Tankar och tips: om sånt som inte är vitt.

 
Igår tillät jag mig själv ligga kvar i sängen längre än vad som anses vara acceptabelt, både av samhället och av mig själv. Jag behövde verkligen en "jag gör vad jag vill"-dag där jag struntade i vad jag "borde" göra eller "måste" göra. Istället låg jag kvar och lyssnade på podcasten Arga flickor och det 39:e avsnittet Men du är ju nästan vit..?! :Med Jyothi och Jon. Kort sagt så pratar de om adoption och hur man kan bli bemött som adopterad. Den podden har länge funnits i min "att lyssna på"-lista, men det var det första avsnittet jag lyssnade på. Jag var fast, precis som jag blir av det mesta när det kommer till adoption. Mitt första tips är därför att lyssna på avsnittet.
 
Jag har ramlat över Jyothi och hennes adoptionshistoria ett par gånger förut, men jag kände att jag ville veta mer. Det gjorde att jag ett par minuter senare satt och lyssnade igenom Verkligheten i P3 där hon pratar om när hon åkte till Indien för att söka efter sina rötter. Det kändes befriande att det som är problematiskt med adoption togs upp – det känns inte som att den aspekten får så mycket plats som den behöver. Det andra tipset är att ta lite tid och lyssna på en del av Jyothis återresa. Lyssna, lyssna, lyssna!
 
Tidigare i höstas la jag märke till att jag inte följer någon av sydostasiatiskt ursprung på sociala medier, förutom de som är bekanta till mig. Jag hade väldigt få som jag kunde känna en utseendemässig samhörighet med. Det gjorde att jag tyckte att mitt utseende var udda och inte lika välkomnat. Att kunna känna igen sig i andra är viktigare än vad jag trodde. Dagen jag insåg detta blev dagens projekt att laga mitt flöde, att få det till det jag ville att det skulle vara: en plats där jag bestämmer vilka jag inspireras av och vilkas liv jag vill ta del av. Jag började aktivt fylla mina flöden med en bredare representation, speciellt av sydostasiater och speciellt på Instagram. Mestadels är jag bara förvånad över att jag inte reflekterat över det här tidigare. Jag antar att jag undermedvetet har försökt anamma det mer typiskt västerländska utseendet. Ett utseende som jag aldrig kommer kunna ha. Jag vill inte matas med intryck som gör att jag inte känner mig tillräckligt bra som jag är, men det tog ett tag innan jag insåg att det var precis det jag blev. Jag tror att alla borde vara lite mer selektiva när det kommer till vilka vi följer och ofta så hjälper det att bara reflektera lite.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback