Slutet på januari.


Ph; vyn jag aldrig tröttnar på.

Hej människor! Nu är januari snart slut och jag kan knappt tro att det redan har gått en månad av 2017. Jag har knappt hunnit blinka. Igår klädde jag på mig flera lager kläder och gick runt Munksjön på eftermiddagen. Kan verkligen inte hantera hur fint Jönköping egentligen är och jag hade nästan glömt bort hur bra promenader är för själen. Borde verkligen försöka gå ut och gå mer. Idag har vi suttit med vårt projektarbete, som verkligen börjar komma igång nu, och det ska bli spännande att se vad vi faktiskt får ihop. Idag är även dagen vi fick vår uppsats godkänd! Vill bara dansa omkring och skrika av lycka. Det är så himla skönt att ha den avklarad. Om ungefär en vecka är den uppladdad på Diva för alla att läsa. Det känns konstigt att andra studenter kommer kunna inspireras av vår uppsats, eller såga den mitt itu. Hoppas såklart på det förstnämnda. 

Anyway, vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 


Vecka 4, 2017.

 
Hallå människor! Det är söndag och jag har tillåtit mig själv att ligga kvar i sängen för att lyssna på poddar och scrolla igenom mina sociala medie-flöden fastän de inte visar något nytt. Bloggen har fortsatt vara i någon form av veckouppdatering, om ens det, och jag skäms nästan över att säga så. Förutom att varva uppsatsskrivande med projektarbete har jag hunnit dricka te i Lollos kök, ta ett varv på Ikea med Joss och prata alldeles för länge i mitt kök med Jess. Igår lämnade vi in vår c-uppsats och samtidigt som jag kände mig så himla befriad, så kände jag mig också tom på något sätt. Det kändes så surrealistiskt när vi lämnade in den, men jag antar att det blir så om en skrivit väldigt länge på något.
 
Anyway, kanske dags att ta tag i denna dag? Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 

Tankar jag hade en måndagsnatt: om vad jag ska göra efter examen.

Det var meningen att jag skulle publicera ett inlägg här i måndags natt. Det var tänkt att jag skulle berätta om hur den sista terminen på högskolan började och om hur C-uppsatsen och projektarbetet fick det att knyta sig i magen på mig. Det var tänkt att det skulle vara ett inlägg jag kunde publicera, och titta tillbaka på senare för att se hur mycket som har förändrats och att det inte alls var något att oroa sig för. Istället resulterade det i detta:
 
Mitt i allt uppsatsskrivande och ny kurs känns det svårt att föreställa sig en vardag där jag inte behöver utveckla teorier, tänka akademiskt och ständigt ställa mig frågorna "är detta tydligt nog?" och "hur mycket ska jag utveckla?". Jag har svårt att föreställa mig en vardag där jag får göra det som jag, för länge sedan, sagt att jag vill göra. Svaret på frågan "vad vill du bli när du blir stor?" känns så nära nu, nästan lite för nära. Vad jag vill göra efter examen varierar från dag till dag – jag vill liksom göra allt på en gång.
 
Ibland vill jag sommarjobba ihop pengar och resa, bara för att tillåta mig själv ta en paus från allt som är prestation, och ibland vill jag plugga vidare eller läsa fler kurser för att komplettera. Ibland hoppas jag att jag blir erbjuden jobb på min praktikplats, ibland hoppas jag att jag inte får det, men ändå hittar något medierelaterat jobb. Ibland hoppas jag att jag stannar i Stockholm, ibland hoppas jag att jag flyttar till en helt ny stad. Varannan dag vill jag jobba på reklambyrå som copywriter, och resterande dagar vill jag jobba på ett företag som arbetar med jämställdhetsfrågor eller mångkultur. Jag brukade tro att det faktum att jag inte vet vad jag vill är ett hinder, men egentligen är det ju möjligheter.
 
Jag är öppen för i princip allt. Det skulle vara skönt om någon berättade för mig vad jag skulle göra. Om någon bestämde att jag skulle ta mig en en masterutbildning eller att jag skulle armbåga mig fram i Stockholms mediebransch. Men, så går det ju inte till. Jag gillar inte när jag inte får vara med i beslutsprocesser, när jag inte har något att säga till om, så varför skulle jag egentligen vilja att någon ska bestämma åt mig nu? I ren rädsla av att gå miste om chanser eller känna mig fast skjuter jag upp allting. Istället för att fokusera på vad jag ska göra med mitt liv så borde jag tänka på vad jag vill göra härnäst.
 
Medan alla andra frågade "vad vill du bli när du blir stor?" så önskar jag att någon annan hade sagt: det går att ändra sig. Du behöver inte bli bara en sak "när du blir stor", du kan bli flera saker, både samtidigt och efter varandra. Du kan ha flera drömmar och du behöver inte förverkliga alla direkt. Livet har inga spelregler, du skapar dina egna. 

Fast på ett tåg.

Phs; tidigare idag i Stockholm. 
 
Hej människor! Senaste veckan har jag förberett inför opponering och stressat över uppsatsen. På något sätt känns det som att jag inte kommer bli av med den? Tycker den har förföljt mig tillräckligt länge. Just nu sitter jag fast på ett tåg en bit utanför Stockholm. Mitt emot sitter en skrikande bebis och det gör tågresan mycket mer ogenomlidlig än bussresan hit imorse. Dagens planer var: gå på rumsvisningar inför när jag ska flytta hit för praktiken. Jag har kommit fram till att jag och tunnelbanan inte kommer jättebra överens. På något sätt lyckas jag alltid gå upp i fel trapp och hamna så långt bort från dit jag ska som möjligt? Kul. Det har i alla fall varit en lyckad dag och jag känner mig väldigt peppad inför att praktikperioden ska dra igång! 
 
Anyway, vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 

Tips: Maggio, Laleh och Kent på SVT Play.

 
Glömmer ganska ofta bort att SVT Play faktiskt existerar och att det går att hitta ett och annat guldkorn där. Här är några jag hittat på senaste tiden! Under 2016 fyllde Maggio Stadion i Stockholm under en augustikväll. Tyvärr var jag inte där, men däremot fick jag se henne i Huskvarna och det var också magiskt! Runt jul släppte SVT Play hennes konsert på Stadion och den kan ni se här om ni vill. Tyckte i alla fall att den var jättebra, och om en gillar Maggio så är den ett måste att se.
 
 
Någon jag inte är ett lika stort fan av, men ändå tycker är intressant är Laleh. Jag har svårt för vissa av hennes låtar, men jag tycker hennes personlighet är intressant. Därför blev jag glad över att se att det finns en dokumentär om henne på SVT Play. Om en gillar Laleh extra mycket kan en även se hennes konsert i Globen på SVT Play. Jag började kolla på den, men tyckte den var lite för seg. 
 
 
Det sista tipset är en dokumentär om Kents sista år som är uppdelad i två delar. Jag har än så länge bara sett en tredjedel av första delen. Däremot sitter jag redan nu och sörjer ett band jag inte haft någon större koppling till innan. Himla fint gjord är den! Sörjer också över den dagen jag behöver säga hejdå till artister jag håller extra kärt. Det är för typiskt att jag ska bli ett Kent-fan lagom till att de lägger av. 

En måndag för mycket.

Måndag. Klär mig i gråskala och spelar Maggio i hörlurarna. Det matchar mitt humör. Istället för att sova lagar jag matlådor alldeles för sent och äter bullar mitt i natten. Jag tittar på serier av gammal vana och viker mig dubbel av magont. Försöker göra listor på saker som är bra. På saker som är kul. Jag kommer inte på något. Borde byta inställning, men ser inte vad alternativet skulle vara. Allt går alldeles för sakta, men samtidigt alldeles för fort. Jag hinner inte ta reda på vad jag vill. Det känns som att någon släpper ut mig mitt på öppet hav, och jag måste simma i land. Framtidsångesten är total. 


När snön fortfarande låg på marken.

Phs; i måndags när jag tog på mig flera lager kläder och gick till mormor och morfar.

Hej människor. Idag är det onsdag och mina dagar på hemmaplan börjar ta slut. Imorgon sitter jag på ett tåg tillbaka till Jönköping och uppsats-bubblan. Vill bara få uppsatsen avklarad. Sedan jag kom hit har jag hunnit med att jobba och fika hos diverse människor. Det har varit skönt att inte behöva fokusera på uppsatsen i ett par dagar, fastän jag vet att vi har opponeringen kvar. Jag har försökt lära mig Lightroom och sakta men säkert går det. Att lära sig nya program är spännande, men samtidigt ett riktigt irritationsmoment. 

Anyway, det är storm ute och jag ska fortsätta njuta av att inte behöva göra någonting. Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses. 

Paus i livet.

Ph; Råslätt winter edition. 

Hallå människor! Sedan jag skrev här senast har ett snötäcke lagt sig över Jönköping, och resten av Sverige också för den delen. I början av veckan satt vi med uppsatsen och i onsdags skickade vi äntligen in den! Det kändes verkligen som att en tyngd lyftes från mina axlar. I torsdags hade jag ett O.C-maraton med mig själv och i skrivande stund är jag inne på sista säsongen. Igår åkte jag till A6 för att fika med Joss. Att hänga på café med bra sällskap i flera timmar är något jag inte tackar nej till.
 
Idag är det lördag och jag sitter i mina föräldrars tv-rum. Idag fick vi reda på att vår uppsats är godkänd för opponering efter ett par finjusteringar. Jag har nog känt alla känslor som finns för den där uppsatsen. Sedan kände jag att jag hade fått nog av och var i stort behov av en paus från allt, och innan jag visste ordet av det hade jag bokat ett sista minuten-tåg hem till Närke. Uppskattar inte Närke för vad det egentligen är – stundtals en plats som kväver mig, stundtals en plats där jag kan andas. 
 
Anyway, vi hörs när vi hörs och ses när vi ses.

"There is no other way but up up up."

Phs; polaroid-bilder på de jag helst ville fira in 2017 med. 

Hej människor och hej 2017! Nu är jag inne på mitt sjunde år med blogg. Jag har velat ta bort den alldeles för många gånger, men på något sätt övertalar jag alltid mig själv att jag ska ha kvar den. Det är ändå fint att kunna bläddra i arkivet – det är så lätt att glömma allt annars. 

lördags fikade jag hos min farmor på förmiddagen för att sedan spendera eftermiddagen på ett fullsatt tåg. När jag klev på tåget i Hallsberg kändes det så himla rätt, men jag har ju alltid tyckt det varit lättare att lämna än att bli lämnad. Ibland lämnar jag någon bara för att jag tror att hen snart ska komma på att hen kan lämna mig. Fin självinsikt. I alla fall. På kvällen gick jag över till Nermina för att fira nyår med människorna på bilderna ovan. För 2,5 år sedan trodde jag inte att jag skulle träffa så fina människor bara genom att byta stad. Tackar alltid ja till deras sällskap. Vi spelade Med andra ord och skålade på tolvslaget medan grannarna sköt raketer både högt och lågt. Kändes fint att säga hejdå till 2016 med dem. 
 
Igår var en så himla trött dag och jag gjorde nästan ingenting vettigt. Jag lämnade halvdana kommentarer i vårt google docs och hade O.C-maraton med mig själv. Någonstans däremellan åt jag upp mina chips också. Idag fick jag dra mig själv upp ur sängen för att masa mig till skolan. Efter mer än en vecka känns det konstigt att gå i skolans lokaler. När jag lämnade skolan var det mörkt och kallt och jag tänkte tyst för mig själv att hur är det ens möjligt att bo i ett land där solen aldrig lyser? Tur att vi börjar gå mot ljusare tider för min själ blir ledsen av allt mörker. 
 
Hoppas er start på 2017 har varit minst lika bra som min.