Öppnas i händelse av min död av Liane Moriarty

 
Öppnas i händelse av min död är en bok jag började läsa i slutet av sommaren, men tiden räckte inte riktigt till mellan jobb, hejdå:n och flytt. Den hamnade i en av flyttlådorna och sen på nattduksbordet, där den mer såg ut som prydnad än något jag läste ur. För ett par dagar sedan bestämde jag mig för att avsätta tid för skönlitterär läsning igen. Jag ska erkänna: boken var förvirrande, iallafall första halvan, och jag tyckte egentligen att epilogen var det bästa med hela boken. På baksidan av boken står det: 
 
Tänk dig att din man har skrivit ett brev till dig, ett brev som bara får öppnas efter hans död. Föreställ dig att brevet innehåller hans mörkaste hemlighet. En hemlight som kan rasera inte bara det liv ni har byggt tillsammans, utan också andras. Tänk dig att du hittar det här brevet när din man fortfarande lever. 
 
Cecilia har allt. Hon är lyckligt gift med John-Paul, har tre vackra döttrar och driver ett framgångsrikt företag. En dag hittar hon av en slump ett förslutet brev. På kuvertet känner hon genast igen John-Pauls handstil: Till min hustru, Cecilia Fitzpatrick. Öppnas i händelse av min död. Det är ett brev som det aldrig var tänkt att hon skulle läsa. Och när hon väl öppnat det kommer ingenting längre att vara som förut. 
 
Jag skulle nog inte rekommendera någon att läsa den här boken för att hen bara måste, men den lyckades ändå få mig att vända blad. Den lyckades ändå få igång min läsning igen, och det gör den ju inte alldeles för dålig. 

Ett par svajiga oktoberdagar.


Ph; något jag hittade i en tunnel. 

Hallå där människor! Hittills har denna vecka sprungit ifrån mig och jag har suttit med plugg varenda dag. I måndags satt jag och Sunanda med vårt uppsats-PM, och jag spenderade därmed hela dagen i skolan. Tisdagen var i princip måndagen på repeat. Igår vaknade jag upp och kände mig omotiverad till allt. Sömnbrist, uppsatsstress och ett opepp humör är ingen bra kombo. Uppsats-PM stod på schemat, igen. Vi tog paus där vi gick på Kultur på campus och lyssnade på när Sanna Bråding pratade. Kul och intressant och sådär. Efter en heldag i skolan åkte jag, Lollo och Kat hem till Joss för häng – pizza, film och bra människor fick huvudvärken och stressen att försvinna. Fint. Välbehövligt. Bra. Blir less på mig själv för att jag pendlar så mycket i humör. Från att ha varit en relativt positiv och glad person, ungefär hela tiden, till att vara oberäknelig och trött på livet. Kul människa. 

Idag har varit en bra dag. Jag lyssnade på Håkan från att jag gick upp ur sängen till att jag öppnade dörren till grupprummet på skolan. Vi satt med opponeringen av kurskamraters uppsats-PM och jag levde på befrielsen över att vi skickade in uppsats-PM:et igår. Vid lunch gick vi på en föreläsning där en alumn pratade om sitt jobb på H&M, men tyvärr var det lite för ekonomiinriktat för min smak. Efter skolan gick jag en sväng på stan och tittade på allt fint som Monki hade. Fick övertala mig själv att inte köpa en till skjorta, men, egentligen, kan en verkligen ha för många skjortor? Tror inte det. 

På eftermiddagen gick jag ut och sprang för att sedan spendera en evighet i köket. Två poddavsnitt senare stod ett par köttbullar, ett försök till pepparsås och en potatisgratäng på bordet. Jag kom på mig själv med att stå och vispa i såsen, lyssna på ett poddavsnitt och läsa igenom kurskamraters uppsats-PM samtidigt. Blev lite irriterad på mig själv för att jag inte bara kan göra en sak utan känner något slags tvång över att multitaska. Allt för att vara produktiv. Usch. Kvällen har ägnats min projektanalys som ska in om mindre än en vecka. 

Anyway, vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 


Och så var även vecka 42 slut.


Ph; pluggkaos i fredags.

Hallå människor. Idag är det söndag, men jag har haft söndagsångest hela veckan. Jag och Sunanda har jobbat på med uppsats-PM:et hela veckan, vilket börjar kännas i huvudet. Vi skriver ner sånt som verkar relevant och försöker förstå begrepp som har obegripliga definitioner. Vi tar gratis te på ett av skolans caféer och äter halvljumna matlådor. Ibland blir inte studentlivet glamorösade än så. 

