De polyglotta älskarna av Lina Wolff

 
När jag hade läst ut "Ett litet liv" var jag i jakt på en annan bok som skulle vara minst lika bra. Efter många om och men valde jag "De polyglotta älskarna" av Lina Wolff. Boken vann Augustpriset 2016 och har blivit väldigt omtalad. Det kändes verkligen som att jag missade något om jag inte läste den + jag försöker bli bättre på att läsa böcker jag normalt sett inte skulle läsa. 
 
Såhär beskriver Adlibris boken: 
 
Max Lamas drömmer om en älskarinna som talar alla hans språk. Sökandet tar honom från Stockholm till Italien, där han lär känna en markisinna som står på ruinens brant. Ellinor kommer från en by i Skåne. En dag sätter hon in en kontaktannons: Jag är trettiosex år gammal och söker en öm, men inte alltför öm, man. Och Lucrezia bevittnar hur hennes mormor går under i sitt avfolkade palats.
 
I denna vindlande romanväv står mannens blick på kvinnan i centrum – men också förförelsen och förödmjukelsen, älskarnas hjärtskärande tillstånd, och drömmen om förståelse.
 
Jag blev väldigt besviken på boken och tyckte inte riktigt att den "kom igång". Boken är berättad ur tre personers perspektiv, vilket jag inte riktigt gillade heller. Jag gillar när en får följa en persons berättelse, så att en verkligen kan lära känna karaktären på riktigt. Vissa menar att språket och sättet Wolff formar berättelsen på är helt amazing, men jag kan inte riktigt hålla med.
 
När jag läser böcker vill jag försvinna in i en annan värld – jag vill att språket ska vara enkelt, inbjudande och fint. Jag är inte en person som letar efter fina citat eller analyserar varje sida. Jag vill att berättelsen ska spelas upp framför mig utan att jag behöver anstränga mig alltför mycket. Tyvärr gjorde inte den det i den här boken. Den kanske är någon annans favoritbok, men det var definitivt inte min. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback