De polyglotta älskarna av Lina Wolff

 
När jag hade läst ut "Ett litet liv" var jag i jakt på en annan bok som skulle vara minst lika bra. Efter många om och men valde jag "De polyglotta älskarna" av Lina Wolff. Boken vann Augustpriset 2016 och har blivit väldigt omtalad. Det kändes verkligen som att jag missade något om jag inte läste den + jag försöker bli bättre på att läsa böcker jag normalt sett inte skulle läsa. 
 
Såhär beskriver Adlibris boken: 
 
Max Lamas drömmer om en älskarinna som talar alla hans språk. Sökandet tar honom från Stockholm till Italien, där han lär känna en markisinna som står på ruinens brant. Ellinor kommer från en by i Skåne. En dag sätter hon in en kontaktannons: Jag är trettiosex år gammal och söker en öm, men inte alltför öm, man. Och Lucrezia bevittnar hur hennes mormor går under i sitt avfolkade palats.
 
I denna vindlande romanväv står mannens blick på kvinnan i centrum – men också förförelsen och förödmjukelsen, älskarnas hjärtskärande tillstånd, och drömmen om förståelse.
 
Jag blev väldigt besviken på boken och tyckte inte riktigt att den "kom igång". Boken är berättad ur tre personers perspektiv, vilket jag inte riktigt gillade heller. Jag gillar när en får följa en persons berättelse, så att en verkligen kan lära känna karaktären på riktigt. Vissa menar att språket och sättet Wolff formar berättelsen på är helt amazing, men jag kan inte riktigt hålla med.
 
När jag läser böcker vill jag försvinna in i en annan värld – jag vill att språket ska vara enkelt, inbjudande och fint. Jag är inte en person som letar efter fina citat eller analyserar varje sida. Jag vill att berättelsen ska spelas upp framför mig utan att jag behöver anstränga mig alltför mycket. Tyvärr gjorde inte den det i den här boken. Den kanske är någon annans favoritbok, men det var definitivt inte min. 

Ett litet liv av Hanya Yanagihara

 
Jag måste tipsa er om den här boken. Den är utan tvekan en av de bästa böckerna jag läst hittills i år. Den har fått ett bokpris och blivit nominerad till andra priser. Jag drar mig för att läsa prisbelönta böcker för jag tycker att de ofta är överhypade eller så verkar jag inte alls se "det där magiska" som alla andra verkar läsa in mellan raderna. Så var inte fallet med den här boken! Såhär beskriver Adlibris boken:
 
En roman för den som vill bli uppslukad av den stora berättelsen – djupt gripande, skoningslös och oförglömlig.
 
Berättelsen om de fyra vännerna JB, Malcolm, Willem och Jude och deras liv i New York spänner över flera decennier och växlar mellan mörker och ljus. Genom åren prövas deras vänskap, men det som håller dem samman är alltid Jude – Jude St Francis, som förblir en gåta även för dem som står honom närmast.
 
Jude är framgångsrik advokat med ett traumatiskt förflutet som präglar hela hans liv på ett oåterkalleligt sätt. Som kontrast till hans mörka uppväxt står vänskapen till framför allt skådespelaren Willem, vars trofasthet och kärlek håller honom vid liv. Genom åren kommer Jude att slitas mellan självföraktet som styr hans tillvaro och kärleken han inte kan tillåta sig.
 
Den är stundtals svår och i början kunde jag inte hålla reda på vem som var vem. Den var smärtsam och jag var nära till gråt flera gånger. Den slukade mig totalt. På tunnelbanan, i parken, i sängen, i husbilen – överallt. Eftersom den var så sorglig och smärtsam (och jag mestadels läste den på väg till praktiken) var jag alltid lite ledsen när jag kom fram till praktiken. Nu såhär i efterhand var det väl inte världens bästa start på dagen, men det var så värt det. 
 
Fastän det låter som att den var väldigt mörk och smärtsam, så var den väldigt fin på många sätt också. Yanagihara sätter verkligen vänskap och kärleken i fokus och det blandade sig väldigt bra med allt det andra tycker jag. Den är rätt så lång, men jag tog mig igenom den på nolltid! Läs, läs, läs! 

Nästsista veckan i juni.

Phs; ett par bleka mobilbilder.

Hej människor! Håller fast vid denna veckouppdatering. Denna vecka har varit rätt så jäkla bra! Jag trivs verkligen på praktiken och alla där är jättegulliga. Tror vi kan få en riktigt kul sommar tillsammans! Förutom sällskapet lär jag mig mer om SEO och får lyssna på spännande förläsningar. Ändå rätt så nice. 

I onsdags gick jag och Joss och såg Sum41 på grönan. Fick lite av en nostalgichock och de var så bra live – så värt att gå! Igår var det midsommar – vi åt middag och bokade resa till New York! Så himla skönt att slippa midsommarhypen förresten. Längtar jättemycket till september nu, vill bara hänga i Central park, strosa längs gatorna omringad av skyskrapor och se allt det där jag bara sett på film förut. 

Anyway, idag ska jag njuta av ledigheten, skriva ihop lite personliga brev och kanske skriva om de två senaste böckerna jag läst. Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses. 


Första veckan på Summercamp.

 
Hej människor. Nu är snart söndagen över. Jag känner mig riktigt utvilad, men ändå inte alls. Denna vecka var första veckan på Summercamp. Den har varit riktigt intensiv och lärorik, men alla intryck har gjort mig himla trött. För den som undrar lite mer så är Summercamp en slags utbildning på Nyheter24 över sommaren där jag och nio andra människor ska vara. Vi kommer att få lära oss mycket om video, sökoptimering, nyhetsjournalistik och annat skoj. Mycket spännande! Det är en perfekt möjlighet för mig att prova på ännu mer inom mediebranschen, jag vill ju prova på nästan allt. 
 
Förutom Summercamp har jag varit på jobbfika, fikat med Alex och hängt med tjejerna. Ser fram emot en fyradagarsvecka! Tack vare det sköna vädret har jag så klart lapat sol och läst bok också. Det är svårt att föreställa sig något bättre än det! Förutom allt det bra, så försöker jag att bli frisk också. Det har gått tre veckor sedan jag låg däckad i soffan med feber och min förkylning sitter i än. Vill bara vara frisk, men det verkar vara för mycket att begära.
 
Anyway, vi hörs när vi hörs och ses när vi ses. 

Examen

 
Hallå där människor. Sedan mitt senaste vardagsinlägg har jag varit sjuk, haft avslutningsmiddag med tjejerna, firat att en kompis fått jobb, hängt i park och avslutat min praktik. Just det, ja, jag har fått en filosofie kandidatexamen också! I torsdags kväll kom jag hem till Närke och i fredags morse åkte vi ner till Jönköping för avslutningscermonin.
 
Väl framme blev det champagnefrukost och mingel. Försökte få de perfekta bilderna hela dagen, men vi lyckades inte ens få alla på en och samma bild. Här kommer därför en mängd olika bilder med nästan samma människor.
 
 
Försökte ta bilder framför skolan. 
 
 
Det blåste väldigt mycket, men vi förväntade oss inget annat. Vi var ju ändå i Jönköping.
 
 
Här är en bild på mina sinners, knyckte den från Joss. Fint ändå att vi har hållit ihop sedan dag ett (eller vecka ett, men det första lät bättre). Hade inte haft en lika bra studenttid utan dem! 
 
 
Och här är en till bild! Den är tagen efter avslutningscermonin. Jobbigaste när fler ska ta kort samtidigt: alla kollar in i olika kameraor. 
 
 
Och en sista bild! Det känns så himla sjukt att min studenttid är över nu. När jag kramade alla hejdå kändes det som att vi skulle ses nästa vecka och att detta bara var ännu en festlighet. 
 
Efter avslutningscermonin åkte jag och familjen söderut. Idag har jag spenderat x antal timmar på Ullared och x antal timmar på vägen. Anyway, vi hörs när vi hörs och ses när vi ses. 

Artiga bokstäver.

Det krävdes en bilolycka för att jag skulle höra av mig till dig. Ett sms. Ett "Hoppas allt gick bra!" och en bild. Mer än ett år har gått och jag var osäker på om du ens skulle svara. Fanns jag ens kvar i din kontaktlista? Osäkert. För mer än ett år sedan plockade vi bort varandra från våra liv. Kvar fanns gamla presenter och fotografier som lades i byrålådan. Kvar fanns bara minnen och allt det där vi sa att vi skulle göra.
 
Du svarar och jag blir förvånad. Jag finns kvar i din kontaktlista trots allt. Jag undrar vad du tänkte när du såg mitt namn lysa upp skärmen. Det kommer jag nog aldrig få veta. Stämningen är stel och det känns som att vi precis har träffats. Allt är artigt och jag hoppas att ditt liv är bra. Nu låter vi som bekanta som kallpratar för att vi måste. Sårbarheten ligger i luften. Kontrasten är så stor och det är svårt att se hur vi hamnade här. Hur vi hamnade ingenstans. 
 
Det är tydligt att vi skickar meddelanden till varandra för artighetens skull. Ett par bokstäver varje gång. Det känns alldeles för krystat, men jag behövde veta att allt gick bra. Det kommer inte att komma in några nya samtalsämnen. Vi kommer inte att prata om allt mellan himmel och jord. Det kommer inte bli som förr. Jag lämnar dig vid "läst". 
 
Jag bryr mig fortfarande, på avstånd och utan att du märker. Det är en av mina brister – jag släpper aldrig riktigt taget. Jag är fortfarande förvånad över att du över huvud taget svarade.

När studentlivet börjar gå mot sitt slut.

Hej människor! I skrivande stund sitter jag på ett tåg från Stockholm med destinationen Hallsberg. Jag har inte varit hemma sedan i påsk, så det ska bli skönt att vara lite på hemmaplan. Idag gjorde jag min sista dag på praktiken på Blogg.se och det känns konstigt efter så många veckor där. Praktiken har varit sinnes givande och rolig, så ångrar inte för ett ögonblick att jag hade min praktik där. 
 
Ikväll ska jag skicka in min allra sista uppgift på utbildningen och imorgon är det dags för avslutningscermoni nere i Jönköping. Mitt fina Jönköping. Det känns inte ens som mitt hem längre, vilket det gjorde för bara ett par månader sedan. Just nu känner jag mig väldigt klar med allt vad studentlivet innebär faktiskt. Ser verkligen fram emot en sommar i Stockholm. 
 
Under mina tre år i Jönköping har jag vuxit otroligt mycket som person och det är mycket som har förändrats sedan jag först flyttade dit. Jag har en annan inställning till nästan allt, umgås inte alls med samma människor idag som jag gjorde då och jag vågar så himla mycket mer nu. Det känns ändå bra.
 
När jag började på högskolan kunde jag inte se mig själv ta examen. Det kändes så långt bort. Jag valde att plugga vidare för att jag inte visste vad jag skulle göra annars – jag såg det som det enda alternativet. Idag vet jag bättre. Faktum är att alla dörrar står på vid gavel. Min framtidsångest är total, men jag försöker att inte tänka så långt fram. 
 
Jag är väldigt tacksam för allt Jönköping har gett mig, men nu är jag redo för en annan stad och ett nytt kapitel. Det känns så jäkla bra. 
 
Anyway, vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 

Stanna av Flora Wiström

 
Stanna av Flora Wiström är den senaste boken jag läste ut och jag kan inte låta bli att tipsa om den. Jag läste den för det mesta på tunnelbanan och i parker. Stanna är en ungdomsbok vilket gör att språket är väldigt enkelt och boken känns inte alls svår att ta sig igenom. Detta gillas starkt! Om man har läst Floras blogg ett tag så finns det en stor chans att en känner igen hennes skrivsätt även i Stanna. Jag var helt fast i alla fall.
 
Kort och gott handlar boken om Ester. Hon bor med sin kompis Hanin i Stockholm och jobbar på ett antikvariat. En dag kliver Eli in i hennes liv och ingenting blir detsamma. Ingenting är en dans på rosor, Eli håller nämligen på att gå sönder. Ibland känns det som att han bara är där, i tusen bitar, och försöker andas. Ester försöker att räcka till, men hon har fått en omöjlig uppgift.
 
Att läsa boken gjorde ont. Den var väldigt smärtsam. Samtidigt så var den fin och skör. Så mycket på en och samma gång. Vill ni ha lättläst och bra läsning i sommar, så borde ni läsa Stanna!