Igår började jag dagen med att äta frukost till säsongspremiären av Vampire diaries. Det gör lite ont att veta att det är början på sista säsongen, och jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det. Därefter fick jag mitt "jag måste ta tag i träningen"-infall, som jag bara får ett par gånger per år, vilket gjorde att jag gick ut och sprang. Vill nästan ge mig själv en klapp på axeln för att jag ens tog mig utanför dörren. På kvällen gick jag hem till Lollo och Nermina för att titta på Så mycket bättre och förtränga att jag hade plugg som låg och väntade på mig. Jag gillade Dannys tolkning bäst – tror det är han som kommer släppa flest radiohits denna höst! 

Ph; förut ikväll i väntan på föreläsning.
 
Idag har jag pluggat hela dagen, men det känns som att ju mer jag läser, desto mer förvirrad blir jag. Alla begrepp får nästan rummet att snurra. Kul. I eftermiddags tog jag en paus och åkte på zombieföreläsning med Lollo och Jess istället. Knäppt kul hur vissa människor djupdykt ner i ett ämne som jag inte alls är insatt i. Föreläsaren nämnde att en bland annat behöver kondition om det blir en zombieapokalyps, och eftersom jag inte har det innebär det att jag inte har jättestor chans att överleva. Bra att veta. Det kanske kan bli min motivation till att träna? "Om jag inte går ut och springer kommer jag inte att kunna springa ifrån zombies ifall det blir en zombieapokalyps." 

Anyway, vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 

Jag vet inte hur jag ska stänga av.

Saker jag borde göra: hänga tvätt, packa upp min resväska och ta hand om min kropp när det gäller träning, mat och sömn. Vad jag gör: tar in stressande intryck. Hela. Hela. Tiden.
 
Från att jag vaknar till att jag går och lägger mig igen på kvällen, så finns mobilen alltid inom en meters avstånd. Om jag inte håller på med mobilen, så sitter jag säkerligen vid datorn istället. Jag vet inte hur jag ska göra för att stänga av och framför allt låta mobilen vara. Människor säger att "det är väl bara att lägga ifrån dig mobilen" men det är lättare sagt än gjort när jag är, mer eller mindre beroende, av den. Jag vet att mitt mobilanvändande är ett problem och jag behöver inte människor som konstaterar det med jämna mellanrum. Jag vet och det gör mig stressad, för jag vet inte hur jag ska minska det.
 
Det är svårt att stänga av alla sociala medier när samhället påminner oss om att vi alltid ska vara uppdaterade. Extra svårt blir det när en, som jag, pluggar något medierelaterat, vilket innebär att du måste vara uppdaterad för att vara aktuell i något sammanhang. En nackdel med att plugga och kunna disponera sin tid själv är att jag är väldigt dålig på att planera min tid. Jag kan inte begränsa mig. Pluggandet och vetskapen om att jag kan göra lite bättre och plugga lite mer finns alltid i bakgrunden. Ett kontorsjobb med arbetsuppgifter som inte följer med hem känns lockande.
 
Tidigare idag när jag och Sunanda satt och letade information till C-uppsatsen sa hon att "vi måste nog bli bättre på att ta pauser, för igår gjorde vi inte det alls", vilket jag höll med om. Egentligen borde jag bli bättre på att ta pauser överlag. Att inte alltid ha något som behöver göras, som måste göras, utan bara vara. Jag borde ta paus ifrån sociala medier, skolan och samhällets ouppnåeliga krav. Det är mycket jag borde göra, men som jag inte gör, för att jag inte vet hur jag ska göra det. Jag är fast i en ond spiral och den snurrar alldeles för fort. Det är provocerande att jag inte tar hand om mig själv och att jag vet det gör det bara ännu värre. 
 
Imorgon hoppas jag att jag är en stressfri själ som kan pausa allt runtomkring mig utan att det rör mig i ryggen. Jag kan iallafall önsketänka lite. 

Ett fullbokat besök på hemmaplan.



Hallå där! Nu är jag tillbaka i Jönköping efter ett par dagar på hemmaplan. Varje gång jag åker härifrån känns det som att jag trycker på paus-knappen. Flyr, om så bara för ett par dagar, bort från vardagen och verkligheten. I torsdags efter föreläsningen lunchade jag och Jess innan jag satte mig på tåget mot Närke. På "att göra"-listan stod att "transkribera intervju", men jag hade lyckats sätta mig så att jag åkte baklänges. En åksjuk Hanna och en icke-transkriberad intervju klev av tåget i Hallsberg. Kvällen spenderades handlandes med mamma, mormor och morfar, sådär som torsdagar brukar vara.
 


fredags cyklade jag till jobbet för att plocka varor hela dagen. Gillar ändå att ha ett extrajobb med betoning på extra. Det märktes att jag inte hade suttit i kassan på två månader, för en mer orutinerad människa fanns ju inte. Efter jobbet gick jag på promenad och försökte rensa tankarna lite. Städer i all ära, men det finns inte någon miljö som jag tänker så bra i som ute på vischan. I lördags gav jag mig åter igen ut på promenad – den gången med målet: fika hos mormor och morfar. Jag hann tillbaka hem igen lagom till att Alva hämtade upp mig och vi styrde bilen mot Linnea och hennes hejdå-kväll. Det blev en himla bra kväll med nya människor! Gillar verkligen när människor mixar umgängeskretsar – mer sånt tack! 
 
 
Och så plötsligt blev det söndag. Jag vaknade upp, alldeles seg, och blev mer eller mindre inkastad i kalasfix. Några timmar senare droppade den ena släktingen in efter den andra och det serverades ätbarheter både högt och lågt. Det var kul att träffa släkten efter två månader av, nästintill, ingen kontakt alls. Framåt kvällen satt jag fast med min transkribering. Kul. 
 
Sedan jag kom tillbaka till Jönköping har jag bara hunnit laga mat och plugga. Sunanda kom hit för plugg och tedrickande och med det sagt är C-uppsatsen igång på riktigt nu! Känner på mig att det kommer bli många kyliga höstdagar med alldeles för mycket te. Kan inte klaga på det än iallafall. Anyway, dags att avrunda detta, imorgon är det dags för ännu mer plugg. Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 

Obetydligt tankesnurr.

Här sitter jag. Väntar. Tänker. Bara är. Imorse hade jag energi, nu har jag ingen alls. Jag skakade mattor, skurade golv och diskade. Jag skickade mejl som legat för länge i utkorgen och bäddade rent i sängen. Jag hade en sån där produktiv förmiddag. Min datorstol snurrar runt, runt, runt. På golvet ligger en opackad cabinväska och på skrivbordet står ett vattenglas. Mina händer är torra. Jag dricker sällan vatten, men idag så. Förhoppningsvis gör det att mina händer inte känns som sandpapper. På datorskärmen syns ett dokument och en inspelning – jag ska transkribera en intervju, men jag kommer ingenstans. Det är bland det tråkigaste jag vet. 
 
Jag tänker på boken som samlar damm på mitt nattduksbord. Igår vände jag blad i den för första gången på flera veckor. Tänker på hur skönt jag brukade tycka det var att försvinna bort, in i en annan värld. Jag brukade läsa mycket och ofta, precis som jag brukade skriva mycket och ofta. Min fristad. Jag kommer inte ihåg när jag slutade. Det var inget tvärt slut, det bara tonade ut. Försvann. Jag tror att det är dags för mitt bokintresse att återuppstå. Ibland finns det trots allt inget bättre än att vira in sig i en filt med en bok som enda sällskap. Jag borde antagligen sluta vara uppkopplad hela tiden också. Det är en av flera dåliga vanor jag har. Kul. Ledord för hösten: mer vatten, mer böcker och mindre mobil.

En ståupp-komiker och ett poddavsnitt.


Hej och hå! Här kommer två stycken tips för den som vill glömma höstmörkret och alla måsten för ett tag. Först ut är Iliza Shlesinger: Confirmed Kills. Imdb säger "Iliza Shlesinger performs in this standup talking about dating, feminism and some of the intricacies associated with being a woman in the 21st century." Låg nästan dubbelvikt när jag tittade på showen (läs: om jag hade varit vig nog hade jag gjort det, men tyvärr är jag stel som en pinne). Jag hade inte tittat på något annat hon gjort innan, men jag blev inte besviken. Nu är jag fast bland massa standup-klipp på youtube, men jag har ju haft det värre. Tacka vet jag youtube! 
 
 
Det andra tipset är ett poddavsnitt! Nämligen Imam Aldebes sommarprat i P1. Jag brukar oftast somna till sommarpraten på altansoffan, fastän jag tänkte att jag skulle lyssna igenom alla i somras. Så blev det inte. En föreläsare tipsade om just detta avsnitt efter en föreläsning om islam och jag kände att jag behövde lyssna på det. Beskrivningen lyder Designern Imam Aldebe berättar om den slingriga vägen från idé till egen verksamhet som kontroversiell designer av "ready to wear-turbans" och moderniseringen av det muslimska modet. Designern Imam Aldebe tar oss med på sin väg från barndomen till karriären som designer av haute couture-turbans. I sitt Sommar följer berättar hon om hur hon såg sin mor få besök av kvinnor som hon tyckte alla såg likadana ut, hur de blev osynliga av sina kläder, och hur hon senare blir förbannad när hon förstår att kvinnor med huvudduk nekas arbete på grund av klädseln. Vi får höra om hur hon börjar designa huvuddukar, hennes tankar om att modernisera modet för kvinnor som vill klä sig traditionellt, och om det motstånd hon möter.
 
Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 

En sjöjungfru och färgglada hus.


Phs; Kastellet.
 
Lördagen och sista dagen i Köpenhamn! Jag har blivit van med att någonting går fel när jag reser och denna resa var inget undantag. På natten till lördagen, eller egentligen tidig morgon, vaknade vi av att brandlarmet gick. Tydligen hade alla kastat av sig täckena utan att riktigt veta vad som hände. Vi gjorde precis allt en inte ska göra när brandlarmet går, men nu i efterhand är jag bara glad över att jag sov med pyjamas på. Det hade blivit så stelt i lobbyn annars. Personalen sa att det antagligen bara var fel på brandlarmet på just vår våning – nästan tröstande.
 
När väckarklockan sedan ringde var vi allt annat än pigga och glada. Vi fick också ett mejl från SJ där de sa att vårt direkttåg hade blivit inställt, vilket innebar att vi skulle behöva byta tåg flera gånger samt åka tidigare från Köpenhamn. Kul. Vilken morgon! Efter allt jobbigt på morgonen hoppade vi på ett tåg och började dagens turistande. Den lille havfrue stod först på schemat men av en slump hittade vi Kastellet på vägen dit. 
 

Ph; en balanserande Kat.
 
Vi hade tyvärr lite bråttom så vi hann aldrig gå runt på Kastellet. Vädret var iallafall på vår sida. Vidare till Den lille havfrue! 
 


Vi stannade för att ta kort på denna vy innan vi följde folkmassorna för att hitta statyn.
 

Ph; Den lille havfrue. 
 
Och så plötsligt hade vi hittat henne! Det kändes ungefär likadant som att se Manneken Pis, det vill säga: kul, men inte så speciellt. 
 
Ph; Nyhavn.
 
Sist på "att se"-listan var Nyhavn! Det var precis lika fint som på alla bilder jag sett. Dessutom var det extremt mycket folk och varenda uteservering var fullsatt. Jag vill inte ens föreställa mig hur det kan vara under sommaren. Därefter började vi röra oss mot tågstationen, med ett stopp för mat, för att åka hem igen. Sedan jag kom hem ifrån Köpenhamn har jag mer eller mindre pluggat hela tiden. Skoluppgifterna byter av varandra och jag förstår inte varför vi ska göra samma typ av uppgift två gånger. Igår var Jess och Lollo här och hade "vi vill inte plugga"-häng medan julmusik spelades i bakgrunden. Bra och så! Anyway, vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 

Turista runt i ett höstigt Köpenhamn.

 
Jag visste inte att Köpenhamn var så fint, och då har jag ändå bara sett en liten del. Efter en förmiddag fylld med shoppning gick vi tillbaka till vårt hostel för att lämna alla inköp. På eftermiddagen stod turistande på schemat, så vi tog våra kameror och gick ut. Vi hade inte gjort mycket research om Köpenhamn innan vi kom dit, så det enda som stod på min  "saker att se"-listan innan var Tivoli, Christiania och Den lille havfrue. Tyvärr råkade vi pricka in resan precis när Tivoli hade stängt för sommaren för att öppna först igen till Halloween. Jag ser det som en av anledningarna till att åka tillbaka till Köpenhamn. Jag hade verkligen sett fram emot att gå på Tivoli. 
 

Ph; Christiansborg slott.

Vi stannade vi allt som såg fint ut – precis sånt strosande som jag gillar. Utan att vi visste om det hade vi tagit oss till Christiansborg slott. Fint var det!
 


Vi fortsatte vårt strosande och hittade ett himla fint krypin! Jag gillar verkligen att hitta ställen en inte hade planerat att gå till, men som överraskar en. Precis innan vi hittade detta ställe höll jag på att bli påkörd av ett helt gäng cyklister. Jag har kommit fram till att jag inte agerar vettigt i panik. Antingen försöker jag ta mig därifrån, utan att lyckas, eller så fryser jag fast som ett rådjur, vilket inte heller är att föredra. 
 

Ph; Vor frelsers kirke.
 
Efter en snabb googling på vad en kan göra i Köpenhamn kom Vor frelsers kirke upp. Hur fint att få se Köpenhamn ovanifrån! Ju närmare vi kom, desto mer insåg jag att jag inte skulle kunna ta mig upp. Ibland har jag försökt tvinga mig upp i torn, och då har det gått helt okej, men ibland har det bara sagt stopp. Livet som höjdrädd är inte så glamoröst. Jag stod snällt och väntade medan mina vänner kämpade sig upp till toppen, men jag fick iallafall se bilder på utsikten och det är ju inte fy skam det heller.
 
Ph; en av ingångarna till Christiania.

Sista stoppet på fredagens turisttur var Christiania – en fristad där staten kollar lite åt andra hållet. Det var förbjudet att fota på vissa ställen inne på området, så kameran låg snällt kvar i väskan. Området var stort, men jag trodde faktiskt att det skulle vara större. Att gå omkring där inne var märkligt. Det var lite som ett miniatyrsamhälle. Jag tycker det är intressant att det är en turistattraktion och hur ett sådant område tillåtits vara kvar så länge som det faktiskt funnits. Det var sevärt, men jag skulle inte få för mig att gå in där helt själv. 

En himla massa tack.

Kent spelas på repeat. Vilket band, vilken musik! Jag har blivit besatt, om så bara för en dag. Jag har befunnit mig i en låtsasvärlds-bubbla hela dagen. Allt har känts så overkligt. Idag kom en liten del av framtiden och knackade på. Den kändes plötsligt varken främmande eller lika långt borta. Ett steg i rätt riktning – ett steg mot att få hålla på med det jag alltid hittar tillbaka till: skrivandet. Fastän 2016 inte bara har varit en dans på rosor, så tycker jag att jag har haft ovanligt mycket flyt det här året. Medgång. Framgång. Det bara går. 
 
Det finns mycket och många som är fina här i världen, speciellt de som är glada för andras framgång, och jag har turen att få ha många sådana människor i mitt liv. När jag omedvetet försöker förminska min framgång eller mig själv, så stoppar de mig och låter mig ta platsen jag förtjänar. När jag känner mig låg och behöver bekräftelse, så är det precis vad de ger mig. När jag har slutat tro på mig själv, så fortsätter de att tro. De tror så det räcker och blir över. Jag tar ofta det här för givet. Det här är inte alls självklart för alla. 
 
Tack. Tack så jävla mycket. Tack till er som är alldeles för många mil, men bara ett telefonsamtal bort. Tack till er som bara behöver höras av max en gång per månad, men som alltid funnits där. Tack till er som orkar ha mig kvar när jag sagt jag orkar ej livet tio gånger på rad. Tack till er som läser varenda ord jag skriver, till och med de meningslösa. Tack till er som förstår, och till er som inte förstår men som finns där ändå. Tack till er som inte skämtar bort mina mardrömmar om att ni omkommit i olyckor. Tack till er som frågat hur jag mår när jag bara velat skrika att jag mår ingenting, för jag känner ingenting. Tack för att ni är med och firar min medgång, men också finns där för att sörja min motgång.Tack, tack, tack. 

Tog ett tåg söderut.

Phs; en fredagsförmiddag på Ströget.
 
Hallå människor! Idag är det onsdag och jag ska försöka ta mig igenom en kurslitteratur. Det tar emot lite, eller en hel del. Denna vecka, och förra veckan också för den delen, har mestadels bestått av plugg. Fast, såklart med ett undantag. I torsdags satte sig jag och ett par bra människor oss på ett tåg ner till Köpenhamn! Resan var så himla välbehövlig, för alla måsten höll på att äta mig levande. Vi bodde på ett hostel ungefär fem minuter ifrån stationen, vilket var hur bra som helst. Hösten hade kommit till Köpenhamn, men det stoppade inte oss från att promenera runt på kvällen. Gillar verkligen Köpenhamns arkitektur! Det kanske är där en ska bo i framtiden?
 
Vi vaknade upp till en fredag där shopping på Ströget stod på schemat. Jag vet inte varför, men på något sätt tycks jag alltid tycka att H&M är den bästa klädaffären när jag är utomlands. Alldeles för många gånger trodde jag att jag hörde människor prata svenska, när de i själva verket pratade danska. Ibland låter det väldigt likt! Min största farhåga innan vi åkte var att någon skulle börja prata danska med mig.
 
Efter förmiddagsshopping blev det eftermiddagsturistande, men det kommer i ett annat inlägg. Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses!