Vitabergsparken, Västerbron och Skinnarviksberget.

Ligger i Vitabergsparken. Jag har brett ut min filt över skrumpna cigarettfimpar och gamla löv som knastrar när jag rör mig. Försökte undvika kapsylerna som låg som ett minfält över gräsmattan. Det känns inte som att jag är kvar i stan. Jag är flera meter upp, bort från de stimmiga gatorna där människor inte tar paus.

Hör hur jag andas, djupt och nästan suckande. Bredvid mig håller några på att ordna kalas. De klär trädgrenarna med girlanger och ställer fram plockmat på filten. De gör om parken till sitt vardagsrum, och det är kanske det jag gillar allra mest med parker. En liten etta med kokvrå, högst upp i ett lägenhetshus, som egentligen är ett vindsutrymme, kan vara tillräckligt när en har hela Stockholm som hem. 

Tog tunnelbanan till Fridhemsplan och hoppade på en alldeles för full buss. Går längs Västerbron. Jag möts av cyklister i kostymer som trampar så mycket att jag tror att pedalerna ska åka av. De vill bara hem. Känner hur bron svajar när tunga långtradare åker förbi. Insåg inte hur lång bron var förrän jag stod mitt på den och stirrade ut över vattnet, paralyserad av min höjdskräck. 

Möts av rangliga tonårsgäng iklädda munkjackor och slitna jeans. Jag är i gråzonen mellan tidig och sen kväll. Jag drar igen min jacka i ett försök att hålla kvar värmen och fly från de kalla vindarna som uppmanar mig att gå hem. Tar mig upp på Skinnarviksberget och möts av andra människor som också vill se Stockholm från ovan. 

360 grader. Jag kan se hela staden. Takåsar, lyftkranar och människor som njuter av den kyliga augustikvällen. 

Går ned i närmsta tunnelbanenedgång. Åker till Slussen. Går av tåget, går på ett annat tvärs över perrongen. Åker hem. Säger hejdå till huvudstaden, även om det bara är för en liten stund.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback