Artiga bokstäver.

Det krävdes en bilolycka för att jag skulle höra av mig till dig. Ett sms. Ett "Hoppas allt gick bra!" och en bild. Mer än ett år har gått och jag var osäker på om du ens skulle svara. Fanns jag ens kvar i din kontaktlista? Osäkert. För mer än ett år sedan plockade vi bort varandra från våra liv. Kvar fanns gamla presenter och fotografier som lades i byrålådan. Kvar fanns bara minnen och allt det där vi sa att vi skulle göra.
 
Du svarar och jag blir förvånad. Jag finns kvar i din kontaktlista trots allt. Jag undrar vad du tänkte när du såg mitt namn lysa upp skärmen. Det kommer jag nog aldrig få veta. Stämningen är stel och det känns som att vi precis har träffats. Allt är artigt och jag hoppas att ditt liv är bra. Nu låter vi som bekanta som kallpratar för att vi måste. Sårbarheten ligger i luften. Kontrasten är så stor och det är svårt att se hur vi hamnade här. Hur vi hamnade ingenstans. 
 
Det är tydligt att vi skickar meddelanden till varandra för artighetens skull. Ett par bokstäver varje gång. Det känns alldeles för krystat, men jag behövde veta att allt gick bra. Det kommer inte att komma in några nya samtalsämnen. Vi kommer inte att prata om allt mellan himmel och jord. Det kommer inte bli som förr. Jag lämnar dig vid "läst". 
 
Jag bryr mig fortfarande, på avstånd och utan att du märker. Det är en av mina brister – jag släpper aldrig riktigt taget. Jag är fortfarande förvånad över att du över huvud taget svarade.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback