Fika på Vetekatten

 
Hallå där! Nu har mer än halva jobbveckan gått. Har lite blandade känslor kring det eftersom min praktikplats är så kul, men tackar inte gärna nej till helg heller för den delen. I måndags hade jag praktik, som vanligt, för att sedan möta upp denna människa ↓
 
 
Vi skulle fika och uppdatera varandra om vad som händer i ens liv. Jag har inte sett henne sen i december, så att bo i samma stad som henne nu känns väldigt ovant. Vi hamnade på Vetekatten – ett otroligt mysigt och stort café! 
 
 
Igår hade jag praktik, som vanligt, och när jag kom hem gjorde jag matlådor så det räcker i flera dagar. Storkok är en av de bästa sakerna jag vet. Idag har jag också varit på praktiken. Idag var jag med på lunchyogan och jag måste medge att jag blev positivt överraskad. Jag har aldrig provat yoga förut och trodde inte att det var min grej, men nu har jag insett att det ändå är rätt skönt. Kände mig mjuk i hela kroppen efteråt, vilket kan vara bra om en sitter framför en datorskärm hela dagarna. 
 
Anyway, imorgon väntar en ny dag på kontoret. Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 
 

Hallwylska museet

 
Hej människor! Nu är en ny vecka redan igång, men jag tänkte att vi tittar tillbaka lite på i söndags. I söndag hade jag bestämt träff med mina vänner. Vill egentligen kalla dem för mitt gäng eller nåt, men det låter otroligt cheesy och på gränsen till för mycket.
 
 
Vi hade bestämt oss för att besöka Hallwylska museet. Vi betalade 70 riksdaler för en guidad tur – mycket värt! Jag är inte ett jättestort fan av guidade turer på grund av att jag gillar att strosa omkring själv i den takt jag vill, men det funkade jättebra. 
 
 
Kort sagt är Hallwylska museet ett hus som är omgjort till museum och byggdes runt 1900-talet. Det var riktigt fancy och jag gick nästan vilse för att det var så många rum. 
 
 
Efter museumet letade vi på närmsta matställe och sen var söndagen mer eller mindre slut. Nu har vi i alla fall checkat av ett museum från "alla museum vi måste till"-listan. Ska bli spännande att se hur många museum vi egentligen besöker innan sommarn kommer. Anyway, vi hörs när vi hörs och ses när vi ses!

Stockholms stadsbibliotek och utsikt från Mariaberget.

 
Igår var det lördag och jag hade tvättid. Hela förmiddagen tog det. Men sen begav jag mig ut på upptäcksfärd! Förra helgen försökte jag hitta stadsbiblioteket, men det gick inte så bra. Den här gången lyckades jag. Vem hade trott att det bara var rakt fram från tunnelbanestationen? Inte jag. 
 
 
Väl inne i biblioteket möttes jag av detta – jag hade klivit rätt in i poesimässan! Tyvärr är inte poesi riktigt min grej, fastän jag brukade gilla att skriva dikter (mer den sorten som rimmade och mindre den som ingen förstår sig på). Stannade upp och lyssnade på mannen ovan innan jag gick för att utforska alla små skrymslen biblioteket hade att erbjuda.
 
 
Jag blev överväldigad av alla böcker jag såg när jag kom in, men också rätt besviken på själva biblioteket. Är passivt på jakt efter ett mysigt bibliotek där jag kan läsa när jag inte vill sitta hemma i lägenheten. Stadsbiblioteket var fyllt av böcker och skrivbord, men inga mysiga läshörnor. 
 
 
Gick tillbaka till tunnelbanan och hoppade på nästa mot Gamla stan. Google maps sa nämligen att jag skulle gå av där. Sagt och gjort – vem vågar trotsa Google maps egentligen?
 
 
Virrade runt ett tag i tunnelbaneuppgångarna innan jag gick över bron och kom till Söder. Tänker döpa om denna ö till "mycket kullersten och många backar". Gillar verkligen denna stadsdel (ha i åtanke att jag sett ytterst lite av den och att jag nästan inte sett några andra stadsdelar). En del av mig skulle vilja bo här, men en annan del tänker att jag skulle få otroligt mycket motorstopp i alla backar (om jag ens skulle ha en bil) och att flytta in här med alla flyttlådor skulle göra vemsomhelst irriterad och arg. 
 
 
Gick i en enda lång uppförsbacke, men stannade för att ta kort ibland. Till exempel på detta. 
 
 
Nästan framme! Kunde se resten av Stockholm på avstånd. Höjden gjorde att mina ben gav vika flera gånger. Det kändes som att träplankorna (som jättemånga gått på och som är jättestabila) bara skulle pulverisera sig under mina fötter och att jag skulle falla rätt ner. 
 
 
Till sist kom jag fram till Mariaberget. Därifrån såg en det här ↑ och det här 
 
 
Håkan sjöng om Göteborg i mina hörlurar medan jag tittade ut över Stockholm. Bra lördagssyssla! När magen kurrade alldeles för mycket åkte jag hem, gjorde matlådor och tittade på väldigt många avsnitt av Marvel's Iron Fist. 
 
Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 

Första veckan på praktiken, check!

 
Hallå där människor! Nu är det äntligen fredag och jag har gjort min första vecka på praktiken. Jag gör min praktik på Nyheter24-gruppen, men mer specifikt Blogg.se. I mina arbetsuppgifter ingår att: (1) pusha för blogginlägg på Blogg.ses startsida, Facebook-sida och Instagramkonto, (2) korrläsa krönikor eller liknande som ska publiceras på startsidan och (3) skriva olika artiklar, till exempel listorna 7 saker ALLA feminister är galet trötta på att höra och 6 grymma våffelrecept alla måste prova. Jag har även fått intervjua en bloggare, vilket har varit kul och intressant. 
 
Det är verkligen skillnad att skriva för Blogg.se jämförelsevis med att skriva akademiskt. Inom MKV är det mer fokus på teoretiska istället för det praktiska, vilket jag börjar märka av nu. Jag är inte överdrivet van med att skriva journalistiskt eller personligt, som jag behöver göra på min praktik. Det är en utmaning jag ser fram emot att ta mig an! Det kommer också vara en utmaning att vara kreativ dag in och dag ut, att hitta på fyndiga rubriker och pufftexter samt att komma på idéer till artiklar att skriva om. 
 
Anyway, nu ska jag ta helg! Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses!

Från ett köksfönster i Alvik.

 
Hej människor! Just nu sitter jag och "tar igen mig" efter praktiken. Jag är verkligen inte van med att jobba kontorstider. Det är ännu mer ovant att inte sitta och skriva akademiskt dag in och dag ut. Föredrar däremot att vara ute på praktik istället för att sitta i en föreläsningssal. Hade inte riktigt några förväntningar på praktiken innan jag började, men har blivit positivt överraskad. 
 
Annars då? Jag går upp i fel tunnelbaneuppgångar och går tre extra varv på Ica. De senaste dagarnas mysterium har varit om jag börjar bli allergisk mot katter, pollen eller bara förkyld. Hoppas såklart att det inte är något av dem. Anyway, vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 

"Haha, alltså var är jag ens?!?!?!?!"

 
Igår skrev jag i en anteckning på mobilen: imorse satt jag och funderade på hur min första heldag i Stockholm skulle bli. Det blev någon romantiserad bild av öarnas stad dör jag strosade från en gata till en annan. Lät tunnelbanan ta mig tvärs över staden. Hur vårsolen bländade mig när jag kom upp från de långa tunnelbanekorridorerna. 
 
Det som egentligen hände var att: jag vaknade alldeles för tidigt. På "att göra"-listan innan upptäcksfärd stod att laga matlådor. Pannkakor. Sagt och gjort. Där stod jag sedan, i ett rökfyllt kök med fönstret på vid gavel, och frös medan jag vände mina pannkakor. De såg knappt ut som pannkakor. Antingen halvmånar eller slamsor. Knapriga i kanterna. Första måltiden lagad på gasspis. Det är ett under att jag inte brände ner hela lägenheten.
 
Letade mig ner till tunnelbanan, satte mig på första bästa som kom. Gick av vid Odenplan. Skulle leta reda på Stadsbiblioteket. Gick fel. Tittade mer på Google maps än på gatorna där jag gick. Vände. Gick ner i tunnelbanan igen. Blev förvirrad och vilse av alla intryck, skyltar och vägar en kan gå. Blev yr av alla människor som visste exakt vart de skulle. De bara gick, som om de aldrig gjort något annat. 
 
Försökte hitta mina vänner, men det slutade med att de fick leta på mig. Visste inte vart jag var. Mitt lokalsinne sattes på prov. Det fick underkänt. Så klart. Vi gick till varandras praktikplatser, fikade och gick i affärer. In i en galleria, ut genom en annan. Det kändes som att vi gick i cirklar och jag tänkte att den här staden kommer göra mig mer vilse än jag någonsin varit. Till och med att strosa runt i Berlin kändes enklare än detta. 
 
Anyway, nu ska jag börja ta mig till min praktikplats för idag är det första dagen på praktiken! Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 

Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson

 
Citat från boken: "Kalmars jägarinnor var ett spräckligt följe. Det är ett under att vi lyckades hålla ihop överhuvudtaget. 
 
Hade inget val. 
Hade bara varandra. 
Hade den där vrålande känslan i bröstet."
 
Senaste boken jag läste ut var Tove Folkessons debutroman Kalmars Jägarinnor. Här väldigt blå för att vitbalansen inte ville samarbeta. Måste även medge att fysiska böcker är 10 gånger mer fotogeniska än böcker på en läsplatta. Boken utspelar sig, obviously, i Kalmar under 90-talet. Bokens huvudperson, Eva Zackrisson, och resten av jägarinnorna går på gymnasiet och är i gränslandet mellan tonåringar och vuxna. De tjuvkopplar bilar, styr galna hemmafester och glömmer allt det som gör livet så jävla svårt. 
 
Genom hela boken finns det en väntande känsla, att det finns någonting efter Kalmar, någonting efter studenten och jägarinnornas tid tillsammans. Den finns mellan raderna, mellan sidorna. Den där känslan av att lämna småstaden där allt är som det alltid brukar vara, och aldrig komma tillbaka. Systerskapet som Kalmars jägarinnor har är så otroligt starkt – nästan lite för starkt. Samtidigt som de skyddar varandra, så känns det som att de också hindrar varandra. De blir mer en grupp, en enhet, än ett antal personer som gillar att hänga med varandra. Kanske är deras sammanhållning så stark, bara för att de vet att den en dag kommer försvinna.
 
Jag kände en hög igenkänningsfaktor när jag läste boken. Dels på grund av gränslandet mellan tonåring och vuxen, dels på grund av att vilja bort från staden en alltid bott i. Ibland hade jag lite svårt för att växla mellan nutid och framtid, men ju mer jag kom in i boken, desto lättare blev det. Språket är väldigt beskrivande, väldigt fint, samtidigt som boken behandlar en del av det samhället ser på som fult. 
 
Läsvärd! Håller till och med på att läsa uppföljaren just nu. 

Från en stad till en annan.

 
De senaste åren har jag och tågresor gått hand i hand. Trivs verkligen med att åka kollektivtrafik och har inga problem med att åka längre sträckor. Det känns som att en bara blir en i mängden i kollektivtrafiken. Alla är upptagna med sitt, påväg någonstans och fördriver tiden med allt möjligt. Jag gillar verkligen att vara påväg någonstans. I onsdags stod jag på perrongen, redo att åka iväg. Den här gången till Karlstad.
 
 
Den här gången till Karlstad och till en vän jag inte sett på sju månader. Så kan det bli när en är vänner på distans. Vi gjorde såklart det vi är bäst på – äta och titta film! En kan tycka att det verkar lamt att inte göra mer när en inte har träffats på så länge, men det känns verkligen så naturligt att falla tillbaka i gamla rutiner. I gamla mönster. Och det är så himla skönt. Att veta hur en ska förhålla sig till varandra. Att det nästan blir överflödigt att ens prata med varandra. 
 
 
Vi hamnade på kafé idag och framåt eftermiddagen klev jag på ett tåg som skulle ta mig tillbaka till Närke. Där väntade middag med ett stycke moster, kusin och kusinbarn. Träffar mina släktingar alltför sällan så jag får verkligen passa på när jag är i samma del av Sverige som dem. 
 
Om två dagar är jag temporär stockholmare. Där ska jag virra runt, strosa på kullerstensgator i Gamla stan, hänga i parker jag inte ens visste fanns och ta turistiga bilder under körsbärsträden. Jag ska åka tunnelbana fram och tillbaka, stressa uppför rulltrappor (för det verkar det som att folk gör) och utnyttja att jag kommer bo i huvudstaden (!!!). Jag ska utnyttja allt som inte finns, som en inte har tillgång till, när en bor på landet. I lite mindre än tre månader ska jag låtsas att Stockholm är min stad. Kanske, bara kanske, blir den det till slut också. 
 
Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 

170314

 
Nu är jag äntligen klar med all sortering! Tre papperspåsar med böcker är bortskänkta, byrålådor är omorganiserade och flyttkartonger är sorterade. Jag har sparat alldeles för mycket saker för mitt eget bästa. Däremot har jag också hittat saker jag glömt bort att jag hade. I boden (den lilla stugan på bilden) finns det en hel del flyttkartonger som är fyllda med gamla saker. Bland annat hittade jag en egengjord papperstidningen jag gjorde av A4-papper och urklipp från riktiga tidningar. Hannas blad tror jag den hette. Hittade även egengjorda böcker och illustrationer. Hade verkligen sån kreativitet när jag var yngre – undrar vart den tog vägen. 
 
Anyway, nu ska jag vika tvätt och sedan begrava mig i soffan med en bok. Måste verkligen försöka njuta av ledigheten innan praktiken sätter igång. Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 

Skogspromenad och våfflor till lunch.

 
Hallå där. Bland det bästa med att vara hemma i Närke igen är detta. Skogen. Tystnaden. Att kunna promenera flera kilometer utan en bil i sikte. Fastän jag gillar liv och rörelse som en stad kan ge, så är det något speciellt med tystnaden och lugnet som bara landsbygden har. Igår följde jag med mamma och pappa ut på en förmiddagspromenad. 
 
 
Väl hemma igen väntade främmande. Min pappa fyller år i veckan, så vi hade bjudit in mina mor- och farföräldrar till våffellunch. Detta var för övrigt ett försök till att använda min kamera mer. Tänker att när jag flyttar till Stockholm så ska jag ha kameran hängandes från axeln jämt, jämt, jämt. Eller ja, mer än jag har nu i alla fall.
 
 
Idag har jag roddat med det sista administrativa från min flytt. Det är så himla mycket runtomkring när en flyttar. Förutom tråkiga hushållssysslor ska jag även ta tag i veckans "att göra"-lista. Den punkt som står högst upp (och är den enda) är att städa, sortera och kasta saker från mitt rum och alla lådor jag lyckats fylla varenda förvaringsutrymme med. Jag är verkligen en sparare och tänker ofta att "det här kanske jag behöver någon gång i framtiden". Anyway, tillbaka till verkligheten. Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 

Hejdå Jönköping!

 
Nu har det hänt. Jag har plockat ner allt jag äger och har i flyttlådor, skurat varenda vrå och låst dörren för sista gången. Idag är dagen då jag flyttade från Jönköping. Just nu sitter jag hemma hos mina föräldrar, där jag mellanlandar i en vecka innan flyttlasset åker vidare till Stockholm. Det känns verkligen som att det gick så snabbt mot slutet. Jag hann inte ens göra allt jag ville. 
 
 
Jag kommer ihåg när jag först flyttade till Jönköping första gången. Det kändes så spännande och nytt. Jag var en nybörjare på det här med att flytta och jag var tvungen att göra "vuxengrejer" som numera är självklarheter. Jönköping blev ändå min stad och jag kommer sakna den. På något sätt känns det tomt nu såhär i efterhand.
 
 
Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 

Projektarbete: PMC-dagarna

Hallå! Det har varit lite fullt upp på sistone då projektarbetet börjat gå mot sitt slut. Projektgruppen jag var med i hade som projekt att anordna Project Media Communication-dagarna (PMC) där de andra projektgrupperna skulle visa upp sina projekt, dels i "klassisk redovisningsform" och dels i monterform. I tisdags hade vi presentationsdag, som blev riktigt lyckad, och igår var det dags för montermässan! Jag blev riktigt imponerad av allas montrar och över hur roligt det var att anordna ett event. Det är en jobbig, men också rolig, känsla att vara uppe i varv, och jag har insett att det är så jag trivs bäst. Det känns verkligen som att jag är på rätt spår i livet.

Annars då? Det känns som att något har vänt. Hittills har denna vecka varit jättebra och det var länge sedan jag kände så om flera dagar i följd. Jag märker att jag är påväg från Jönköping och studentlivet, och jag är bara så redo nu. Idag ska jag fortsätta flyttpacka och på lördag går flyttlasset. Jag ser fram emot att träffa människor jag inte sett på flera månader. Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 


Flickorna av Emma Cline

 
För ett par dagar sedan läste jag ut Flickorna av Emma Cline och det var en av de bättre böckerna jag läst på länge. Vissa situationer i boken är inspirerade utifrån Mansonfamiljen, en grupp som utförde brott och mord på order från Charlie Manson. Boken utspelar sig under 1969 i Kalifornien och vi får följa 14-åriga Evie Boyd. Jag slås av hennes 14-åriga osäkerhet och känner mig obekväm över hur vilsen hon verkar vara. Det får mig att förstå varför hon tycker att Suzanne är så fascinerande och dras till henne – hon är allt det som Evie inte är. Evie djupdyker ner i Suzannes värld, men hon inser inte att hon har hamnat mitt i en sekt. En sekt där Russells vilja var lag.  
 
Jag visste inte vad boken skulle handla om innan jag läste den, då jag helst undviker att läsa på baksidan av böcker. I början var boken svår att förstå, främst för att jag inte visste vad boken handlade om. Men, precis som Evie blev indragen i Suzanne och Russells värld, så blev jag indragen i boken. Mest på grund av "systerskapet" och "familjen" som sekten faktiskt blev för Evie. Det går att reflektera mycket kring boken; om äganderätt till människor och ägodelar eller om laglöshet och vad frihet är. Däremot, det jag mest reflekterar över efteråt är: vad hände med Suzanne och hur hamnade hon där i första hand? Vad hände med Evie? Jag hade önskat att boken hade mer djup, men den är fortfarande väldigt läsvärd! 

7 Facebook-grupper jag hänger i.

Idag vill jag passa på att tipsa om olika Facebook-grupper. Under det senaste året har jag upptäckt hur nice det egentligen är med Facebook-grupper och hur många det finns. Till exempel finns det en grupp som heter Växtgäris, som jag inte är med i dock, som pratar om enbart växter! Jag har valt grupper utifrån vad jag vill veta mer om/vad jag är intresserad av och kan kategoriseras som: peppande grupper, skriv- och läsgrupper och "jobbgrupper" som på ett eller annat sätt inspirerar mig i mitt (framtida) yrkesliv. Jag tycker att en aldrig kan få för mycket inspiration och att det är viktigt att vi börjar backa och stötta istället för att konkurrera med varandra, och Facebook-grupper kan mycket väl vara ett steg på vägen mot det. 
 
 
Heja livet! är en grupp jag blev tipsad om när jag sökte praktikplatser i Stockholm. I gruppen är det väldigt peppande stämning och många delar med sig av sina livshistorier. Det dyker upp allt från resetips och jobbtips till middagar och "vem vill ta en fika?"-inlägg. Känner att medelåldern i gruppen är snäppet äldre än mig, men det gör bara att jag får ta del av galet bra livstips! Gillar blandningen starkt. Endast för kvinnor.
 
 
925 är den nyaste gruppen jag blivit medlem i och är en "förlängning" av Sandra Beijers kommentarsfält på hennes blogg. Det är en väldigt aktiv grupp och hittills har jag sett massa "ge mig resetips"- och "vem vill ta en fika/öl/vin/whatever?"-inlägg. Gillar verkligen stämningen i gruppen! 
 
 
Skrivgäris är en undergrupp till Streetgäris där massa skrivande människor har samlats. Obs! I Skrivgäris, Litteraturgäris och Kreatörsgäris får bara kvinnor och icke-binära vara medlemmar. Gruppen är inte jätteaktiv, men när den är det så postar folk ofta texter de skrivit, frågar efter skrivkompisar eller hur en botar skrivkramp! Om en är någon typ av skrivande människa (som jag) så kan en gilla denna grupp. Förekommer också rätt mycket diskussioner om skrivutbildningar. 
 
 
Litteraturgäris är också en undergrupp till Streetgäris, men fokuserar på böcker! Här dyker det ofta upp boktips, bilder på nya inköp, bokcirkel-förfrågningar och annat om böcker. Toppen om en vill göra plats för mer litteratur i sitt liv (som jag vill). 
 
 
Kreatörsgäris är, precis som de två tidigare, en undergrupp till Streetgäris. Här samlas kreatörer av olika slag och inläggen varierar rätt mycket. Ibland är det någon som söker jobb eller tips på bra föreläsningar, ibland är det frågor om hur en ska ta betalt för sitt arbete eller annonser för kontorsplatser. Rätt så "arbetsinriktat" tycker jag. Tycker inte riktigt att jag är en kreatör, men blir väldigt peppad och inspirerad av att läsa hur andra gör det dem tycker allra mest om + det gränsar till mitt eget "yrkesfält". 
 
 
Reklamsnack är en grupp jag upptäckte ganska nyligen. Här postas det kort och gått reklam som folk tycker om eller ogillar! För en "reklam-gillande" människa är denna grupp nice, mest på grund av att reklamen inte enbart dyker upp i ens flöde utan diskuteras också. Rätt så aktiv grupp dessutom! 
 
 
Annonsrådet är en annan reklamliknande grupp, men med enbart tjejer. Här diskuteras reklam inte lika mycket, utan de har istället som mål att synliggöra och anmäla sexistisk annonsering och sexistiskt innehåll på sociala medier. Gruppen har blivit rätt uppmärksammad den senaste tiden för det jobb dem gör. Är med i gruppen för att: (1) jag ogillar sexistisk annonsering och sexistiskt innehåll, (2) vill ha ett bättre klimat på sociala medier, (3) jag gillar att se vilken typ av annonsering som förekommer och (4) för att jag tycker att det gränsar till mitt eget "yrkesfält". Lite som att göra omvärldsanalys.
 
Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 

9 dagar kvar.

 
Hej människor! Nu har det blivit mars och vårt projektarbete är snart klart. Om en vecka har vi anordnat både en presentationsdag och en montermässa – och bara sådär, så är det över. Den senaste veckan har det inte hänt särskilt mycket. Jag har övat på presentationen för vårt projektarbete, spelat tetris alldeles för mycket, sträckkollat serier och läst böcker. Just nu har jag sådan lust att bara stänga in mig i mitt rum och djupdyka ner i någon annans verklighet. Det är verkligen det fina med böcker, filmer och serier! 
 
Jag har slutat köpa mat för att kunna frysa in och "ha det till senare" och jag har börjat packa ner mina saker, om än mentalt. Jag kastar, sorterar och tänker att "det här kanske jag borde ta med mig till Stockholm". Det är 9 dagar kvar tills mitt rum packas ner i flyttlådor, redo att åka längre upp i landet. Jag sparar saker på Google maps och planerar saker som antagligen inte kommer hända. Varje dag pendlar jag mellan att känna lättnad och ångest över att flytta ifrån Jönköping. Sanningen är väl att det inte finns så mycket kvar att hämta här. 
 
För 5 dagar sedan raderade jag mina sociala medier ifrån telefonen. För 4 dagar sedan återinstallerade jag Instagram. Kanske återinstallerar jag Facebook, Twitter och Snapchat också, men just nu är målet att klara av en månad utan dem. Önska mig lycka till! Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 

Allt som blir kvar av Sandra Beijer

 
Enda sedan jag läste ut Det handlar om dig har jag velat läsa Sandra Beijers andra bok Allt som blir kvar. Jag har blivit med läsplatta och denna bok fick äran att bli den första jag läste på den. Boken handlar om Mathilda och hennes bästa vän Miron. Mathildas pojkvän Oliver gör slut i juli och Miron ger henne 30 dagar där hon får vara hur jävla ledsen hon vill. Hon flyttar in i Mirons lägenhet och tillsammans tar de över världen, om så bara för 30 dagar.
 
I början tycker jag synd om Mathilda och att det är tur att hon har Miron som vän. Han räddar henne verkligen, men ibland så tänker jag att han bara drog ner henne ännu mer. Jag blir irriterad på Mathilda som blir mer och mer självupptagen, som om allt handlar om henne, men jag vill inte klandra henne för det heller. Mest av allt klandrar jag nog Miron för att han lovar för mycket, men det är svårt att förstå honom på riktigt eftersom boken trots allt inte handlar om honom. Tycker i alla fall att boken var läsvärd! 

När jag inte gillar den jag är.

Ibland känns det som att jag föråder mig själv, som att jag går emot mina principer och det jag brukade tro på. Den jag brukade vara, men inte längre är. Jag har insett att jag vänder kappan efter vinden mer än vad jag vill erkänna. Förr brukade jag stå upp för mig själv, mina åsikter och vad jag ansåg var rätt och fel. Nu är jag konflikträdd och låter mig trampas på. Jag låter människor kritisera hur jag väljer vilka jag umgås med och jag låter människor behandla mig dåligt utan att säga ifrån. Om mitt yngre jag hade sett mig nu, så hade hon varit besviken. Jag känner inte igen mig själv längre när jag tittar i spegeln. Jag vet inte vem jag är längre. 
 
Det senaste året har jag hört ord som lika gärna kunde varit knivar i ryggen. Knivar varsamt inlindade i siden. Istället för att ifrågasätta, istället för att stå upp för mig själv, så ligger jag här och långsamt förblöder. Året som på många sätt har stärkt mig och låtit mig växa, har även tagit mig tillbaka flera år. Jag funderar ofta på vad som hände: hur jag välkomnade in negativitet i mitt liv och hur människor slutade stötta varandra, på riktigt. Vart jag än vänder mig känns det som att det finns en dold agenda, och jag kan bara spela med. Kanske är problemet inte att jag inte vet vem jag är, utan att jag faktiskt vet och inte gillar det.