När jag inte gillar den jag är.

Ibland känns det som att jag föråder mig själv, som att jag går emot mina principer och det jag brukade tro på. Den jag brukade vara, men inte längre är. Jag har insett att jag vänder kappan efter vinden mer än vad jag vill erkänna. Förr brukade jag stå upp för mig själv, mina åsikter och vad jag ansåg var rätt och fel. Nu är jag konflikträdd och låter mig trampas på. Jag låter människor kritisera hur jag väljer vilka jag umgås med och jag låter människor behandla mig dåligt utan att säga ifrån. Om mitt yngre jag hade sett mig nu, så hade hon varit besviken. Jag känner inte igen mig själv längre när jag tittar i spegeln. Jag vet inte vem jag är längre. 
 
Det senaste året har jag hört ord som lika gärna kunde varit knivar i ryggen. Knivar varsamt inlindade i siden. Istället för att ifrågasätta, istället för att stå upp för mig själv, så ligger jag här och långsamt förblöder. Året som på många sätt har stärkt mig och låtit mig växa, har även tagit mig tillbaka flera år. Jag funderar ofta på vad som hände: hur jag välkomnade in negativitet i mitt liv och hur människor slutade stötta varandra, på riktigt. Vart jag än vänder mig känns det som att det finns en dold agenda, och jag kan bara spela med. Kanske är problemet inte att jag inte vet vem jag är, utan att jag faktiskt vet och inte gillar det. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback