En lördag när väggarna krympte.

Väggarna krymper. Tomrummet tar upp hela rummet. Luften trycks in i rummets hörn och försvinner sedan ut genom fönstren som står öppna. Känner mig instängd. Det här är tredje gången jag gråter på en kväll – och jag vet inte ens varför. Jag låter tårarna rinna längs med kinderna och försöker att andas. Försöker streta emot, men allting fortsätter att krympa. Fortsätter att kväva. Jag kippar efter andan, försöker att andas i samma takt som alla andra. Märker inte ens att jag slutar att andas helt istället. Jag bara glömmer bort det.
 
Rannsakar mig själv och alla andra. Vill bryta upp från hälften av mina vänskapsrelationer. Vill våga lita på människor. På riktigt. Vill skapa mig själv och vara klar med hela identitetsletandet. Vill bara förlora mig själv totalt. Vill lyckas och fortsätta jobba mot den där skrivardrömmen jag burit på sedan jag var liten. Vill bara misslyckas och bli av med alla förväntningar. 
 
Märker att jag inte passar in. Ser inte mig själv någonstans. Vet inte vem jag är. Det är inte kul att vara 20-någonting längre. Jag har en identitetskris minst tre gånger per dag och försöker fortfarande anamma någon sorts "jag vet vad jag håller på med"-fasad. Det verkar som att jag lurar de flesta i min omgivning. Ändå en bedrift kanske. 

Kommentarer
Postat av: Ellen Gräntz

!!!!!! så mycket igenkänning

Svar: Åh, så "kul" att du känner igen dig! Det känns alltid lite mindre ensamt om en vet att flera känner likadant.
Hanna Larsson

2017-05-20 @ 23:14:21
URL: http://ellengrantz.blogg.se/
Postat av: Amanda

Känner också igen mig i vissa saker!

2017-05-23 @ 19:49:01
URL: http://amandalarsson.nu

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback