Om sorgsna låtar, Stockholm och vad som händer i höst.

 
Hallå människor. Jag lyssnar på sommarprat efter sommarprat medan regnet faller ner. Det piskar mot fönstren och den spruckna asfalten utanför. Jag vill inte gå ut i dag, men förut satte jag igång två tvättmaskiner som snart är klara. Jag har inget val. Regnet fortsätter att falla. Det kompenserar för den snustorra sommaren som snart är förbi.
 
Jag lyssnar på en sorgsen spellista på Spotify för att komma in i stämningen. Jag skriver alltid bättre när jag mår sämre. Jag har ingenting att vara ledsen över, men jag kommer fort in i känslan. Den liksom sköljer över mig. Påminner mig om allt som skaver. Om allt som kunde varit bättre.
 
I lite mer än fyra månader har jag kallat Stockholm för mitt hem. Jag har sprungit ner för rulltrapporna på tunnelbanestationen för att hinna med tåget som precis ska gå, fastän det kommer ett nytt om ett par minuter, och jag har strosat längs stadens gator, först i förvirring, men sedan som om jag aldrig gjort något annat.
 
På måndag är det två veckor kvar på Summer camp. Två ynka veckor kvar av artikelskrivande, SEO-tänk och härliga människor. Jag har redan separationsångest. Från dem och från Stockholm. Ja, från allt egentligen. Redan nu pratar jag om "när jag flyttar tillbaka hit", för jag vet att det kommer hända. Det kommer bli så. Det kanske kommer några städer eller länder emellan, kanske en resa eller två, men jag kommer att komma tillbaka. Jag bara vet att det kommer att bli så.
 
Jag räknar ner tills jag flyttar, men det är inte det enda jag räknar ner till. Runt hörnet väntar en resa till New York också. Nu är det mindre än en månad dit. Min wanderlust får mig att klättra på väggarna, så resan kommer mycket lägligt. Om en kunde resa hela livet, så skulle jag göra det. Det finns inget bättre än att resa, upptäcka nya saker och vara i rörelse. 
 
Samtidigt som separationsångesten flåsar mig i nacken ser jag fram emot hösten. Det är i alla fall vad jag intalar mig själv. Jag vet inte riktigt vad jag vill, men jag vet att jag är på väg dit. Jag har tackat ja till en kurs i genusvetenskap på distans Jag säger till mig själv att "det är okej att ta en paus" samtidigt som alla målmedvetna människor runt omkring mig frågar vad "mitt nästa steg" är. 
 
Jag låter fingrarna dansa över tangentbordet. Penna och papper i all ära, men det finns inget som känns lika naturligt som detta. Det knyter sig i magen när jag tänker på oordningen som är mitt liv, men egentligen, hur många 21-åringar har sitt liv figured out? Jag måste verkligen sluta jämföra mig själv med andra. Allting kommer lösa sig till slut. Det är i alla fall vad alla säger, precis efter att de frågat "vad jag vill göra när jag blir stor". 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback