En annan text om systerskap.

Låt mig romantisera. 
 
Vi möts upp en mulen söndagseftermiddag. Regnet hänger i luften och en kollektiv trötthet har lagt sig över staden. Även stressiga Stockholm har insett att det är söndag. Jag har skyndat mig från tunnelbanan och kommer inte ens ihåg om jag hälsade när jag kom fram till er. Med trötta steg börjar vi gå mot museumet – vi har återinfört vår söndagstradition. Varje söndag leker vi kulturella och strosar runt på det ena museumet efter det andra. Jag sicksackar mellan utställningsrummen och försöker att verka allt annat än uttråkad, men jag tyvärr har aldrig varit ett fan av historia och det lyser igenom.
 
Mina tankar vandrar iväg. Jag har tänkt skriva en krönika om systerskapet och om hur exkluderande det kan vara. En krönika om hur systerskapet känns som starkast en dimmig lördagskväll på krogen, men som lyser med sin frånvaro alla andra dagar i veckan. Jag ville påpeka hur exkluderande feminism kan vara och hur viktigt det är att vi fortsätter kämpa. Någonstans mellan alla tankar tappade jag bort orden.
 
Det här är inte texten om systerskap som jag tänkte skriva, men det är ändå en text om just systerskap. Det är inte det systerskap som syns längst fram på barrikaderna och det är inte heller det systerskap som är helt fläckfritt. Däremot är det den sortens systerskap som skämtar om par som pratar i vi-form och som backar varandra när det verkligen behövs. Det är den sorten som skrattar, gråter och hoppas tillsammans. Det skulle vara en lögn att säga att det är det enda systerskapet jag behöver, men det är också ett privilegium att kunna säga exakt det. 
 
Systerskapet borde inte vara ett privilegium, det borde vara en självklarhet, och det är det vi borde kämpa för. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback