när jag ligger där och tänker, då är jag fri. Ingen stänger mina tankar inne utan de är fria, precis som jag. Jag får le och skratta så mycket jag vill, bara ingen ser på. För tänk så hemskt det skulle se ut om jag visade lite lycka. Lilla jag, jag måste alltid vara olycklig, alltid ledsen och aldrig glad. Alltid oönskad och aldrig älskad. Har du någonsin prövat på att vara jag?

När jag står lutad emot tegelväggen och väntar på att rasten och de plågsamma orden ska ta slut så är anteckningsblocket mitt enda hopp, min räddning, mitt skäl till att stanna kvar. För närsomhelst så kan jag ta upp det och skriva ut allt jag känner, vill och tänker. Då är de inte längre bara tankar eller idéer som folk kan försöka lura bort, då är de på riktigt, svart på vitt, kan de få någon att inse att det inte är på låtsas så har jag lyckats. I alla fall för just den dagen, ett till skäl till att fortsätta vandra även fast jag alltid lyckats ta fel väg. Även om jag vandrar utan skor så fortsätter jag att gå.

Vid matbordet, tystnad. Det är inte så det borde vara men det är så det är. Plågsamma tystnad, när ska du lämna mig ifred och äntligen låta mig leva mitt liv? Bestick som skrapar i porslinet, sluta. En familj som inte pratar, som inte älskar, som inte är en familj. Jag väntar på att någon ska ropa ”Bryt!” och att teatern ska ta en paus men det är aldrig någon som ropar och jag fortsätter att spela, ända tills någon ropar.

Jag väntar. Ni ska bara veta hur mycket jag har väntat. Hur ofta jag drömmer om er, hur ni kommer fram till mig, hur ni säger det jag väntat på så länge, ”förlåt”. Ett ord är vad jag väntar på. Även fast jag vet att det aldrig lär komma så håller jag utkik, hoppet kanske finns ändå, det kanske kommit bort på vägen hit. När min värld rasade samman, det var då jag behövde er som mest. Istället fick jag ligga som nu, ensam i min säng med anteckningsblocket i famnen. Ingen knackade på dörren och frågade mig hur jag mådde, ingen ringde mig för att höra min röst, för att höra att jag fortfarande var vid livet. Ingen gjorde det.

Exakt när blev anteckningsblocket min värld och min enda vän? Det är ju bara papper men ändå så känns det som att det förstår mer än vad ni gjort på flera år. Var de så du hade tänkt? Att anteckningsblocket skulle ersätta dig när du försvann? För nu känns det som att jag har pappersbollar i mitt hjärta, och du vet, papper brinner bättre än vad du skulle ha gjort. Sätt eld på mig, se mig brinna upp med mitt anteckningsblock, se hur allt blir till aska. Sprid ut mig i en pappersfabrik och gör mig till mitt sanna jag. En bunt med papper som brinner så snabbt, som inte känner någon smärta, som bara finns där men som kan gå upp i rök vilken sekund som helst.

Med de sista bladen kvar i anteckningsblocket så ska de få känna på de mest känslosamma meningarna jag någonsin skrivit. Tomt. Tomma meningar, tomma rader, inga ord. De som säger minst säger ibland mest. Med ett par meningar kvar så lämnar jag dem oskrivna, de får tala för sig själva.

En helg jag helst vill glömma ¡!

Dehär är novellen jag deltog med i skolans novelltävling. Den "kom så långt" som 2:a.



Jag och Cissi var på väg till en fest utanför byhålan där vi bodde. Cissi var allt för berusad redan när vi åkte hemifrån mig. Hon gick utan att kunna gå rakt och kunde få skrattanfall närsomhelst vilket inte var så farligt. Det enda jag alltid oroade mig för var hur mycket mer Cissi skulle pimpla i sig. När vi kom fram såg vi folk utanför huset, med en öl eller cider i handen såklart. Musiken var på högsta volym. Killar vi aldrig sett tidigare kom fram till oss, la armarna om våra midjor och sa något i stil med ”hej snygging, är du upptagen ikväll?” Vilket betydde att de ville ha oss, senare på kvällen. Både jag och Cissi skrattade och följde med de nyfunna, en aning alkoholpåverkade men gulliga killarna.

Vi såg mängder av folk som vi kände igen och de blev bara fler. Det enda som inte ökade var Cissis nykterhet. Högtalarna gav ifrån sig Cissis och min älsklingslåt, Starstruck med Lady Gaga. Jag började dansa in mot mitten där jag mötte Cissi. Hon och jag, omringade av folk, dansandes och som lyckligast av alkoholen för sista gången. Den kvällen blev till en natt utan gränser.

Efter flera timmar och tomma cider gav Cissi, Elias, Adam och jag oss ut för att komma bort ifrån allt annat. De enda som var ute nu var ungdomar som oss själva och alkoholister som körde bil för att bevisa för sig själva att de kunde köra bil fast de egentligen inte kunde.

Som alltid fick Cissi världens bästa idéer på fyllan. Vissa var galna, andra var idiotiska och de som varken var galna eller idiotiska var helt enkelt slöseri med tid, enligt Cissi. En gång snodde vi en vagn från Ica och ett par pensionärer, som råkade vara min mormor och morfar, hittade den inne i deras hundpensionat med Cissis trosor i. Självklart sa jag inte att de var Cissis för mormor och morfar men jag berättade allt för Cissi. Vi höll på att dö av skratt p.g.a. det i en hel vecka. Tills nästa oförglömliga äventyr vill säga.

Denhär natten var det att ligga på ett övergångsställe som skulle äventyra det hela. Cissi la sig först och fick med Elias. Adam var allt för nykter för att kunna göra något sådant och jag ville göra Adam sällskap. Cissi och Elias låg och skrattade, kollade på stjärnorna och fyllefilosoferade. Det sistnämnda var något jag och Cissi kommit på första gången Cissi gjorde ett galet upptåg. Varje gång man gjorde något galet eller idiotiskt så var man tvungen att fyllefilosofera. När jag och Adam stod där i kylan råkade hans arm lägga sig runt min midja och utan kontroll skjuta mig tätt intill honom. Han värmde mig och jag kunde inte tacka nej, jag var så kall att jag kunde bygga mitt eget ishotell bara av att andas.

Jag hörde hur en bil kom men jag reagerade inte. När bilen kom närmare blev jag bländad av lysena men jag reagerade inte då heller. Ingen reagerade. Jag var som hypnotiserad och de andra var för berusade. Adam upptäckte i sista minuten och skrek allt vad han kunde. Elias hörde som tur var och försökte dra med Cissi bort ifrån vägen. Hon reste sig upp men hann inte av från vägen innan bilen var för nära. ”Bella, jag ser ljuset! Jag älskar dig.” Det var det sista hon skrek på ett halvt berusat vis innan bilen träffade henne. Bilen försökte väja men det kunde inte rädda Cissi. Istället åkte bilen in i en lyktstolpe och innan jag hann förstå allt kom föraren ut ur bilen. Det var en full gubbe som såg ut att vara runt 60. Han kom vinglandes emot oss och sa det hjärtlösaste som ”se så illa det kan gå.”

Ambulansen kom och bar in Cissis kropp på en bår, hon var hos änglarna nu. Mamma kom så fort hon kunde och försökte göra allt för att visa att hon fanns till. Hon skjutsade mig till sjukhuset och jag satt där resten av natten. Jag kunde inte gråta, inte förstå, bara skylla på mig själv för att jag inte gjorde någonting. När en doktor till slut kom fram till mig och sa att Cissi låg i koma ville jag inte leva längre.

Efter olyckan blev jag ett nervvrak och jag spenderade de flesta timmarna i sängen. Efter en och en halv månad gick jag till skolan igen. Det kändes så tomt. Alla tittade på mig och viskade när jag gick förbi m en ingen vågade komma fram. Med tiden gick allt bättre men nu ser jag bara livet som en hållplats innan det blir Cissi och jag igen. Det var vi tå mot världen, tills döden skilde oss åt. Nu är det vi två mot allt utan stopp, levande eller döda. Bara vi är tillsammans.

vad hände egentligen efter tolvslaget?

Det var nyår och förfesten hade precis börjat. Jag hade tagit på mig den lilla svarta och ett par skor som var to die for. Människor samlades i vardagsrummet där nere och musiken pulserade ut ifrån högtalarna. Det strömmade in folk, okända, men vad gjorde det? Det var ju trots allt nyår. Alla gick lösa på dansgolvet och allting vibrerade. Känslan, stämningen, jag var hög på lyckan, allting var perfekt. Leendet på allas läppar när de tog en klunk av cidern de höll i handen eller ölen som de hade tagit från någon som glömt bort att den stått på bordet. Röken från cigaretterna de tände på balkongen som gled med i de kalla vindpustarna och bort mot det kallare. Hur den lysande glöden såg så underbar ut, när den egentligen bara skapade problem.

Innan tolvslaget drog sig alla ner mot hamnen för att kolla på fyrverkeriet. De vill säga, alla som inte hunnit slockna i soffan. Med den sista skvätten i flaskorna vinglade vi oss ner. Vägen var hal, trottoarerna var hala och alla var berusade. Människor kom från alla håll och kanter och drogs mot den lokala artisten på scenen. Alla såg så glada ut. Ett nytt år, nya förväntningar och möjligheter väntade runt hörnet. Alla drog sina blickar mot den klara himmelen och såg hur raketerna sköts upp med så stor förväntan men försvann nästan direkt. Det var så vackert. Utan förvarning så blev allt mörkt igen, precis som innan men ändå inte alls.

Jag kände snön ligga som ett täcke på mina kalla, torra läppar
. Det var så tyst och om inte kylan hade fångat min kropp i ett järngrepp så hade jag trott att jag var inlåst i ett rum utan fönster. Jag ville inte öppna ögonen och jag ville inte se vart jag tagit mig själv. Jag mindes ingenting efter raketerna och det gjorde mig så rädd. Ändå försökte jag att minnas men utan framgång, jag var borta, precis som natten och allt folk runtomkring mig. Dehär var inte efterfesten jag hade förväntat mig.

Jag tvingade mig själv att öppna mina ögon, jag hade inget val. Det första jag såg var all snö som låg på marken. Det andra var det krossade glaset inte långt ifrån mig. Det bara låg där, slagit i spillror, precis som jag. I min vänstra hand låg små flisor av glas, det var överallt. Jag fick kämpa hårt bara för att sätta mig upp, vad hade hänt med mig? Mina kläder var dyngsura och på något vis trycktes de emot min kropp, det var bara kläder men de kändes som att de höll mig instängd. Precis som en fånge på ett fängelse. Aldrig trygg, alltid övervakad.

Jag såg ut över den tomma hamnplanen och insåg genast hur ensam jag var. De små butikerna var stängda och bara en eller två bilar åkte över bron. På backen låg tomma ölburkar och jag kunde till och med se en och en annan sko ligga i snödrivorna.  Som tur var så hade jag båda mina skor på mig, de som jag kvällen innan hade beundrat. De gjorde mina ben längre, smalare, de lyfte upp mig och gav mig ett säkert självförtroende. Tänk vad några cm kan göra åt allt. Trots de älskade centrimetrarna så kunde de inte ändra eller förklara varför jag satt ensam vid hamnen på nyårsdagen. Hade ingen saknat mig? Vad hände efter att allt blev mörkt?

Inga brutna ben eller blåmärken jag inte kunde förklara så jag reste mig upp. Det kändes så nytt, att stå på egna ben. Även fast jag gjort det i stort sett hela mitt liv så kändes det som första gången, om inte bättre. Plötsligt kom det. Av ren reflex böjde jag mig framåt och lät gårdagen och nattens misstag visa sig i snön. Jag hade fel, det kändes inte underbart att stå på egna ben, det kändes som de äckligaste jag gjort på flera år. Jag fick kolla ner i marken en lång stund, säkert flera minuter, allt för att försöka hitta balans nog att kunna ta mig fram utan att ramla eller vingla fram handlöst.

De första metrarna gick så bra som de kunde gå. Visserligen kände jag inte mina tår så det kändes osäkert att gå men förutom det så såg det ljust ut. Kylan svepte med när jag tappert försökte ta mig hem och tillslut såg jag den bruna, men dock slitna, dörren som jag gick ut igenom för drygt ett dygn sedan. Äntligen var jag hemma! De inbjudande, varma julstakarna stod i vartenda fönster och allt jag ville var att komma in.

Men fortfarande, vad hände egentligen efter tolvslaget?


Var det kärlek? - en "novell"?

När man har för mycket tid så blir det såhär ,..

Ni vet tankar som svävar men som aldrig riktigt landar? Jag vet allt om dem. Eller snarare, jag visste allt om dem. Nu vet jag ingenting längre, jag är som en karta man läser upp och ner, I doesn't make sense. Det finns inget lättare uttryck än att säga det så, så jag låter det stå. Jag kan inte bara ge er svaret ni vill ha utan ni måste läsa. Du gillar antagligen inte att läsa särskilt mycket för jag slår vad om att du suckade men oroa dig inte, du kommer att läsa och du är nyfiken, men jag kommer fortfarande inte bara ge dig svaret. För vem räcker över svamparna i skogen till dig bara du går nära skogen? Ingen. Du måste ducka för grenar, väja för stubbar och vända på stenar. Om du har tur så går du inte ur skogen tomhänt men det är bara du som kan bestämma.

Ska jag tacka dig för att du läser eller ska du tacka mig för att jag skriver?

Du och jag, vi var det. Enligt alla andra så stämde vi perfekt ihop med mallen. Vi var oskiljaktiga. Det fanns nästan inget du eller jag, vi var ett vi och jag trodde det skulle hålla för evigt. Som i filmer och i böcker, så fel jag hade. Varje gång jag såg, tänkte eller rörde vid dig så log jag och jag kunde inte sluta le. Inte för att jag ville sluta men om jag skulle försöka så skulle det inte gå. Var det kärlek? Varje gång du viska i mitt öra kändes hela världen tom, som att det inte fanns någon dag efter det. Var det kärlek? Varje gång dina läppar mötte mina gjorde det ont. Det var inte så romantiskt, passionerat eller skönt som alla andra skulle beskriva det. Istället var det farligt och förbjudet, som att utmana ödet. Det gav mig världens adrenalinkick och jag älskade det. Du fick mig att vilja ha mer. Du var som en drog för mig och jag behövde adrenalinkicken så mycket, jag tror jag behövde dig. Var det kärlek? Jag behövde dig utan tvekan och en dag utan dig var som jag utan mig. Men frågan är, ville jag ha dig eller fanns det någonting inom mig som sa "Han är ett måste, vare sig du vill eller inte"? Och om det fanns, ignorerade jag den sista delen eller funderade jag överhuvudtaget på varför du var ett måste. Efteråt så vet jag att du inte var ett måste, inte alls, tvärtom, du var ett misstag.

Jag ville leva farligt men ändå säkert och du var ett säkert kort. Du gav mig allt jag behövde och jag började tro att det man behöver är kärlek eftersom att inte ens pengar räcker för att kunna mäta kärlek. Men om du var kärlek, jag är fortfarande inte säker, jag har inget svar. Var det kärlek?

Vi satt på en parkbänk den dagen, jag minns det som igår. Hur jag satt i ditt knä, trygg och säker, trodde jag då. Hur min lugg föll ner och dolde mina ögon och hur din hand lättsamt la min lugg åt sidan igen. "Dina ögon gör mig galen, din röst gör mig underbar och dina läppar skulle kunna göra mig levande, ens om jag vore död." Det ögonblicket trodde jag att du ville ha och behövde mig lika mycket som jag ville ha och behövde dig. Var det kärlek? Den dagen var alldeles underbar, för bra för att vara sann. Sanningen kom ifatt mig redan nästa dag. Du sa att du skulle ringa och jag väntade hela dagen vid telefonen. Varje gång det ringde blev jag full av förväntan i hopp om att det var du. Självklart var det inte du. Mamma tvingade med mig till affären och jag önskar att hon inte hade gjort det. Hon tvingade mig inte bara med till affären, hon tvingade mig att se sanningen. Där satt jag, redo att gå ut ur bilen när jag såg dig. Du gick på andra sidan gatan med henne. Du höll din arm runt henne, tryggt och beskyddande, som du brukade göra med mig. Ni stannade upp och du såg på henne med blicken, just den blicken. Det såg så fel ut, det borde ha varit jag istället. För mig var sanningen fel, för dig kanske det enda rätta? Var det kärlek eller var allt en lögn? Hon skrattade, du log. Hon i din famn, nöjd och ovetande om att du var min. Eller var du hennes? Var jag så blind? Jag kanske var "den tredje tjejen", hon som alla fruktade och avskydde i hemlighet. Jag visste inte vad jag skulle tro. Det ögonblicket försvann allt, allt vi hade och jag försvann med det. Vem var jag nu?

Jag kunde inte gråta, skratta eller känna någonting de närmaste dygnen, jag var tom. Som en kropp som gick vilse, runt och runt i cirklar. Jag visste inte var jag började och jag visste inte vart jag skulle. Du lämnade meddelanden på min mobil, jag lyssnade på vartenda ett, om och om igen. Jag letade så noga, tänkte efter så noga. Vad hade jag gjort för fel? Jag gav mig till dig och utan dig var jag ingenting. Hur gick det till? Hur blev jag så beroende av dig att jag inte la märke till att jag sakta men säkert försvann i din skugga. Det här var inte kärlek.

Efter allt som hänt, vad letade jag efter i början? Kärlek. Jag trodde att jag hade hittat den, att jag var lyckligt lottad. Så fel. Jag blev riktigt lurad. Varje gång jag såg, tänkte eller rörde vid dig så kändes det som att jag dog. Varje gång du försökte prata med mig offentligt sprang jag iväg åt samma håll jag kom ifrån, letade upp närmaste toa och spydde. Allt för att visa dig hur skadad du gjorde mig. Men vem lurade jag där? Du såg mig aldrig. Meddelandena på mobilen försvann och till slut spärrade jag ditt nummer, du var nästan borta ur mitt liv. Även om jag visste att du var farlig för mig så kunde jag inte låta bli att kolla tillbaka på gamla bilder eller gå till dem där speciella platserna bara du och jag brukade gå till.

Hur kunde jag vara så blind att jag lät mig själv dras ner med dig?


Ett ord, flera känslor, men alltid ett helvete ,..

Otrygg. Oönskad. Ledsen. Rädd. Slagen. Hotad. Utstött. Mobbad.


Orden ovan är ingen ramsa jag rabblar för mig själv, det är händelser och känslor som händer mig varje dag. Jag vill inte att det ska hända men det händer ändå. Jag vet inte vad jag har gjort för fel för att förtjäna allt det där för det enda jag vet är att jag aldrig kommer få det att sluta. Det är hur det känns och hur det har känts sen alltid. Allt har gått så långt nu och ingen har stått vid min sida och hållit min hand så jag har börjat klandra mig själv.


Det är mitt fel att jag blir helt stirrig om jag hör vissa röster längre bort i korridoren. Det är mitt fel att ingen vill ha mig, jag är oduglig till allt. Det är mitt fel om jag är ledsen och rädd, jag borde vara starkare istället för svag och ynklig. Jag förtjänar slagen mot mitt huvud och sparkarna i korridoren när jag gråter på gruset bakom sopcontainern i skolan. Alla blåmärken som lämnas kvar är mitt straff för att jag inte orkat stå emot. Som allt annat så är det mitt fel att alla skriver glåpord på mitt skåp. Varje gång jag försöker ta bort dem så kommer dem upp igen lika snabbt nästa dag. Jag har börjat vänja mig, som att dem blivit en del av mig som jag inte kan vara utan just för att jag har börjat tro att dem stämmer. Självklart är det mitt eget fel att ingen vill ha med mig att göra. Det är mitt öde och ödet kan ingen ändra på. Allt dehär är mitt fel, det är mitt fel att jag är mobbad. Vad hade jag kunnat göra annorlunda för att undvika allt dehär? Jag har frågat gång på gång men det är ingen som svarar.


Jag har undvikit och stött bort alla som velat komma mig nära, närmare än vad jag förutsätt, så nära så att de lätt kan bryta ner mig som de kan bryta av en kvist på marken. Jag litar inte på någon längre för jag drar alla under samma kam, enlig mig är alla likadana, alla förutom jag. Jag är offret och alla andra är de som fixar alla blåmärken, sår, smärtor och ärr på och inuti min kropp.


Jag försöker vara stark men jag vet att jag är svag. Varje dag känner jag för att bara låta tårarna rinna och en kula träffa mitt huvud. Jag försöker vara starkare men när jag gång på gång faller igen så känner jag mig bara svagare och svagare. Ingen vill ha mig här och alla visar det väldigt tydligt. Varför ska jag då vara kvar om jag är oönskad? Ibland blir jag utelåst och missar lektioner på grund av mig själv. Är det mitt fel att dem inte tycker om mig och straffar mig genom att låsa ut mig från lektioner och ett bättre liv? Istället för att stå upp för mig själv så håller jag med alla andra. Jag är dålig, oönskad och värd ett helvete till liv. Jag vet att man inte ska tänka så men ingenting här i världen får mig att tänka på ett annat sätt.


Skulle hela mitt liv rasa samman mer än vad det redan har gjort så skulle jag inte tveka en sekund på att avsluta allt med detsamma. Min sista önskan skulle vara att ingen mer skulle behöva genomgå vad jag gått igenom. Kampen om min vilja, min frihet och mitt liv gör alltid så mycket svårare. Man ska inte behöva kämpa för att känna sig trygg, inte heller ljuga eller låtsas. Att jag blev mobbad var det ingen som såg, alla blev som blinda, dem blundade och öppnade ögonen igen när allt var försent. Ett ”Hur mår du?” eller ett leende skulle ha gjort allt så mycket lättare, det skulle ha känt mig levande! På dagis var alla så snälla och jag lekte med alla andra barnen. Där fanns ingen skillnad, ingen sorg förutom en borttappad nalle, ingen smärta förutom ett skrapsår på knäet och kärlek existerade. Vart tog tiden vägen, det var så länge sen. Men jag kommer ihåg den så väl för det var då jag var som lyckligast. Vart på vägen blev det fel och jag blev ett offer. Ett offer för alla andra och till slut mig själv. När alla andra slutade mobba mig så tog det ändå inte slut. Jag mindes allt och jag började mobba mig själv. Jag sa allt till mig som alla andra brukade säga, jag skadade mig själv för att den känslan jag kände hade blivit en del av mig. Det är och var så fel på så många sätt men det kändes så rätt enligt mig.


Mitt liv är förstört, men ditt har en chans, sluta blunda för när du öppnar ögonen igen så är det redan försent.

(Detta var en "novell" men ett budskap, ett problem som finns mitt ibland oss. Det är
inte utomjordingar, mördare, våldtäcktsmän, pedofiler eller något liknande. Öppna ögonen och säg hej till världen och ett stort problem som finns mitt ibland oss. "Handlingen" har inte hänt någon jag känner utan jag skrev rätt upp och ner. Det betyder dock inte att att någon inte har blivit utsatt för "handligen".


En "novell" utan mening?

Förälskad. Så jävla förälskad. Kär i allt eller inget. Kär i någon som jag inte kan få. Det är ett krig med mig själv, att jag har överlevt är ett mirakel. Konstigt att jag inte blivit galen än. Ända sen jag såg honom så var jag fast. Hans rufsiga bruna hår när han kom ut från idrottslektionen fick mig nästan att tappa andan. När han log blev mitt liv genast till himmelriket, han såg så oskyldig ut. När jag stod där, förstelnad vid mitt skåp, och han gick fram till mig så tappade jag böckerna jag höll i. En smärre pinsamhet, han ville egentligen prata med sin flickvän som stod bakom mig. Mina kinder blev blossande rosenröda och jag vände mig inåt mot skåpet för att undvika flera pinsamheter. I flera dagar efter den pinsamma händelsen så hade han fastnat i mitt huvud. Chad. Chad, han som jagar mig på en sommaräng i mina drömmar, han som jag i mina drömmar lutar mig mot, trygg i hans famn.


I månader iakttog jag honom, på håll såklart. Sättet han rörde på sig och sättet han kollade på sin flickvän. Det var mig han skulle kolla så på, en dag, inte nu, men en dag. Hela tiden var han ovetande om min kärlek till honom, bara Maria, min allra bästa vän, visste någonting om det. Hon är och har alltid varit min livboj. Hon förstod precis vad jag menade med allt jag sa. Ibland undrar jag om hon också var vansinnigt kär i Chad utan att säga till mig.


Utan att följa efter Chad på något vis så stötte vi på varandra en dag när jag och Maria hade åkt utanför vår byhåla till samhälle. Jag hade placerat mig på ett musikcafé medan Maria letade efter en toa som hon var i stort behov av. Plötsligt stod han där vid mitt bord, i och för sig med ryggen emot mig men han stod där, han flyttade inte på sig i alla fall.


När han vände sig om såg han förvånad ut. Ett oskyldigt och väldigt allmänt ”hej” kom ut väldigt hastigt. Generat log han och jag såg att han började känna sig obekväm. Han visste inte vad han gjorde där. ”du får sätta dig om du vill” sa jag och pekade på platsen mitt emot mig. Han nickade, slog sig ner och drog handen genom håret. Inombords var jag överlycklig och jag kunde nästan känna hur mitt hjärta började smälta. Efter en lång och pinsam tystnad reste jag mig upp och började gå emot olika skivställ som stod placerade i andra änden av caféet. Jag märkte att han såg förvirrat på mig när jag utan förvarning reste på mig. Jag log igen, han brydde sig på ett eller annat vis om mig.


Där stod jag nu, tittandes på cd-skivor på avstånd ifrån den jag hade en enorm förälskelse i, som jag hade gått ifrån frivilligt dessutom. Det tog ett tag innan jag såg i ögonvrån att han stod bredvid mig. Iakttog mig när jag stod och bläddrade bland cd-skivorna. ”så Ash, om jag får kalla dig det?” sa han när han ställde sig bredvid mig och började bläddra bland cd-skivorna han också. ”visst” sa jag, han kunde få kalla mig precis vad han ville. ”det här kanske låter dumt… men vad gör din syster på fredag?” sa han och kollade upp ifrån cd-skivorna för att se på mig.


Det kändes som att jag hade flera små knivsår över hela min kropp, det sved. Menade han verkligen allvar? I flera sekunder väntade jag på att han skulle säga ”ha, jag skoja Ash, jag skulle mer än gärna vara med dig på fredag, upptagen?” men det kom aldrig. Jag lyckades få till ett fejkat men hyfsat leende och mötte hans väntande blick. Det kändes som att han kollade rätt in i mig, såg mig för den jag var men jag visste ju att det inte var sant. Han såg mig som den som kunde fixa ihop honom med min syster. ”jag vet inte riktigt” sa jag, försökte dölja min ganska uppenbara besvikelse och lyckades ganska bra. Till svar fick jag en nickning och en ”ah, okej, vi ses” – blick. Där stod jag utan något spår av hopp kvar i kroppen och såg honom gå ut från caféet. Även om jag visste att vi aldrig skulle bli något mer än kopplade till min syster så kunde jag inte sluta tro, med eller utan hopp. Hur kunde jag älska honom? Jag kände honom inte ens och han kände inte mig. Det enda jag visste var att jag var vansinnigt kär i något på fyra bokstäver. Drömmarna om Chad tog sakta men säkert slut och även hoppet om vårt lyckliga slut. Istället började mardrömmarna som blev min vardag när jag såg honom varje dag med min syster i hans famn. Deras ömma kyssar i köket och blickarna de gav varandra hela tiden, det gjorde mig galen. Jag stod inte ut med att vara hemma längre.


Nu önskar jag att det var som vanligt igen, att jag var osynlig för Chad och att han hade sin ex-flickvän. Nu är det annorlunda, jag står i skuggan av min syster.

- "novellen" eller texten eller vad de nu är har ingen mening och jag vet faktiskt inte varför jag skrev de? Men ibland så kommer jag på små saker jag vill skriva om och då blir de såhär! :o
Vet att den inte är i bästa skick och skulle kunna skrivas bättre osv men det är ju inte direkt någon svenska uppgift... (y'

Kommentera gärna "novellen"/texten!


En "en sida" - novell av moi (y'

Den är liite konstig men läs gärna ändå (y' en kommentar efteråt skulle inte heller vara dumt!

Jag känner ingen smärta längre och jag behöver inte känna mina tårar rinna längs mina kinder längre. Allt det där är förbi sen igår. Det känns som att jag i hela mitt liv har legat i koma men äntligen vaknat upp på riktigt nu. Mitt hår är inte längre slitet och min kropp äcklar mig inte längre när jag ser på mig själv i spegeln. Hon jag ser i spegeln är inte samma person som igår, det är ett bättre jag, ett jag som jag är nöjd med. I mitt huvud går inte längre självmordstankar och inte heller tankar om viktminskning. Ökennamn finns inte längre för de försvann igår. Idag är jag mitt vanliga jag, det ärliga och spännande jag. Den jag drömde om att vara när jag var åtta år, den drömmen har nu blivit verklighet. I mitt rum finns inte mängder med smink, jag har inte längre något att dölja för världen. Jag väljer att visa mitt rätta jag som står upp för sig själv och som är nöjd med sig själv oavsett vad.


Nu är jag lycklig på riktigt och det känns som att jag har en chans med kärleken. Att äntligen bli kär i någon även om jag nu är kär i denna underbara verklighet som jag hamnat i. Jag vill känna känslan alla beskriver med oändliga bokstäver som bildar texter som försöker uttrycka kärleken de känner. Den vill jag dela med någon som känner samma saker som jag.


Gårdagens minnen tynar sakta bort och det jag försöker minnas har en svag dimma över sig. Även om jag inte vill minnas så försöker jag och misslyckas. Allt för att garantera att jag aldrig kommer att känna, minnas eller höra om allt det hemska som egentligen hade en gnutta kärlek med sig då det tog mig till denna underbara verklighet.


Här ska jag ständigt leva med lycka i kroppen och jag ska leva som aldrig förr. Här känner jag mig oövervinnerlig och ingen kan ta den känslan ifrån mig, inte nu, aldrig igen, aldrig ska det bli som förr. Jag kan inte förlåta mig själv för hur jag lät de gå så långt som det gjorde igår och dagarna före det. Jag visste inte att denna underbara verklighet kunde visa sig där med. Hur skulle jag kunna veta om jag aldrig smakat på den såkallade underbara verklighet som livet hade att erbjuda? En gång var jag också lycklig där, allt för länge sen.


Jag hade inget att förlora så beslutet var inte så svårt. I denna underbara verklighet har jag vunnit allt men jag kommer aldrig att behöva riskera något av det. Denhär gången sitter jag säkert. Alla de som är mitt förflutna säger nu hur mycket de älskade mig men det är inte nu jag behöver höra det. Det var då jag behövde höra de, igår och alla dagar före det. Nu har jag gått vidare och lever mer än vad jag gjorde förut. Jag känner mig underbar och älskad!


Jag är lycklig och inget kan ta bort mitt leende på mina läppar. Det är dock skamligt att det behövde gå så långt som såhär. Jag förstår fortfarande inte att jag begick självmord igår, att jag vågade hålla i rakbladet. Jag kände hur det skar mot min hud och jag såg hur mitt blod lämnade min kropp. Jag tycker fortfarande att det var rätt beslut. För nu är jag i min numera underbara verklighet, omgiven av allt som fattades. Jag lever mitt liv så som mitt förflutna inte blev.


För mig blev framtiden efter döden mer underbar än jag kunde drömma om men det lilla jag kommer ihåg från mitt förflutna är alla de underbara stunderna som faktiskt existerade i mitt liv. De gjorde de värt lidandet och smärtan som jag fick för just de stunderna gav mig ett extra liv, en inre styrka som jag tvingade mig själv att leva på. I väntan på att få uppleva en av de underbara stunderna igen! Jag gav upp till sist, jag orkade inte mer men du min starke vän, du ska klara det! Du ska få ett liv fyllt av underbara stunder för att inte gå samma väg som jag. Vi möts i framtiden efter döden när de underbara stunderna har tagit slut. Dehär var min utväg, min död, jag hoppas den inte blir din.