Jag vet inte hur jag ska stänga av.

Saker jag borde göra: hänga tvätt, packa upp min resväska och ta hand om min kropp när det gäller träning, mat och sömn. Vad jag gör: tar in stressande intryck. Hela. Hela. Tiden.
 
Från att jag vaknar till att jag går och lägger mig igen på kvällen, så finns mobilen alltid inom en meters avstånd. Om jag inte håller på med mobilen, så sitter jag säkerligen vid datorn istället. Jag vet inte hur jag ska göra för att stänga av och framför allt låta mobilen vara. Människor säger att "det är väl bara att lägga ifrån dig mobilen" men det är lättare sagt än gjort när jag är, mer eller mindre beroende, av den. Jag vet att mitt mobilanvändande är ett problem och jag behöver inte människor som konstaterar det med jämna mellanrum. Jag vet och det gör mig stressad, för jag vet inte hur jag ska minska det.
 
Det är svårt att stänga av alla sociala medier när samhället påminner oss om att vi alltid ska vara uppdaterade. Extra svårt blir det när en, som jag, pluggar något medierelaterat, vilket innebär att du måste vara uppdaterad för att vara aktuell i något sammanhang. En nackdel med att plugga och kunna disponera sin tid själv är att jag är väldigt dålig på att planera min tid. Jag kan inte begränsa mig. Pluggandet och vetskapen om att jag kan göra lite bättre och plugga lite mer finns alltid i bakgrunden. Ett kontorsjobb med arbetsuppgifter som inte följer med hem känns lockande.
 
Tidigare idag när jag och Sunanda satt och letade information till C-uppsatsen sa hon att "vi måste nog bli bättre på att ta pauser, för igår gjorde vi inte det alls", vilket jag höll med om. Egentligen borde jag bli bättre på att ta pauser överlag. Att inte alltid ha något som behöver göras, som måste göras, utan bara vara. Jag borde ta paus ifrån sociala medier, skolan och samhällets ouppnåeliga krav. Det är mycket jag borde göra, men som jag inte gör, för att jag inte vet hur jag ska göra det. Jag är fast i en ond spiral och den snurrar alldeles för fort. Det är provocerande att jag inte tar hand om mig själv och att jag vet det gör det bara ännu värre. 
 
Imorgon hoppas jag att jag är en stressfri själ som kan pausa allt runtomkring mig utan att det rör mig i ryggen. Jag kan iallafall önsketänka lite. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback