En himla massa tack.

Kent spelas på repeat. Vilket band, vilken musik! Jag har blivit besatt, om så bara för en dag. Jag har befunnit mig i en låtsasvärlds-bubbla hela dagen. Allt har känts så overkligt. Idag kom en liten del av framtiden och knackade på. Den kändes plötsligt varken främmande eller lika långt borta. Ett steg i rätt riktning – ett steg mot att få hålla på med det jag alltid hittar tillbaka till: skrivandet. Fastän 2016 inte bara har varit en dans på rosor, så tycker jag att jag har haft ovanligt mycket flyt det här året. Medgång. Framgång. Det bara går. 
 
Det finns mycket och många som är fina här i världen, speciellt de som är glada för andras framgång, och jag har turen att få ha många sådana människor i mitt liv. När jag omedvetet försöker förminska min framgång eller mig själv, så stoppar de mig och låter mig ta platsen jag förtjänar. När jag känner mig låg och behöver bekräftelse, så är det precis vad de ger mig. När jag har slutat tro på mig själv, så fortsätter de att tro. De tror så det räcker och blir över. Jag tar ofta det här för givet. Det här är inte alls självklart för alla. 
 
Tack. Tack så jävla mycket. Tack till er som är alldeles för många mil, men bara ett telefonsamtal bort. Tack till er som bara behöver höras av max en gång per månad, men som alltid funnits där. Tack till er som orkar ha mig kvar när jag sagt jag orkar ej livet tio gånger på rad. Tack till er som läser varenda ord jag skriver, till och med de meningslösa. Tack till er som förstår, och till er som inte förstår men som finns där ändå. Tack till er som inte skämtar bort mina mardrömmar om att ni omkommit i olyckor. Tack till er som frågat hur jag mår när jag bara velat skrika att jag mår ingenting, för jag känner ingenting. Tack för att ni är med och firar min medgång, men också finns där för att sörja min motgång.Tack, tack, tack. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback