Klarhet i stressen.

Och plötsligt var vi igång. Från och med idag och fem veckor framåt har jag en eller flera deadlines varje vecka. Min hjärna går på högvarv. Jag känner av en underliggande stress som knyter sig i magen. Ofta måste jag fråga mig själv: vad är det värsta som kan hända om jag inte lämnar in i tid? Att sätta allt i perspektiv brukar hjälpa, men på sistone har det bara trasslat till det ännu mer. Det värsta som kan hända är att jag en dag vaknar upp och känner att jag är helt fel ute. Att jag gör fel. Att jag är fel. Att jag vaknar upp och känner tomhet. Att jag inte har någon plan. Inget mål. Ingen framtid. Det värsta som kan hända är att jag fastnar. Att jag nöjer mig. 
 
Det känns som att jag är på resande fot. Jag är på ett och samma ställe, men i mina tankar är jag redan på väg därifrån. Ibland känns det som att jag flyr. Springer. Fort, fort och utan mål. Om jag aldrig stannar kvar, så kommer jag aldrig att fastna. Jag kan hamna i mitten av ingenstans, men jag är iallafall inte kvar där jag började. På gott och ont. 
 
Det senaste halvåret har jag försökt syna allt och alla, inklusive mig själv. Jag var inte säker på någon eller något. Numera pågår det ett ständigt rensande. Sållande. Kanske handlar det om att lämna, istället för att bli lämnad. Kanske är det bara ett kontrollbehov. Jag har alltid sätt mig som en självsäker människa, men det kanske är här min underliggande osäkerhet finns. För om jag har valet att lämna eller bli lämnad, så väljer jag att lämna varje gång. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback