Saker som hänt i oktober

 

Hallå där människor. Vi är tre veckor in i oktober och allting bara flyter på. Bilden ovan är från en fredagsmorgon som jag inte kunde låta bli att föreviga på bild. Är svag för allt som ser drömmigt ut. Förra helgen kom Elin på besök. Vi konstaterade att vi inte setts sedan jag flyttade till Stockholm i mars. Vi la ansiktsmasker, åt taco och tittade på en feel good-film. Kändes skönt att vara i något som är bekant och oansträngt. 

Förut i veckan publicerade Nyheter24 min text om att vara vikarie och få frågor om adoption, om ni inte läst den kan ni göra det här!

 
I tisdags var jag på en föreläsning med Martin Schibbye – en journalist som blev fängslad i Etiopien under 14 månader. Han pratade mycket om hur viktigt journalistik och pressfrihet är, men även om sin tid i Etiopien. Det var en mycket intressant föreläsning! Igår var det dags för teater med jobbet och på kvällen åkte jag hem till en av mina kusiner för att fika. Verkligen en av fördelarna med att bo i samma län igen. 
 
När jag inte säger till barn att ta på sig sina jackor eller försöker skriva en hemtenta om feminism letar jag flygbiljetter till en annan kontinent. Jag läser på om visum, resevägar och smultronställen som jag inte får missa. Jag vill bara boka allt här och nu, men egentligen vet jag inte om jag kan. Måste påminna mig själv om att ta en sak i taget, vilket jag är riktigt dålig på. Måste påminna mig själv om att jag har tid. 
 
Anyway, dags att fortsätta skriva på den där hemtentan som aldrig vill bli klar. Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 

World Trade Center och Wall Street

 
Hallå där. Det är dags för ännu ett New York-inlägg. Om jag ska vara ärlig så har jag redan blandat ihop dagarna när vi var där, dels på grund av tidsskillnaden (och datumstämplarna på korten stämmer därmed inte), dels på grund av att jag har väldigt minne. Men, en dag var vi i alla fall till World Trade Center och gick in på 9/11 memorial museum. 
 
 
 
 
Tog väldigt få bilder inne på museumet, så ni får nöja er med bilder runtomkring byggnaden i stället. Väl inne på museumet tappade jag bort mitt sällskap både en och två gånger, men det är väl nästan oundvikligt på museum tänker jag. Rekommenderar er att gå dit om ni är i New York, en fick nämligen reda på väldigt mycket saker om 9/11. Mycket värt med andra ord!
 
 
När vi var klara vid museumet gick vi tills vi kom till den berömda finansgatan Wall Street. Kändes lite konstigt att gå på en gata en hört så mycket om. 
 
 
 
 
 
Till slut hade vi gått så långt att vi kom ner till vattnet. Där njöt vi av utsikten och knäppte alldeles för många bilder av Brooklyn och Brooklyn Bridge. 
 
 
 
 
 
Vill du se fler bilder från New York?
Spana in: 

"Jag märkte hur barnen kollade på mig från andra sidan rummet"

För ungefär tre veckor sedan gjorde jag min första dag som vikarie på olika förskolor och skolor (låg- och mellanstadie). Dagen före var jag nervös, för jag hade inte jobbat med barn tidigare. Jag försökte förbereda mig på alla sätt och vis, men jag förberedde mig aldrig på frågorna jag fick. Jag hade inte ens tänkt tanken att någon skulle fråga mig om mitt ursprung. 
 
Frågan "kommer du från Thailand?" fick jag redan första dagen. Jag märkte hur barnen kollade på mig från andra sidan rummet och viskade till varandra. Jag kände på mig att de snart skulle komma fram och fråga något. Efter mycket om och men fick jag peka ut mitt ursprungsland på en rullgardinskarta för att de skulle förstå varifrån jag kom.
 
Det blev så tydligt hur de försökte pussla ihop mitt ursprung med något de redan hade en relation till. Det blev också tydligt hur jag inte passade in i deras verklighetsuppfattning.
 
 
"Du är ju brun, så vilket land kommer du ifrån?" fick jag under en lektion när jag gick runt och hjälpte barnen vid sina bänkar. Den kom så oförberett, jag blev nästan ställd. När jag hade svarat fortsatte barnet med sin uppgift medan jag stod redo för följdfrågor. Hen kunde lika gärna ha frågat mig hur mycket klockan var.
 
"Vad betyder adopterad?" fick jag vid matbordet när vi åt mellanmål. Jag gjorde mitt bästa för att förklara adoption, som kan vara så komplext, på ett så enkelt sätt som möjligt. Jag förstår att barn inte vet vad adopterad betyder, för adoption är inte någonting alla barn kommer i kontakt med. Det finns till och med vuxna som inte vet vad adoption innebär.
 
Andra frågor jag fått är "hon har ju ljust hår och du har mörkt hår, så hur kan ni vara släkt?", "vems näsa har du?" och "kan du ditt språk?".
 
Jag tycker det är spännande att barnen fokuserar mycket på likhet och hur jag ser ut. De sammankopplar utseende med språk och länder, för det är vad samhället lärt dem, och det dyker upp en hel del frågor när det inte stämmer överens.
 
 
När vuxna frågar mig saker känns det som att de gör det mer av nyfikenhet, de bara måste veta, medan när barn gör det så vill de verkligen förstå. Jag är liksom någonting nytt, något främmande som de vill veta mer om. Då ser jag det mer som ett tillfälle att till exempel berätta vad adoption är och att människor kan se olika ut.
 
Hittills tror jag att mitt vikariat har varit väldigt lärorikt, både för mig och barnen jag träffat. Mestadels för att det är bra att träffa människor som skiljer sig på många olika sätt från en själv. Jag tror nämligen att människor, både vuxna och barn, är rädda för det de inte vet så mycket om.
 
Ibland önskar jag att frågorna bara kunde ta slut och ibland önskar jag att de aldrig kommer göra det. Det enda som är värre än alla frågor om adoption är nämligen okunskapen om det.