"Två minuter över tio"-tankar.

Avsnitt efter avsnitt. Sida efter sida. Kapitel efter kapitel. Jag låter inte rastlösheten komma fram. Jag kan inte stanna upp. Allting kommer att komma ifatt mig. Det ser ut som att jag springer, men egentligen flyr jag. Min taktik är rörig och upp och ner, men min riktning är framåt. Jag flyr ifrån framtiden genom att kasta mig in i den med huvudet före. Jag skjuter inte upp någonting, vilket jag kanske borde. Att ta ett sabbatsår känns så långt bort, men ibland tänker jag att det är precis den sortens paus jag behöver. Jag måste lova mig själv att när jag står där, i juni, med min kandidatexamen i handen, så måste jag känna efter. På riktigt. Där och då tar de självklara stadierna slut – jag måste sluta gå från skolbänk till skolbänk. 
 
Jag vill bara glad. Vissa dagar blir jag glad för minsta lilla och är nästan jobbigt glad. Andra dagar känner jag mig helt tom och ingenting känns kul. Allting bara är. Jag är inte ens ledsen. Jag är ingenting alls. Dagar som dessa flyr jag inte från framtiden – jag flyr från mig själv. Från tankarna och tystnaden. I ren panik försöker jag dämpa tystnaden med musik. Oftast finns det inga problem, inga fel, men jag är en överanalyserande människa. Om jag inte har ett problem att överanalysera, så skapar jag ett. Kalla det destruktivt, kalla det vad ni vill, men det är vad det är. 
 
Jag vill bara dansa bort allting. Är det verkligen ett brott att vilja glömma allt för ett tag? Bara vara. Oftast vet jag vad jag vill, men någon dag ibland är det precis tvärtom. Jag skulle kunna tycka att det vore jobbigt, men det gör jag inte. Varje gång tvingas jag reflektera över mitt liv och det behövs titt som tätt. Jag vill bara hitta någon som är lika fucked up som jag är. Är det inte egentligen vad livet går ut på? Att hitta någon som gör allting lite lättare att genomlida? Inte om att hitta någon som peppar på i medgång, utan någon som är kvar i motgång. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback