"Jag märkte hur barnen kollade på mig från andra sidan rummet"

För ungefär tre veckor sedan gjorde jag min första dag som vikarie på olika förskolor och skolor (låg- och mellanstadie). Dagen före var jag nervös, för jag hade inte jobbat med barn tidigare. Jag försökte förbereda mig på alla sätt och vis, men jag förberedde mig aldrig på frågorna jag fick. Jag hade inte ens tänkt tanken att någon skulle fråga mig om mitt ursprung. 
 
Frågan "kommer du från Thailand?" fick jag redan första dagen. Jag märkte hur barnen kollade på mig från andra sidan rummet och viskade till varandra. Jag kände på mig att de snart skulle komma fram och fråga något. Efter mycket om och men fick jag peka ut mitt ursprungsland på en rullgardinskarta för att de skulle förstå varifrån jag kom.
 
Det blev så tydligt hur de försökte pussla ihop mitt ursprung med något de redan hade en relation till. Det blev också tydligt hur jag inte passade in i deras verklighetsuppfattning.
 
 
"Du är ju brun, så vilket land kommer du ifrån?" fick jag under en lektion när jag gick runt och hjälpte barnen vid sina bänkar. Den kom så oförberett, jag blev nästan ställd. När jag hade svarat fortsatte barnet med sin uppgift medan jag stod redo för följdfrågor. Hen kunde lika gärna ha frågat mig hur mycket klockan var.
 
"Vad betyder adopterad?" fick jag vid matbordet när vi åt mellanmål. Jag gjorde mitt bästa för att förklara adoption, som kan vara så komplext, på ett så enkelt sätt som möjligt. Jag förstår att barn inte vet vad adopterad betyder, för adoption är inte någonting alla barn kommer i kontakt med. Det finns till och med vuxna som inte vet vad adoption innebär.
 
Andra frågor jag fått är "hon har ju ljust hår och du har mörkt hår, så hur kan ni vara släkt?", "vems näsa har du?" och "kan du ditt språk?".
 
Jag tycker det är spännande att barnen fokuserar mycket på likhet och hur jag ser ut. De sammankopplar utseende med språk och länder, för det är vad samhället lärt dem, och det dyker upp en hel del frågor när det inte stämmer överens.
 
 
När vuxna frågar mig saker känns det som att de gör det mer av nyfikenhet, de bara måste veta, medan när barn gör det så vill de verkligen förstå. Jag är liksom någonting nytt, något främmande som de vill veta mer om. Då ser jag det mer som ett tillfälle att till exempel berätta vad adoption är och att människor kan se olika ut.
 
Hittills tror jag att mitt vikariat har varit väldigt lärorikt, både för mig och barnen jag träffat. Mestadels för att det är bra att träffa människor som skiljer sig på många olika sätt från en själv. Jag tror nämligen att människor, både vuxna och barn, är rädda för det de inte vet så mycket om.
 
Ibland önskar jag att frågorna bara kunde ta slut och ibland önskar jag att de aldrig kommer göra det. Det enda som är värre än alla frågor om adoption är nämligen okunskapen om det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback