Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson

 
Citat från boken: "Kalmars jägarinnor var ett spräckligt följe. Det är ett under att vi lyckades hålla ihop överhuvudtaget. 
 
Hade inget val. 
Hade bara varandra. 
Hade den där vrålande känslan i bröstet."
 
Senaste boken jag läste ut var Tove Folkessons debutroman Kalmars Jägarinnor. Här väldigt blå för att vitbalansen inte ville samarbeta. Måste även medge att fysiska böcker är 10 gånger mer fotogeniska än böcker på en läsplatta. Boken utspelar sig, obviously, i Kalmar under 90-talet. Bokens huvudperson, Eva Zackrisson, och resten av jägarinnorna går på gymnasiet och är i gränslandet mellan tonåringar och vuxna. De tjuvkopplar bilar, styr galna hemmafester och glömmer allt det som gör livet så jävla svårt. 
 
Genom hela boken finns det en väntande känsla, att det finns någonting efter Kalmar, någonting efter studenten och jägarinnornas tid tillsammans. Den finns mellan raderna, mellan sidorna. Den där känslan av att lämna småstaden där allt är som det alltid brukar vara, och aldrig komma tillbaka. Systerskapet som Kalmars jägarinnor har är så otroligt starkt – nästan lite för starkt. Samtidigt som de skyddar varandra, så känns det som att de också hindrar varandra. De blir mer en grupp, en enhet, än ett antal personer som gillar att hänga med varandra. Kanske är deras sammanhållning så stark, bara för att de vet att den en dag kommer försvinna.
 
Jag kände en hög igenkänningsfaktor när jag läste boken. Dels på grund av gränslandet mellan tonåring och vuxen, dels på grund av att vilja bort från staden en alltid bott i. Ibland hade jag lite svårt för att växla mellan nutid och framtid, men ju mer jag kom in i boken, desto lättare blev det. Språket är väldigt beskrivande, väldigt fint, samtidigt som boken behandlar en del av det samhället ser på som fult. 
 
Läsvärd! Håller till och med på att läsa uppföljaren just nu. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback