180410

Det är redan april och jag irriterar mig på sten i skorna och försöker förklara varför en inte ska kasta sand. Varje gång jag går utanför dörren tar vinden tag i mig, på ett sånt där okontrollerat och vilset sätt. Jag funderar på om jag ska göra som min moster sa, lägga stenar i fickorna så jag inte blåser bort, eller om jag bara ska vänta ut det. Jag verkar vänta ut det mesta nuförtiden.
 
Min kropp spelar mig spratt och fallerar när jag minst anar det. Magontet kommer smygande och jag försöker acceptera att jag numera är en sån som måste tänka på vad jag äter, att jag tar det lugnt och inte stressar upp mig. Oförklarliga symptom dyker upp och jag självdiagnotiserar mig själv med hjälp av google, familjeliv och flashback. Precis sådär som en inte ska. Varje gång kommer jag fram till att jag är döende, om inte fysiskt så psykiskt.
 
Kommer på mig själv med att tänka "det kan inte bara vara jag som mår såhär". Saken är den att jag inte mår dåligt, men inte heller bra, jag mår ingenting. Gränsen mellan att vara i ett vakuum och att vara ett vakuum är utsuddad. Jag dansar omkring någonstans där på linjen. Det känns som att den berömda väggen lurar i bakgrunden, som ett monster i garderoben vars dörr jag byggt en barrikad framför. 
 
Jag och mina överanalyserande tankar är stammisar hos tandläkaren, sträckkollar Grey's Anatomy och lyssnar på sorgliga spotifyspellistor. Andas, känner efter och gråter på grund av identitetskris, hormoner och för lång tid mellan måltiderna. Känner hur jag tappar fotfästet och driftar iväg. 
 
Slut på melankoli.