Hur nära är för nära?

Ibland vore det skönt att bara kunna skrika ut alla sina problem – och människor stannar upp, lyssnar, förstår och hjälper. Att inte behöva gå runt och bära på någonting, hur litet eller stort det än må vara, utan att bara kunna släppa ut det. Visst vore det härligt? Men det funkar inte så. Vi funkar inte så. Jag funkar definitivt inte så. Jag är övertygad om att alla människor har en psykisk hälsa, och ohälsa, precis som fysisk hälsa och ohälsa. Den enda skillnaden är att den psykiska anses vara mer tabubelagd och nedtystad. 
 
Det finns ett skäl till att jag per automatik svarar "jag mår bra", fastän det kanske inte är fallet. Det finns en anledning till att jag inte vill använda "hur mår du?" som hälsningsfras, och inte heller att folk använder den som hälsningsfras till mig. Jag vill inte bli ställd en fråga där personen som ställt frågan egentligen inte bryr sig. Tyvärr går det automatiskt. Jag frågar, kramar lätt om människor jag träffar och ler. Allt är bra. 
 
Att lära känna en person är bland det mest spännande som finns. Självklart beror det på personen, men iallafall. Tyvärr är det lite som en labyrint – det är komplicerat, och ju längre en går, desto mer får en se och höra. Om en person vore ett hus, så vore alla mörka sanningar en gömd lucka i källaren. Min dörr står alltid öppen – välkommen in. Ibland ett fönster eller två också. Ibland blir det till och med korsdrag. 
 
Ibland tänker jag att psykisk ohälsa är nedtystat, inte för att det är ovanligt eller skamfyllt, utan för att människor bara klarar av att hantera en viss mängd ohälsa – och de har fullt upp med sin egen. Jag tror att låta någon komma så nära inpå, att verkligen släppa in någon, är något väldigt intimt och läskigt. Hur avgör en om en person är värd att släppas in? Tanken på att det skulle finnas någon mer än jag själv som vet om mina innersta tankar och farhågor. Hur kan en lita på en person så pass mycket? 
 
Tillit. Jag vill lita på människor, men det finns alltid en risk. En risk där jag litar för mycket eller förväntar mig för mycket. En risk som resulterar i att jag blir besviken. Egentligen kommer "mörka sanningar" fram hur lätt som helst – "jag har aldrig..." följt av förvånade blickar och x antal klunkar. Det finns inte längre någon intimitet när den omvandlats till ett spel, men om den hade funnits så hade den inte haft ett högt värde. Jag värderar min intimitet väldigt högt, och någon som släpps in bland mitt tankesnurr borde veta hur speciellt det egentligen är. 
 
Och precis som mina tankar är denna text lite oklar. Precis som den ska vara. 

Kommentarer
Postat av: Ellen Gräntz

Tusen tack för din kommentar, jag tror jag har läst den 13 gånger. Den lyckas på något sätt trösta mig lite. Jag brukar kika in här då och då. Eller well, varje gång du skrivit något nytt. Det är trevligt att läsa. Så tack igen för dina ord. Kram <3

2016-09-15 @ 00:00:39
URL: http://ellengrantz.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback