Kan jag inte ens få dansa, åka buss eller koka pasta i fred?

Jag och mina vänner kör en girls night out på närmaste klubb. Vi skålar vid baren och Beyoncés Single Ladies får dansgolvet att koka. När jag är som gladast, där, på dansgolvet, känner jag en arm runt min midja. Jag känner mig instängd. Den höga musiken blir till bakgrundsbrus. Det står en okänd  kille bakom mig. Jag lyfter bort hans arm, vänder mig om och säger "tack, men nej tack, kan du vara snäll och gå härifrån?". Istället för att gå tar han ett nytt grepp. Mina vänner backar upp mig och killen lämnar oss ifred. 
 
En annan kväll, under en bussresa hem, satte sig en man bredvid mig, fastän bussen var nästintill tom. Han började prata med mig på flera olika språk, sist av allt på svenska. Han började förhöra mig om min bakgrund, familj och kultur, eller rättare sagt den kulturen han tillskrev mig. På bara några minuter gick jag från att vara en individ till ett exotiskt objekt. Jag visade att jag inte var intresserad, men det förstod aldrig han. Han satt på sätet närmast gången och jag fick snällt vänta tills han gick av.
 
Jag står i korridorsköket och kokar min pasta. In kommer killen som bor mittemot mig. Han frågar mig om min musiksmak och mitt svar förvånar honom. Jag passar inte in i normen. Han fortsätter samtalet med att berätta om sin barndom och hur han skäms över att han lekte med barbiedockor. Därefter beskriver han en kille som homosexuell och frågar om jag vet vem det är – han antar att jag, precis som han, dömer och upprätthåller samhällets normer. Min timer piper, pastan är klar, men när jag går därifrån är jag inte hungrig längre. 
 
En del säger att feminism inte behövs i Sverige längre och att den till och med gått för långt. Jag säger att: feminism fortfarande behövs, även här. Den behövs för att ett nej inte betyder "försök lite mer", för att jag är mer än min etniska bakgrund och för att jag vill kunna koka pasta utan att någon öser normer och stereotyper över mig. 

En lördag i city.

Hallå där människor. Vid klockan 11 i förmiddags satt jag på en buss in till city för att möta upp Sunanda. Vi gick en sväng på höstmarknaden där jag handlade marknadschoklad och sen drack vi gratis mjölk och gjorde quiz. Därefter gick vi i butiker och jag kollade på saker jag ville ha, men aldrig köpte. Förutom på Monki, för därifrån följde en himla snygg tröja med hem! Framåt eftermiddagen satte vi oss på Condeco för att plugga och där satt vi tills jag inte orkade sitta ordentligt längre. Då satte vi den ena foten framför den andra mot Liban deli där vi mötte upp två andra människor. Trevligt och så! Kvällen avslutades på tändsticksområdet innan jag satte mig på bussen tillbaka hem. Anyway, vi hörs när vi hörs och ses när vi ses!


"Två minuter över tio"-tankar.

Avsnitt efter avsnitt. Sida efter sida. Kapitel efter kapitel. Jag låter inte rastlösheten komma fram. Jag kan inte stanna upp. Allting kommer att komma ifatt mig. Det ser ut som att jag springer, men egentligen flyr jag. Min taktik är rörig och upp och ner, men min riktning är framåt. Jag flyr ifrån framtiden genom att kasta mig in i den med huvudet före. Jag skjuter inte upp någonting, vilket jag kanske borde. Att ta ett sabbatsår känns så långt bort, men ibland tänker jag att det är precis den sortens paus jag behöver. Jag måste lova mig själv att när jag står där, i juni, med min kandidatexamen i handen, så måste jag känna efter. På riktigt. Där och då tar de självklara stadierna slut – jag måste sluta gå från skolbänk till skolbänk. 
 
Jag vill bara glad. Vissa dagar blir jag glad för minsta lilla och är nästan jobbigt glad. Andra dagar känner jag mig helt tom och ingenting känns kul. Allting bara är. Jag är inte ens ledsen. Jag är ingenting alls. Dagar som dessa flyr jag inte från framtiden – jag flyr från mig själv. Från tankarna och tystnaden. I ren panik försöker jag dämpa tystnaden med musik. Oftast finns det inga problem, inga fel, men jag är en överanalyserande människa. Om jag inte har ett problem att överanalysera, så skapar jag ett. Kalla det destruktivt, kalla det vad ni vill, men det är vad det är. 
 
Jag vill bara dansa bort allting. Är det verkligen ett brott att vilja glömma allt för ett tag? Bara vara. Oftast vet jag vad jag vill, men någon dag ibland är det precis tvärtom. Jag skulle kunna tycka att det vore jobbigt, men det gör jag inte. Varje gång tvingas jag reflektera över mitt liv och det behövs titt som tätt. Jag vill bara hitta någon som är lika fucked up som jag är. Är det inte egentligen vad livet går ut på? Att hitta någon som gör allting lite lättare att genomlida? Inte om att hitta någon som peppar på i medgång, utan någon som är kvar i motgång. 

16-09-22

Ph; från en solig dag i Brygge – det enda som länkar bilden till inlägget är min wanderlust. 
 
Hallå där människor! Nu ska ni få höra exakt hur fint mitt liv är för tillfället. Det brukar vara lite svajigt det där, så det gäller att ta tillfället i akt. Denna vecka har mer eller mindre bestått av plugg. Jag varvar grupparbete med en individuell uppgift och en avhandling som måste läsas. Det är så mycket information som måste bearbetas. Längtar redan till mitten av oktober när nästan alla inlämningsuppgifter är klara.
 
Förut idag gick jag till Willys med ett nytt poddavsnitt av Flora & Fridas podd, vilket gjorde att till och med handla mjölk och ägg blev kul. Sedan Måndagspepp la ner är det inte många poddar jag egentligen ser fram emot att lyssna på, men Flora & Fridas podd är en av dem! Därefter bosatte sig Jess och Mathilda i mitt kök med varsin dator. En eftermiddag med opponering av text och förberedning inför opponeringen imorgon stod på schemat. 
 
När de gick hem till sig började jag steka pannkakor som skulle kunna räcka till en hel arme. De flesta blev knapriga i kanterna för att jag stod med mobilen för länge, men vad gör väl det egentligen? Jag tänker att det är så himla mycket som går rätt i mitt liv just nu, att någonting var tvunget att gå fel. Jag kan helt klart leva med att det är pannkakorna som fick ta en för laget. En annan sak som gjort denna dag lite extra fin är Daniel Adams-Ray och Oskar Linnros nya låt Sitter på en dröm! Jag hoppas innerligt på att det nalkas återförening för Snook, men jag är såklart glad för bara en låt också. 

Anyway, hoppas ni haft en jättefin dag. Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 

Hösten tar mig.


Ph; mitt bland studentboendena. 
Ph; Maggio på Folkets park i Huskvarna gjorde min fredagskväll. 
Ph; skolarbete på Espresso House. 

Hallå där människor! Nu är det söndag och den här veckan har mer eller mindre sprungit ifrån mig. Tiden till att uppdatera här har inte riktigt funnits. I måndags blev det en heldag i skolan med föreläsningar och grupparbete och de få timmar som var kvar av dygnet spenderades genom att titta på tv-serie. I tisdagsonsdags och torsdags fylldes mina dagar av grupparbete och annat plugg. Livet som student är inte bara hopp och lek. Som tur är känner jag mig inte fullt lika stressad längre, men jag kan inte heller påstå att jag är avslappnad. Detta med att jag skulle ta det lugnt och ta hand om mig själv när jag flyttade tillbaka till Jönköping. Köpenhamn om mindre än två veckor känns mer än välbehövligt just nu. 

fredags var det ännu en heldag med diverse former av skolarbete. Framåt kvällen tog jag mig till Huskvarna för att gå på Maggio. Hon var jättebra och jag ångrar inte för en sekund att jag köpte biljett! Jag förstår inte hur en människa kan skapa så himla mycket vackert?! Avundas folk som kan skriva så vackert. Vill också. Igår spenderade jag, Jessica och Mathilda x antal timmar med att spana på människor på Espresso House för vårt grupparbete. Jag måste nog erkänna att det ändå är lite av en favoritsyssla. Människor är väldigt intressanta ändå. Liksom gårdagen sitter vi även idag på Espresso House. Jag kan tänka mig värre helg-måsten än att hänga på café. Det bästa är att jag får CSN för det också. 

Annars då? Jag försöker att int stressa mer än nödvändigt, men det är svårt när min "att göra"-lista är så lång. Jag går emot vädret och strosar runt i kjol, fastän höstkylan inte går att ignorera längre. Det är många människor som säger att de längtat efter höstmörkret. Efter tända ljus och löv som smulas sönder under skosulorna. Jag är inte en av dem. Det känns som att hösten tar ett kallt grepp om mig och jag måste hitta små ljusglimtar i vardagen för att inte gå ner mig helt. På senaste tiden har mitt humör växlat en hel del – jag hoppas nästan att det är hösten som gör ett försök till att spela mig ett spratt. 

Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 


Klarhet i stressen.

Och plötsligt var vi igång. Från och med idag och fem veckor framåt har jag en eller flera deadlines varje vecka. Min hjärna går på högvarv. Jag känner av en underliggande stress som knyter sig i magen. Ofta måste jag fråga mig själv: vad är det värsta som kan hända om jag inte lämnar in i tid? Att sätta allt i perspektiv brukar hjälpa, men på sistone har det bara trasslat till det ännu mer. Det värsta som kan hända är att jag en dag vaknar upp och känner att jag är helt fel ute. Att jag gör fel. Att jag är fel. Att jag vaknar upp och känner tomhet. Att jag inte har någon plan. Inget mål. Ingen framtid. Det värsta som kan hända är att jag fastnar. Att jag nöjer mig. 
 
Det känns som att jag är på resande fot. Jag är på ett och samma ställe, men i mina tankar är jag redan på väg därifrån. Ibland känns det som att jag flyr. Springer. Fort, fort och utan mål. Om jag aldrig stannar kvar, så kommer jag aldrig att fastna. Jag kan hamna i mitten av ingenstans, men jag är iallafall inte kvar där jag började. På gott och ont. 
 
Det senaste halvåret har jag försökt syna allt och alla, inklusive mig själv. Jag var inte säker på någon eller något. Numera pågår det ett ständigt rensande. Sållande. Kanske handlar det om att lämna, istället för att bli lämnad. Kanske är det bara ett kontrollbehov. Jag har alltid sätt mig som en självsäker människa, men det kanske är här min underliggande osäkerhet finns. För om jag har valet att lämna eller bli lämnad, så väljer jag att lämna varje gång. 

Njuter av Jönköping.



Hallå där. Här sitter jag, läser om min gamla kommuns integrationsarbete och önskar att jag hade pluggat Internationellt arbete eller någonting som berör mänskliga rättigheter. I min fristående kurs ska jag göra en projektanalys av ett integrationsarbete, så varför inte syna hela kalaset i den kullerstensprydda staden. Kul tycker jag! 
 
Igår var det fredag och jag mötte upp Sunanda i skolan för uppsats-prat. Det känns som att uppsatsen kommer sluka mig levande – jag väntar beredd och med spänning. Eftermiddagen spenderades, hör och häpna, i en simbassäng. Jag har blivit alldeles för trött på min rygg och påbörjat det jag lovat mig för länge sedan: att börja röra på mig för min ryggs skull. Om detta var början på en vardagsrutin eller enbart en engångsföreteelse återstår att se. På kvällen fangirlade jag över Håkan och längtade till december.
 


Idag då. L som i lördag och l som i loppis. Jag är egentligen inget fan av loppis, men jag är på evig jakt efter en alltför gammal kamera som kan pryda mitt rum. Tyvärr gav loppisen på Torpa inga fynd, men jag fick iallafall njuta lite av Jönköping. Nästa stopp stod en marknad på Väster för. Att gå runt i folkvimmlet kan vara himla avslappnande faktiskt. Efter det hamnade jag på Länsmuseet där jag tittade på uställningen An ordinary boy. Den är ett bildreportage om en könskorrigering – intressant och bra! Alltså, värt att kolla in! Därefter hamnade jag på bryggan med ett stycke kurslitteratur i handen och Håkan i hörlurarna. Det gäller att ta tillvara på det sista av sommaren! 

 
Jag tror inte att jag uppskattat Jönköping tillräckligt. För ett par år sedan visste jag knappt var Jönköping låg – idag kallar jag det min stad. Mitt hem. Om ett år kanske det inte är min stad längre. Om ett år har jag en kandidatexamen i handen och en oviss framtid. Som sagt, ett år kvar, men jag har redan börjat sakna Jönköping. Det kommer bli svårt att skiljas åt från staden och alla människor.
 
Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 

"För att inget är logiskt, för att inget är magiskt"


Ph; ett stycke utsikt från JIBS.
Ph; mitt fina Jönköping.Ph; fortune cookie från Chop chop. 

Det är torsdag och egentligen alldeles för sent. Idag har varit en bra dag, men de senaste dagarna har det gått lite uppochner med det där. Ibland känns det som att jag lägger krokben för mig själv när jag har en bra dag. Jag tvivlar på att det egentligen ska vara så. Min tisdag, liksom både onsdagen och idag, hade föreläsningar på schemat. Igår hade vi föreläsning och VFU-info och efteråt satt jag, Jess och Mathilda med vårt grupparbete. Jag tror att jag har sagt Cannabis fler gånger de senaste dagarna än vad jag sagt det under hela mitt liv. Kul. 

Idag satt jag igenom ännu en föreläsning följt av grupparbete. Att jag längtade tillbaka till skolan i somras känns väldigt långt bort just nu. På eftermiddagen fick jag besök av mina föräldrar – de hade tagit med sig saker jag glömt i Närke och sedan bjöd de på mat på Chop chop. Mitt kök är numera hur hemtrevligt som helst och min roomie kommer nog få sig en chock när hon väl kommer tillbaka. Fint och bra. 

Anyway, vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 


16-09-05



Lalehs Aldrig bli som förr har gått på repeat. Jag har lyssnat på den konstant i ett par dagar nu. Jag har helt förälskat mig i texten och tänker över hur 2016 varit såhär långt. Utan att ta ut nåt i förskott, så tror jag att 2016 kan vara ett av mina bästa år. Förut har jag haft 2014 extra nära hjärtat på grund av allt fint, kul och spännande som hände... Men 2016 tar nog priset. Ser verkligen fram emot att summera året om ett par månader! 

Annars då? Måndag. Det som började som en rätt stressig dag blev i slutänden väldigt bra. Efter en seg föreläsning kom ett uns av energi över mig. Jag och Sunanda hade uppsatsflow och jag blev allmänt pepp på livet. Ibland är jag trött på nästintill allt och vill bara krypa under täcket, men ibland får jag otroligt mycket energi och kan inte tänka mig ett liv mer värt att leva. Idag var det de sistnämnda. Önskar att det kunde hålla i sig. Livet är bra fint ibland.

Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 


Vecka 35.

 
Det är söndag och sleepwalking är satt på repeat. Runt om mig ligger kurslitteratur på hög och mina flikar i webbläsaren är många och spretiga. Plötsligt har det gått en vecka, nästan helt obemärkt, och vi har klivit in i september. Höst, plugg och måsten. Jag har på känn att det kommer bli en höst instängd på biblioteket, eller ja, lite iallafall. 
 
Veckan som varit har rullat på i vanlig ordning och jag känner mig inte helt inkastad i högskolevärlden längre. I tisdags spenderades x antal timmar i föreläsningssalar innan fika på Condeco väntade. Vi firade Jess och bokade ett par dagar i Köpenhamn senare i höst. Så pepp! Mitt wanderlusthjärta får en liten tröst när önskan egentligen är att korsa hav och alla möjliga gränser. onsdags mötte jag upp Sunanda för uppsats-prat. Vi har konstaterat att det är svårt att hitta något ämne som är intressant, går att begränsa till en kandidatuppsats och som ingen forskat särskilt mycket på. Två steg framåt, ett bakåt. 
 
torsdags hade jag tvätt- och pluggdag. Tråkigare kombo får en leta efter! Kan inte heller påstå att vakta tvättmaskiner är det bästa jag vet. Suck. I fredags väntade ett seminarium och sedan filmkväll hemma hos Joss med Sunanda. Vi gjorde det vi gör bäst: äter taco, tittar på film och bara hänger. Kravlöst och bra – sånt gillar jag. Igår städade jag lägenheten och pluggade. Kvällen spenderades hos Joss i samma anda som föregående kväll. Bra osv. Idag har jag grävt ner mig i plugg, men varvat det med att se på gamla avsnitt av Spårlöst, äta chips och gråta en skvätt. Ibland tror jag att jag inte borde tillåtas titta på/"utsättas för" saker som har med adoption att göra. Jag och mitt instabila känsloliv ♥.
 
Anyway, vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 

Hur nära är för nära?

Ibland vore det skönt att bara kunna skrika ut alla sina problem – och människor stannar upp, lyssnar, förstår och hjälper. Att inte behöva gå runt och bära på någonting, hur litet eller stort det än må vara, utan att bara kunna släppa ut det. Visst vore det härligt? Men det funkar inte så. Vi funkar inte så. Jag funkar definitivt inte så. Jag är övertygad om att alla människor har en psykisk hälsa, och ohälsa, precis som fysisk hälsa och ohälsa. Den enda skillnaden är att den psykiska anses vara mer tabubelagd och nedtystad. 
 
Det finns ett skäl till att jag per automatik svarar "jag mår bra", fastän det kanske inte är fallet. Det finns en anledning till att jag inte vill använda "hur mår du?" som hälsningsfras, och inte heller att folk använder den som hälsningsfras till mig. Jag vill inte bli ställd en fråga där personen som ställt frågan egentligen inte bryr sig. Tyvärr går det automatiskt. Jag frågar, kramar lätt om människor jag träffar och ler. Allt är bra. 
 
Att lära känna en person är bland det mest spännande som finns. Självklart beror det på personen, men iallafall. Tyvärr är det lite som en labyrint – det är komplicerat, och ju längre en går, desto mer får en se och höra. Om en person vore ett hus, så vore alla mörka sanningar en gömd lucka i källaren. Min dörr står alltid öppen – välkommen in. Ibland ett fönster eller två också. Ibland blir det till och med korsdrag. 
 
Ibland tänker jag att psykisk ohälsa är nedtystat, inte för att det är ovanligt eller skamfyllt, utan för att människor bara klarar av att hantera en viss mängd ohälsa – och de har fullt upp med sin egen. Jag tror att låta någon komma så nära inpå, att verkligen släppa in någon, är något väldigt intimt och läskigt. Hur avgör en om en person är värd att släppas in? Tanken på att det skulle finnas någon mer än jag själv som vet om mina innersta tankar och farhågor. Hur kan en lita på en person så pass mycket? 
 
Tillit. Jag vill lita på människor, men det finns alltid en risk. En risk där jag litar för mycket eller förväntar mig för mycket. En risk som resulterar i att jag blir besviken. Egentligen kommer "mörka sanningar" fram hur lätt som helst – "jag har aldrig..." följt av förvånade blickar och x antal klunkar. Det finns inte längre någon intimitet när den omvandlats till ett spel, men om den hade funnits så hade den inte haft ett högt värde. Jag värderar min intimitet väldigt högt, och någon som släpps in bland mitt tankesnurr borde veta hur speciellt det egentligen är. 
 
Och precis som mina tankar är denna text lite oklar. Precis som den ska vara.