"Jag märkte hur barnen kollade på mig från andra sidan rummet"

För ungefär tre veckor sedan gjorde jag min första dag som vikarie på olika förskolor och skolor (låg- och mellanstadie). Dagen före var jag nervös, för jag hade inte jobbat med barn tidigare. Jag försökte förbereda mig på alla sätt och vis, men jag förberedde mig aldrig på frågorna jag fick. Jag hade inte ens tänkt tanken att någon skulle fråga mig om mitt ursprung. 
 
Frågan "kommer du från Thailand?" fick jag redan första dagen. Jag märkte hur barnen kollade på mig från andra sidan rummet och viskade till varandra. Jag kände på mig att de snart skulle komma fram och fråga något. Efter mycket om och men fick jag peka ut mitt ursprungsland på en rullgardinskarta för att de skulle förstå varifrån jag kom.
 
Det blev så tydligt hur de försökte pussla ihop mitt ursprung med något de redan hade en relation till. Det blev också tydligt hur jag inte passade in i deras verklighetsuppfattning.
 
 
"Du är ju brun, så vilket land kommer du ifrån?" fick jag under en lektion när jag gick runt och hjälpte barnen vid sina bänkar. Den kom så oförberett, jag blev nästan ställd. När jag hade svarat fortsatte barnet med sin uppgift medan jag stod redo för följdfrågor. Hen kunde lika gärna ha frågat mig hur mycket klockan var.
 
"Vad betyder adopterad?" fick jag vid matbordet när vi åt mellanmål. Jag gjorde mitt bästa för att förklara adoption, som kan vara så komplext, på ett så enkelt sätt som möjligt. Jag förstår att barn inte vet vad adopterad betyder, för adoption är inte någonting alla barn kommer i kontakt med. Det finns till och med vuxna som inte vet vad adoption innebär.
 
Andra frågor jag fått är "hon har ju ljust hår och du har mörkt hår, så hur kan ni vara släkt?", "vems näsa har du?" och "kan du ditt språk?".
 
Jag tycker det är spännande att barnen fokuserar mycket på likhet och hur jag ser ut. De sammankopplar utseende med språk och länder, för det är vad samhället lärt dem, och det dyker upp en hel del frågor när det inte stämmer överens.
 
 
När vuxna frågar mig saker känns det som att de gör det mer av nyfikenhet, de bara måste veta, medan när barn gör det så vill de verkligen förstå. Jag är liksom någonting nytt, något främmande som de vill veta mer om. Då ser jag det mer som ett tillfälle att till exempel berätta vad adoption är och att människor kan se olika ut.
 
Hittills tror jag att mitt vikariat har varit väldigt lärorikt, både för mig och barnen jag träffat. Mestadels för att det är bra att träffa människor som skiljer sig på många olika sätt från en själv. Jag tror nämligen att människor, både vuxna och barn, är rädda för det de inte vet så mycket om.
 
Ibland önskar jag att frågorna bara kunde ta slut och ibland önskar jag att de aldrig kommer göra det. Det enda som är värre än alla frågor om adoption är nämligen okunskapen om det.

Tankar och tips: om sånt som inte är vitt.

 
Igår tillät jag mig själv ligga kvar i sängen längre än vad som anses vara acceptabelt, både av samhället och av mig själv. Jag behövde verkligen en "jag gör vad jag vill"-dag där jag struntade i vad jag "borde" göra eller "måste" göra. Istället låg jag kvar och lyssnade på podcasten Arga flickor och det 39:e avsnittet Men du är ju nästan vit..?! :Med Jyothi och Jon. Kort sagt så pratar de om adoption och hur man kan bli bemött som adopterad. Den podden har länge funnits i min "att lyssna på"-lista, men det var det första avsnittet jag lyssnade på. Jag var fast, precis som jag blir av det mesta när det kommer till adoption. Mitt första tips är därför att lyssna på avsnittet.
 
Jag har ramlat över Jyothi och hennes adoptionshistoria ett par gånger förut, men jag kände att jag ville veta mer. Det gjorde att jag ett par minuter senare satt och lyssnade igenom Verkligheten i P3 där hon pratar om när hon åkte till Indien för att söka efter sina rötter. Det kändes befriande att det som är problematiskt med adoption togs upp – det känns inte som att den aspekten får så mycket plats som den behöver. Det andra tipset är att ta lite tid och lyssna på en del av Jyothis återresa. Lyssna, lyssna, lyssna!
 
Tidigare i höstas la jag märke till att jag inte följer någon av sydostasiatiskt ursprung på sociala medier, förutom de som är bekanta till mig. Jag hade väldigt få som jag kunde känna en utseendemässig samhörighet med. Det gjorde att jag tyckte att mitt utseende var udda och inte lika välkomnat. Att kunna känna igen sig i andra är viktigare än vad jag trodde. Dagen jag insåg detta blev dagens projekt att laga mitt flöde, att få det till det jag ville att det skulle vara: en plats där jag bestämmer vilka jag inspireras av och vilkas liv jag vill ta del av. Jag började aktivt fylla mina flöden med en bredare representation, speciellt av sydostasiater och speciellt på Instagram. Mestadels är jag bara förvånad över att jag inte reflekterat över det här tidigare. Jag antar att jag undermedvetet har försökt anamma det mer typiskt västerländska utseendet. Ett utseende som jag aldrig kommer kunna ha. Jag vill inte matas med intryck som gör att jag inte känner mig tillräckligt bra som jag är, men det tog ett tag innan jag insåg att det var precis det jag blev. Jag tror att alla borde vara lite mer selektiva när det kommer till vilka vi följer och ofta så hjälper det att bara reflektera lite.

Gul utanpå av Patrik Lundberg

 <-- Boken!

För ett tag sedan tog jag upp det här med att vara adopterad... Och det är precis det den här boken tar upp! Patrik Lundberg, adopterad ifrån Korea, berättar hur hans resa tillbaka sitt födelseland gick och hans första träff med sin biologiska familj/släkt. Läskigt nog gick han också MKV och bestämmer sig för att ta sin utlandstermin i just Korea.

Jag känner igen mig på så många plan i den här boken och rekommenderar den varmt till alla! Det blir bara bättre av att han, i boken, lyssnar på Håkan. Jag blir ännu mer fast när jag läser att han har läst precis samma barnbok som mig. Boken är 220 lättlästa sidor och tog ett par timmar att ta sig igenom. Jag antar att om en är adopterad ifrån Korea är boken ännu intressantare, men den var intressant iallafall! Däremot behöver en inte vara adopterad för att läsa boken. 

Det känns bra att veta att någon delar samma erfarenheter som en själv, fastän jag alltid haft kontakt med andra adopterade. Fastän icke-adopterade säger att de förstår så gör de inte riktigt detJag vill dessutom tipsa om ett instagramkonto! adopteradisverige är ett konto som skapades i brist på forum och andra plattformar där adopterade kunde dela med sig av sina erfarenheter. Jag känner igen mig i sinnes många texter som publiceras där. Kontot är till största del till för adopterade, men jag antar att icke-adopterade kan gå in och kika också! 

Det här med att vara adopterad.

 
I flera dagar har jag försökt att skriva detta inlägg, men det är svårare än jag trodde. Det började med två sömnlösa nätter där jag tyckte det var roligare att läsa om andra adopterades erfarenheter än att sova. Jag kunde verkligen relatera. Mycket de skrev om har jag vid ett eller annat tillfälle också varit med om. Frågan som återstår är: hur ska jag kunna skriva detta inlägg utan att trampa någon på tårna?
 
Vart kommer du ifrån? ... Nej, men jag menar, vart kommer du egentligen ifrån? Jag kommer ifrån Rönneshytta, Askersund, Örebro, Sverige. Jag är däremot adopterad ifrån Vietnam, vilket är svaret alla vill veta. Detta är den första frågan av x antal frågor innan en mer normal konversation kan börja. Jag blir alltid lite förvånad över hur många verkar tro att de har någon slags rätt till min bakgrund, min uppväxt och familjeträd. Jag brukar inte fråga vart någon egentligen kommer ifrån det första jag gör. För en del kan det vara ett känsligt ämne, vilket inte många verkar bry sig om. 

Känner du dig svensk? Hm. Hur svensk är jag? Vad måste en göra för att klassas som svensk? Vad finns det för krav? Vi vet ju alla att det finns formella krav... Och sen informella krav som resten av samhället skapar. Det är så himla svårt att matcha alla krav – det går ju liksom inte. Ingen kan göra så att alla blir nöjda. Det kanske däremot inte är meningen heller. Det slutliga svaret är väl att: ja, jag känner mig svensk. Jag vet ingenting annat. 

Men Hanna, egentligen är du ju inte svensk? Nähä. Identitetskris 2.0. Jag är så medveten om dessa informella krav och tanken på att jag aldrig kommer att vara helsvensk (om det ens finns nåt som heter det längre) är väldigt störande. Detta är alltså ett påstående om att Sverige inte är mitt land. Jag kan inte ändra min hudfärg eller det faktum att jag inte har en historia om att "våra mammor låg bredvid varandra på BB och därför har vi känt varandra hela livet". Däremot är jag inte tillräckligt mycket vietnames för att Vietnam ska bli mitt land. Det är här du som frågar inte riktigt förstår. Jag kan inte kulturen, språket eller alla normer – jag är alltså en turist i, enligt er, mitt eget land. Har ni någonsin tänkt på det såhär?

Under insparken blev jag ofta förväxlad med internationella studenter, vilket jag tycker är mest en kul sak. Det är alltid pinsammare för alla andra än för mig. Däremot är det också en tydlig markör på att jag i första hand är mitt utseende och inte min personlighet.
 
Kan du prata vietnamesiska? Nej. Jag var ett halvår (tror det var ett halvår) när jag adopterades. Åter igen förstår du inte. Hur kan jag inte språket? Jag kommer ju därifrån. Att 6 månader gamla jag inte kunde språket är väl egentligen ingen nyhet. Vilket barn, så litet, kan prata någonting överhuvudtaget?! Intressant, tänker du, hur dum får en bli, tänker jag. 

Vill du åka tillbaka? Har du varit tillbaka? Vill du hitta dina föräldrar? ... Liksom, dina riktiga föräldrar. ÅH, JAG VET, du kan vara med i Spårlöst?! Jag har varit tillbaka, med mina föräldrar, för länge sen. Självklart vore det kul att åka "tillbaka" – jag älskar att resa. Att vara med i Spårlöst är väl inte det ultimataste enligt mig. Först och främst är det ett tv-program, vilket gör att mycket är klippt och aningen falskt. Dessutom tvivlar jag på att de visar allt precis som det är. Det finns ju scenarion där den biologiska familjen faktiskt inte vill ha kontakt, vilket förklarar varför en blivit bortadopterad från första början. 

Måste även inflika med att jag redan har två föräldrar och jag har inga planer på att hitta några fler. Att vara föräldrar är, enligt mig, så mycket mer än att föda någon. Det handlar om att uppfostra någon med bra värderingar och redskap för att kunna ge sig ut i det äventyr som kallas livet. Det ni egentligen syftar på är mina biologiska föräldrar och det är en stor skillnad. Ibland när jag ser mina kompisar med deras föräldrar tycker jag det är kul att se hur lika de är till utseendet och det är väl den jämförelsen jag inte riktigt kan göra. Däremot lägger jag märke till hur lika en kan vara till sättet, vilket är otroligt kul. 

Jag känner inget större behov av att söka upp mina biologiska föräldrar. Det kanske kommer en dag när jag själv håller på att bilda familj. En del adopterade känner att de inte vill söka upp sina biologiska föräldrar för att det, på något sätt, skulle göra adoptivföräldrarna besvikna eller åsidosatta. Jag håller inte med. I min familj har vi alltid pratat öppet om adoption och om att leta upp sina biologiska föräldrar. Jag älskar berättelsen om hur jag kommer till Sverige och släkten står och väntar på mig på Arlanda. Jag kommer särskilt ihåg delen där min familj berättade att jag vinkade – jag var social och utåtriktad redan då! 

Är du tacksam över att ha blivit adopterad? Du borde vara tacksam! Jag är tacksam, tro ingenting annat. Jag är glad över att ha kommit till Sverige. Det jag däremot inte gillar är hur jag ibland kan bli jämförd med ett välgörenhetsprojekt. Det är fint att adoptera. Det är fint att lägga pengar i välgörenhetsbössor. Det är så himla fint. Jag är inget välgörenhetsprojekt. Jag är precis lika tacksam över att ha blivit adopterad som jag är över att ha en frisk kropp. Det är slumpen som avgör vart du föds, kanske är det ödet. Jag tror inte jag hade varit lyckligare om jag redan från början fötts i Sverige. Jag har, trots allt, en viss koppling till andra adopterade som gått igenom liknande saker. Det har gett mig ett visst perspektiv på livet som inte går att köpa. 

Hur känns det att bli övergiven av sina föräldrar? Min bild är att jag blev bortlämnad till ett bättre liv. Jag är född med läpp- och gomspalt (googla om ni vill, jag själv är lite obekväm med att faktiskt se bilder på det). Detta gjorde i sin tur att jag, på ett eller annat sätt, inte hade tillgång till medicinsk hjälp. Detta är ingenting jag brukar nämna och människor som inte kommit i kontakt med läpp- och gomspalt förut brukar inte uppmärksamma det heller. Jag ser detta som den största anledningen till att jag blev bortadopterad. Att Vietnam sedan är ett rätt fattigt land är väl också en faktor. Detta kan vara att försköna det hela, men det är så jag fått det berättat för mig. Kanske var jag bara oönskad, men jag lever hellre med det ovanstående. Jag måste även inflika att: ja, jag kanske blev övergiven av mina biologiska föräldrar, men fick istället två adoptivföräldrar som ville ha just mig. 
 
Tycker du det är jobbigt att folk alltid ställer frågor och är nyfikna? Det kan i längden bli lite påfrestande, men nej, inte egentligen. Jag är relativt öppen med att jag är adopterad, men jag vet att andra tycker det är jobbigt. Därför tycker jag det är konstigt att det anses vara helt acceptabelt att ställa en massa frågor. Jag brukar ofta skämta om hur lika jag och min bror är, vilket alla håller med om att vi är... Tills jag säger att vi inte är biologiska syskon. Människor är, och kommer alltid vara, nyfikna på det som inte är vanligt, på det som inte är kärnfamiljen

Detta inlägg börjar lida mot sitt slut och jag hoppas ni fått lite svar. Jag tycker att inlägget har varit givande för mig med då jag verkligen fått reflektera över saker och ting. Detta stämmer självklart inte för alla adopterade, utan jag kan bara prata för mig. För många som är adopterade inom Sverige stämmer inte detta heller. Om det är något mer ni undrar över får ni gärna kommentera inlägget. Jag har faktiskt varit lite tveksam till att publicera detta inlägg, då det trots allt är rätt känsligt, men kommit fram till att det ska publiceras iallafall. Detta inlägg är till alla er som är adopterade, har adopterade vänner, är nyfikna eller är adoptivföräldrar. Det kanske kan ge en inblick till er som ska adoptera? Jag hoppas, i vilket fall som helst, att det ger er ett lite annorlunda perspektiv på saker och ting. 

Vi väljer inte vart vi föds - valet 2014.

Jag borde egentligen sova nu, men det är för många tankar som snurrar runt. Jag lovade att komma ut med ett inlägg om valet, men det har inte kommit ännu. Det ligger som utkast, men längre än så har det inte kommit. Nu har jag däremot lust att skriva lite åsikter. För ett par minuter sedan läste jag en artikel om ordet "Negerkung" som är aktuellt just nu - nu är jag ledsen, förbannad och besviken. Jag är ledsen, förbannad och besviken på all idioti som finns just nu och cirkulerar bland kommentarsfälten. 

Jag är, precis som många andra, upprörd över de 13% som SD fick i valet. Jag är inget fan av SD, inte alls faktiskt. Det kanske inte är så förvånande. Jag är också upprörd över att jag känner personer som ingår i de 13%. Jag tycker det är läskigt att deras värderingar kan skilja sig så mycket från mina. Detta är ändå människor som står mig mycket nära. Vi väljer inte vart vi föds. Du väljer inte att du ska födas in i kungahuset, du väljer inte att du ska födas in i en familj med taskiga löner, du väljer inte att födas i ett land med krig. Det bara blir så. Mitt land, ditt land, aldrig vårt land? Aldrig allas land? 

Jag är, som många vet och förstår, inte född i Sverige. Istället är jag född i Vietnam och adopterad. Jag valde inte att födas i Vietnam, jag valde inte heller att adopteras till Sverige - jag hade bara tur. Nu kommer den stora frågan: är jag svensk? Jag känner mig svensk, pratar svenska, är svensk medborgare - gör alla de där "svenska sakerna" som en ska göra. "Ja, du är svensk, du är ju adopterad" Vad skiljer då mig från alla som flyr till Sverige? Alla de kriterier som jag rabblade upp fyller många andra människor också, däribland de som väldigt många anser "inte har någon rätt att vara här" och som "tar vårt land och våra  jobb". 

Jag tror de flesta vet exakt vad jag tycker om SD, så jag kommer inte gå in närmare på det. Detta inlägg är inte till för dem. Detta inlägg är istället till dem 87% som ser allt ur ett annat perspektiv. Kanske ett perspektiv som inte skiljer sig så mycket från mitt eller som (om vi pratar blockpolitik) är på andra sidan blocket längst ut. Jag följde valvakan hela tiden - på twitter, aftonbladet, facebook och SVT. Jag satt ivrigt och ville se hur det gick. Vi bytte regering, SD fick 13%, moderaterna tappade % och F! kom inte in - det är så jag ser på valet 2014. Resultatet blev inte som jag hoppades och vi är (som medierna säger) i ett kritiskt läge med fyra svåra år framför oss. 

Avslutningsvis: vi väljer inte vart vi föds, vilket alla borde tänka på en extra gång. 

Someone else's life av Katie Dale

 <--- Boken.

Jag kommer nu att presentera sommarens bok som är ett MÅSTE att läsa. Som rubriken säger så heter den "Someone else's life" av Katie Dale. Jag var fast redan vid omslaget, och ja, jag dömer böcker efter omslaget. Sorgligt men sant. Jag läste boken på engelska och tyvärr tror jag inte att den finns översatt till svenska. Dock ska inte det hindra dig/er från att läsa boken, annars kommer ni att ångra er. Det är en riktig bladvändare ni har att vänta er! 

Om boken: Rosie sörjer sin mamma Trudies bortgång då hon hade Hungton's Disease, men nu är hon orolig att hon själv kan ha ärvt HD. Som en chock avslöjar hennes mammas bästa vän att Trudie inte var hennes biologiska mor och att hon inte kan ha HD. Istället blev Rosie förväxlad precis efter att hon fötts. Det är menat att det ska besvara en fråga men istället väcker det bara fler. Varför blev hon förväxlad? Var är hennes biologiska föräldrar? Vem är egentligen Rosie? Vem kunde hon ha varit? Rosie bestämmer sig därför för att leta reda på sin biologiska mamma och följer med sin ex-pojkvän på resan de så länge hade planerat. 

Vad jag tyckte: Totally amazing! Boken rör så många områden och man får sig en riktig tankeställare. Allt från att förlora någon i HD eller gå på jakt efter sitt ursprung till att inte bara hitta delar av sig själv som kommer att fylla tomrummen eller förvirrande kärlek. Jag kände verkligen att jag ibland kunde bli arg på karaktärerna när de pratade om hur mycket blodsband spelade in... Då jag inte alls håller med. Eftersom att jag är adopterad kunde jag mycket väl förstå hur de tänkte och de tog upp ämnet mycket och väl. Något jag tycker var oerhört bra! 

Till slut kan jag bara avsluta som jag började; Läs boken! Det är en viktig bok som tar upp viktiga frågor, t.ex. att hitta sig själv. Rättelse: skapa sig själv. Allt du gör, inte gör, säger och inte säger osv. är vad som gör dig till just dig. En del kan ofta glömma bort det, and for the record, du kan inte bara hitta dig själv. Att skapa dig själv däremot, det är helt och hållet möjligt, och omöjligt att undvika.