Jag beklagar sorgen

Igår fanns du inte mer. Din kropp hade kämpat på alldeles för länge och nu var det dags att ge upp. Jag var på pole dance, försökte lära mig att snurra runt stången. Fick ett sms: Han var död när vi kom in ♥ Jag fortsatte dansa, som om ingenting hänt. 
 
När jag kliver in genom ytterdörren hos mormor vet jag inte hur jag ska bete mig. Hallen är full av skor och min moster bär in fika till tv-rummet. Jag hör skratt och lågmält prat, som om det var en vanlig fikastund där alla bara råkat komma samtidigt. Jag kramar om mormor hårt och länge, innan jag gör detsamma med din syster. Alla stolar runt bordet är upptagna och det är ingen mer som kommer, men det känns ändå som att det är en stol som fattas. Vi pratar om vilka låtar du gillade och vilka vi ska ha på din begravning. Vi pratar om det gick snabbt eller sakta, om du led eller kände dig ensam. Vi pratar bara om dig, i flera timmar.
 
Jag har inte fällt en tår sedan jag klev in genom dörren. Inte en enda gång sedan vi fick beskedet. Det är inte förrän någon säger att du har med dig frolic till himmelen och matar hunden Clas hela dagarna som tårarna kommer. Min yngsta kusin säger att du inte kan vara i himmelen än eftersom din kropp ligger kvar på sjukhuset. Hennes mamma måste förklara att "själen åker till himmelen och kroppen stannar kvar". Hon måste berätta det flera gånger och jag lyssnar varje gång. Jag har också svårt att ta in det, fastän jag egentligen vet.
 
När jag kommer till jobbet kvävs jag av "jag beklagar sorgen"-kramar och sorgsna blickar. All omtanke är fin, men jag känner mig obekväm eftersom jag där och då inte alls är ledsen. Jag har nästan glömt bort att någonting har hänt. Att någon har försvunnit, för alltid. Det är inte förrän jag måste förklara vad som händer med dina tillhörigheter från sjukhuset som tårarna kommer. Där ska jag försöka vara pedagogisk och stark, medan jag håller tillbaka tårarna. Hur säger en till en 6-åring att hennes teckningar packats ner och att du inte kunde ta med dig dem?
 
Sedan igår är det svårt att ta in nya saker, oavsett vad det gäller. Det har tagit stopp. Framför mig ser jag istället hur du matar fåglar och tittar på dem genom köksfönstret, tittar på tv på högsta volym och knycker gratis servetter från caféer på marieberg. Jag ser allt det där och det gör ont att veta att jag inte kommer se dig göra något mer. Jag kan bara hoppas att du ser oss göra mer.