Tankar jag hade en måndagsnatt: om vad jag ska göra efter examen.

Det var meningen att jag skulle publicera ett inlägg här i måndags natt. Det var tänkt att jag skulle berätta om hur den sista terminen på högskolan började och om hur C-uppsatsen och projektarbetet fick det att knyta sig i magen på mig. Det var tänkt att det skulle vara ett inlägg jag kunde publicera, och titta tillbaka på senare för att se hur mycket som har förändrats och att det inte alls var något att oroa sig för. Istället resulterade det i detta:
 
Mitt i allt uppsatsskrivande och ny kurs känns det svårt att föreställa sig en vardag där jag inte behöver utveckla teorier, tänka akademiskt och ständigt ställa mig frågorna "är detta tydligt nog?" och "hur mycket ska jag utveckla?". Jag har svårt att föreställa mig en vardag där jag får göra det som jag, för länge sedan, sagt att jag vill göra. Svaret på frågan "vad vill du bli när du blir stor?" känns så nära nu, nästan lite för nära. Vad jag vill göra efter examen varierar från dag till dag – jag vill liksom göra allt på en gång.
 
Ibland vill jag sommarjobba ihop pengar och resa, bara för att tillåta mig själv ta en paus från allt som är prestation, och ibland vill jag plugga vidare eller läsa fler kurser för att komplettera. Ibland hoppas jag att jag blir erbjuden jobb på min praktikplats, ibland hoppas jag att jag inte får det, men ändå hittar något medierelaterat jobb. Ibland hoppas jag att jag stannar i Stockholm, ibland hoppas jag att jag flyttar till en helt ny stad. Varannan dag vill jag jobba på reklambyrå som copywriter, och resterande dagar vill jag jobba på ett företag som arbetar med jämställdhetsfrågor eller mångkultur. Jag brukade tro att det faktum att jag inte vet vad jag vill är ett hinder, men egentligen är det ju möjligheter.
 
Jag är öppen för i princip allt. Det skulle vara skönt om någon berättade för mig vad jag skulle göra. Om någon bestämde att jag skulle ta mig en en masterutbildning eller att jag skulle armbåga mig fram i Stockholms mediebransch. Men, så går det ju inte till. Jag gillar inte när jag inte får vara med i beslutsprocesser, när jag inte har något att säga till om, så varför skulle jag egentligen vilja att någon ska bestämma åt mig nu? I ren rädsla av att gå miste om chanser eller känna mig fast skjuter jag upp allting. Istället för att fokusera på vad jag ska göra med mitt liv så borde jag tänka på vad jag vill göra härnäst.
 
Medan alla andra frågade "vad vill du bli när du blir stor?" så önskar jag att någon annan hade sagt: det går att ändra sig. Du behöver inte bli bara en sak "när du blir stor", du kan bli flera saker, både samtidigt och efter varandra. Du kan ha flera drömmar och du behöver inte förverkliga alla direkt. Livet har inga spelregler, du skapar dina egna. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback